Vacker är hon ju!
Enkelt utryck och antagligen rättvisande. Fast det beror på vem som säger det till vem. Skönheten sitter ofta i betraktarens ögon. Men inte alltid.
Men utrycket.
Vacker är hon ju!
Gits Olsson var en man med sinne för ordlekar. Han hade en ö i skärgården som han ofta beskrev.
Går gör den ju!
Sa han om en hiss som aldrig träffade den våning man ville. Hissen drog iväg när man tryckte på någon knapp. Tryckte man på en knapp med siffran tre kunde man i bästa fall bara behöva gå i trappor några våningar. Den gick lite som den ville, men den drog alltid iväg när man tryckte på knappen.
Går gör den ju!
Mål gör dom ju inte!
Svenska hockeylirare spelade sig självmant ur OS-turneringen. Fel tillfälle att göra fel. Coachfel! Också.
Mål gör dom ju inte!
På väg upp från Skåne igår slog det mig att jag aldrig åkt så långt genom Sverige utan att se någonting. Mil efter mil blev till slut nästan åttio mil innan jag inte kom in på gården hemma.
Man sköter vägar här i Dalarna. Gatuvårdsmaskinföraren hade fått för sig att hyvla ner den packade snön på vägen. Det tycker vi om när det börjar smälta. Men det blev banne mig ett avgrund från parkeringen. Bilen tar sig inte över kanten, eftersom fåfängan gav att jag beställde ett stilpaket till bilen vid köpet. Kjolarna hänger lågt om man säger så.
Hackar gör han ju. Sonen hackade is på garageuppfarten men nådde aldrig riktigt fram. Vi fick dra ut snö i knippan så Saaben tog sig upp utan att plastbitarna skulle ryka.
Mår, gör man ju!
Man mår som man förtjänar brukar det sägas, men jag mår bra ändå.
Ringde runt till ortens sporthandlare för att höra priser på motionscyklar. Vilken djungel. Fanns hur mycket som helst att tänka på. Pulsmätare i handtagen och kanske en trådlös givare runt bröstkorgen. Elektrifierad ska de vara och finns då i varianerna batteri, vägguttag eller en kombination. Möjligheter att köra stenhård intervall, liksom att själv välja tempot medan man stilla ser på Lets Dance. Flyttbar medelst hjul i framkant. Eller inte. Fanns massor och säljarna snackade på, medan jag letade på internet för att få en skymt av det de pratade om.
Efter att ha fått displayen beskriven för tredje gången med alla finesser såsom klocka, sträcka, takt och ton fick jag för mig att fråga om de gick att trampa.
Går gör det ju, sa handlarna.
Snöar gör det ju.
Grannarna skottar så masar de är.
De har masat sig ut och stär där hängandes på sina snöskovlar.
De resonerar om vintern och vinterns vedermödor.
Men nödgas inse att det var till att finna sig.
Men tycker, det gör man ju.
Idag är humöret flexibelt
Det var länge sedan det snöade så mycket som den här vintern och hela, hela Sverige är vitt när man ser det lite grand från ovan.
Så ska det väl också vara. Vit vinter vill vi ha och en minoritet av världens befolkning gillar att det är stora svängningar på årstiderna. Verkligen en minoritet. Om hundra procent av alla norr om sextionde breddgraden tycker om kalla, vita vintrar så är det fortfarande bara en försumbar andel av jordens befolkning. Inte ens en procent. Troligen någonstans runt fem promille.
Promille verkar fortfarande vara den största orsaken till trafikolyckor och blandar man promille med snö och snöande så är det verkligen farligt. Samtidigt håller promille landet flytande på nått sätt. Åtminstone den del som består av vatten. Blandar man sprit i vatten fryser inte vattnet. Glykol är antagligen sprit. I så fall har min bil sprit i kylen. Det har jag också.
Whiskysamlingen jag planerat för har kommit igång. Fick en flaska Mackmyra av mina arbetskamrater i Kista. Otroligt väl vald gåva. Den kommer att utgöra stommen i min whiskysamling under mer eller mindre lång tid. Än så länge finns bara den. Inga kamrater i skåpet, men det kommer och jag har stora förhoppningar att det verkligen ska bli en whiskysamling och inte en tomflaskesamling som någon av mina kamrater antyder.
Att antyda är ofta en kvinnlig egenskap. Det antyds att soporna borde tas ut. Man får ingen order och jag anar att det kan vara så att det är sånt man borde sett själv. Därav antydan. Det antyds att man inte är så charmig som man tror. Men det tror jag inte på. Antydningar är svårtolkade.
Bland mina svagheter finns bristande antydningsförmåga. Jag är mer burdust rättfram, vilket ibland ger oanade effekter. Däremot försöker jag vara taktisk och anpassningsbar. Det lyckas väl sådär.
Tobbe jagar jobb och fyrhjuling och konstaterar att det är lättare att få fatt i fyrhjulingar. Det är mycket till salu men ingen har kommit på tanken att sälja jobb. Det är bra det för det är ingen bra idé. Tobbe hittade ett jobb och ville ha arbetsförmedlingens stöd med praktikersättning under upplärning några veckor. Men se det gick inte an. Han hade tagit några dagsverken under vintern och eftersom man ska vara sammanhängande arbetslös klarade han inte sig på insidan av regelverket. Man straffas om man tar ett påhugg. Klok myndighet den där Arbetsförmedlingen. Antagligen säger de också att "regler är regler" och att reglerna ska gynna människan har de ingen aning om. En del människor är trångsynta andra är bara dumma i huvudet.
Är alltså förbannad på arbetsförmedlingen. Men inte de som jobbar där, man väljer väl ett sånt jobb om det är det man klarar bäst. Men de som fattar besluten fattar inte besluten.
Försäkringskassan var kass redan på sjuttiotalet. Och har inte repat sig. Inte en enda regering har gett sig på dessa två myndigheter som båda påverkar människans livskvalitet så påtagligt. Ruttet. Varenda politiker kan ta åt sig. Ruttet politiker! Och tjänstemän som inte kräver humanitet i vardagen. Hur fan kan man låta bli det?
Och det snöar fortfarande . . .
Funderar på vilket humör jag är på och jag borde läsa det jag skrivit idag, för av det skulle jag kunna utläsa humörstatus. Men jag läser aldrig det jag skriver. Man har väl lite krav på kvalitet på det man läser.
Och det snöar på. Blir inte någon snabbresa till Kumla idag om vi ska dit och se på en fyrhjuling. Med släpvagn. Tror att jag kan lösa det genom att hyra släp i Örebro som får lämnas i Falun. Så slipper vi släpet ner och bara behöver släpa oss upp.
Det som gör mig gladast idag är att jag får vara glad.
Blir det inte Kumla idag, så blir det ett fik på stan så jag får sitta och tjuvlyssna på konversationen vid borden närmast. samtidigt smygtittar jag på folk. Eller, det gör jag nog inte, jag glor nog helt öppet. Oförskämt av mig.
Men kul.
Knut
I natt hade jag tänkt mig upp och se damkronorna vinna, men det blev inte alls så. I stället vaknar jag strax efter åtta efter åter en natt med drömmar om människor jag tycker om.
I natt blev det en jaktkamrat som kom till mig i drömmen, och man undrar ju lite om han hade ett budskap med sig. Den här kamraten, Knut, avled för en tid sedan i sitt hem uppe i Östersundstrakten. Det var förra vintern och det hade kommit alldeles på tok för mycket snö för att altantaket skulle klara det. När Knut skulle fixa det hände olyckan. Jag fick inte veta det förrän efteråt.
Vi jagade ofta tillsammans och han lärde mig massor om livet. Endast ett år äldre och antagligen en av norra Europas sämsta talare, visade han kunskaper och erfarenheter som tillsammans med en rå och knivskarp analysförmåga gav så mycket. Jag kommer ihåg att jag längtade till att få jaga med Knut. Även en vardagsmorgon, då vi var ut en sväng innan jobbet. Han var så nära jaktfanatiker man kan komma. En stor plats i mitt hjärta tog han och hans familj och när de valde att flytta till Jämtland kändes det som en förlust av någon anledning. Antagligen för att mitt ego ville ha ut mer jakt och kamratskap men också för att jag visste att vi skulle tappa kontakten. Men det finns människor man anser vara nära vän med utan att ha tät kontakt. Knut var en sån och hans hustru är en sån.
Har du märkt att man kan komma ihåg en dröm direkt när man vaknar och att den håller sig levande en stund. Man hinner tänka på den och idag tänkte jag på att den här drömmen ska jag komma ihåg. Sedan upp och göra sig i ordning, fixa morgongröt och morgonkaffe och nu när jag sitter vid tangenterna är drömmen som bortblåst. Kvar dröjer sig känslan och jag utgår från att var det ett budskap, så räcker känslan för att förmedla det.
Har drömmar budskap? Eller var nattens dröm, och gårdagsnattens dröm, bara drömmar om sånt man längtar efter? Det tror jag normalt. Men det kan också vara så att drömmarna har ett djupare budskap och kan tolkas som en del tycks tro och ägna tid till. Inte för att jag tänker ägna tid till det men just nu är det ju intressant. Knut tog hand om de sina. Hade ett speciellt sätt att visa sin omtanke och var så stark i sin personlighet och manlighet att han visade sin kärlek varenda dag. För de som kunde läsa av det. Tror också han hade många kärleksord till sin hustru, som inte var avsedda för mina öron. Barnen, hans guld, visade han öppet sin kärlek, även om han ibland bryskt lät dem bränna fingrarna, antagligen med den instinktiva kunskapen att vissa saker måste man lära sig själv.
Man kan inte lära ett barn cykla genom att cykla åt det.
Budskapet från Knut borde vara "go for it". Se till att leva det liv du vill leva. Var rädd om livet men inte feg för vardagens utmaningar. Han var inte våghalsig men han vågade.
Känslan av omtanke och värme ligger kvar. Däri ligger budskapet.
Tänker ofta på hans familj och vet att de klarar sig i vardagen och med allt som hör till. Men vet också att de saknar sin man och pappa och får lov att lära sig leva med det. För längtan går aldrig över.
Är helt säker på att Knut inte ens kunde kommit på tanken att försöka vara vaken mitt i natten för att se damhockey. Däremot kliva upp halv fem för att hinna jaga några timmar i det tilltagande ljuset innan jobbet, det var inga som helst problem.
Nästan en berättelse om Waynes
Att sitta på ett kafé och studera människorna som rör sig runt om är faktiskt otroligt skön rekreation. Ibland tar jag mig tid att sitta någon timme med en kopp avsvalnande kaffe bara för att få se människor och hur vi beter oss.
Waynes café i Falun genomkorsas av ett gångstråk in i köpcentrat. Det ligger mitt i stan, vid det stora torget som heter Stora Torget. Kyrkan som byggdes för att imponera på drottning Kristina tronar uppe på det lutande torgets östra sida. Fast kanske var dét drottningens pengar som betalade kyrkan, jag kommer inte ihåg riktigt. Var så ung på den tiden. I norr tronar rådhuset som också är från drottning Kristinas tid. På den tiden var det en lada. En välbyggd stenlada i ett plan där man förvarade hösäckar. Idag är det rådhus och säte för politiker. Kanske är skillnaden bara att det numera är fler våningsplan.
Södra sidan av torget upptas i ett hörn av Stora Kopparbergs bergslags huvudkontor och tvärs över gatan det stora huset för Handelsbanken. Huset där Selma Lagerlöf bodde under några år. Hon satt där på andra eller tredje våningen och kunde, när fantasin stannade av, se ut över torget och torghandeln för att åter få inspiration.
Västra torgsidan är handelssidan. Här finns butiker i mångfald och på övervåningen finns numera Clas Ohlsons varuhus som är överfullt med prylar man inte hade en aning om att man behövde. Här fanns, med fönster ut mot torget, tidigare Lilla Gourmet, den krog där man efter handbollsträningen intog ett par öl som hjälpte sniglarna ner. Sniglar var stående och skulle ätas efter fredagsträningen. Effekten av träningen var antagligen borta redan efter halva kvällen på Lilla Gourmet.
På bottenvåningen mot Fisktorget, torget där det förr var stor kommers med fisk, grönsaker, blommor och krimskrams. Där stod man som liten man, i vadmalsbyxor och tittade storögt på det godis som låg i stora trälådor, färdiga att ätas. Men inga pengar hade man och det var veckor mellan gångerna man kramade en stor femöring, gjord av koppar.
Det stora badhuset. Faluns stolta badhus stod på andra sidan ån, där det idag finns ett jättestort polishus. Badhuset gjorde troligen större samhällsnytta än polishuset. För poliser är väl inte inne i huset, de är väl ute och gör nytta. De stora förvaltningshusens tid borde vara över och de nya badhusens tid borde komma.
Detta fisktorg och polishus ingår i den vy man får genomfönstren från Waynes. Det är spännande att bara titta ut och se hur damer i päls försöker parkera sina bilar utan att komma till skada och samtidigt ha fritt utrymme att såväl kliva ur bilen som få med sig sin lilla hund.
På andra sidan torget finns också Resman. Resebyrån som var enda valet när man ville resa någonstans. Fred Erixon ägde firman ända tills för några månader sedan och Fred var Fred och man hade aldrig en tanke på att köpa en resa av någon annan. Fred bor numera i Göteborg och bidrar till gemytet där. Göteborg är en gemytlig stad men jag är säker på att Fred ändå är trivselhöjande för sin omgivning.
Mellan Waynes och Resman ligger ingång till bibilioteket. Folkbiblioteket. En fantastisk inrättning som samlar på nya och gamla böcker som såväl läses som samlar damm. De har numera också musik och film och böcker som talats in på en plastbit för att utlånas och spelas upp i hemmen.
Man har ett fik där man kan läsa dagens tidning. Och gårdagens. Biblioteket är ofta bortglömt av dagens stresslevande människor, men jag lovar att ett besök skänker en underbar frid.
Liksom att besöka en kyrka och bara sitta där i en bänk och låta tiden gå, kanske i tjugo minuter. Pulsen saktar av och om man tillåter hjärnan att härja fritt kommer de mest diffusa tankarna att studsa fram och tillbaka för at sedan lämna och kanske aldrig återkomma. Det är rekreation det också.
Ja, just ja, det där med att titta hur folk gör, medan man låter kaffet kallna.
Ja det får komma en annan gång.
En kvart utan en aning
Idag var första ordet och inte en aning finns.
En kall morgon, termometern visar minus sjutton grader, men erfarenheten säger att det stiger ganska raskt några timmar in på förmiddagen. Sedan går det att gå ut och leka. Idag ska jag leka provtagning. Ska till sjukan och ta några prover som en avslutning på första huvudetappen till det ädlare liv som ska levas längre fram.
Troligen stannar viktminskningen på en stabil grund någonstans runt tretton-fjorton kilo lättare än vid starten för ett år sedan. Det är ett elände att bli viktstabil. Ingen konst att gå ner i vikt om man låter bli att äta, men att sedan återgå till vardagen och skapa stabilitet i de nya vanorna är otroligt svårt. Och påverkan av omgivningen är förödande.
Kameran har fått hoppa igång igen och det ska bli en tur i naturen och turen är med. Letar speciella bilder. Att ta foton av vinterlandskap har många gjort så det är inte lika unikt som man skulle kunna tro.
Igår var jag ute på en kortare tur och när jag var uppe på höjder och såg ner över det snötyngda landskapet slog det mig att det är ett gråvitt landskap som breder ut sig. Träden är fulla av snö och diset ligger som en ridå över hela landskapet. Stod så jag såg ett par mil mot nordväst och allt, skog, åker och samhällen var som en gråskalig bild. Lite livlös, i dvala, på något sätt. Inte ett dugg romantiskt. Inte kallt, men banne mig långt från varmt.
Men våren känns i luften och några av fåglarnas förlöpare har kommit inflygande för att kolla läget. Hoppas de klarar de kalla nätterna. Budskapet när de återser kamraterna måste vara att inte flyga åt norr som de brukar, stanna där ni är. I Spanien är det sedan länge tvåsiffriga plusgrader och jag såg en match i spanska ligan igår. Grabbar i kortbyxor, inga handskar, grönt gräs och fullt med tämligen lättklädda människor på läktarna.
Stockholmarna sitter i tv och berättar att man har problem att få bort snön. Det är viktigt att man kan ta bilen ända fram till den dörr varigenom man tänker inträda. Jaja, de har väl inte vare sig fordon eller skodon att ta sig fram med. Och antagligen inte riktigt inställningen heller.
Har sett en eller annan cyklist också som trots två dm snö på cykelbanan och sexton grader kallt är ute och far. Enda anledningen måste vara just den. Att man ser dem.
Dags för en kopp kaffe till i avvaktan på att temperaturen stiger några grader där ute.
Melodifestival i Modo-land. Långt ner i tabellen
En del av oss tycker till och med om kristalliserat vatten och ser fram mot att vara ute och rumla i det vita. Och då pratar jag om vuxna, eller, nåja.
Jag gillar att leka men inte i snön. Inte längre. Har gjort mina snöänglar och kastat mina snöbollar. Kommer ihåg en vinter för inte allt för länge sedan när Tobbe sparade snöbollar i frysen. Bra att ha till sommaren, tänkte han säkert. Han var en lite parvel då, men ack så försigkommen.
Ägnade några timmar åt att försöka hitta något värt att fotografera ute i snön. Hittade ingenting. Man kan inte fotografera spår i snön. Blir sällan bra på bild. Och att fotografera snötyngda träd har gjorts förr. Långt ute i utmarkerna av Falun. Ja, utmarkerna av Dalarna också förresten, för det var upp mot Hälsingetrakterna. Där träffade jag på jägare som hade vägpass medan hunden sökte av åkrar med små dungar av lövträd. Den sökte hare. Mig veterligt ena djuret jaktbart just nu. Utom vildsvin, men de finns inte där uppe. Inte än.
Det slog mig att det var mindre med snö där uppe. Mindre än i Faluns förbyar. Man kanske ska flytta norrut.
Tittat på melodifestivalen och det låter helt hysteriskt från programledarna, men det blir inte bättre för det. Örnsköldsvik är inga hejare på att göra galaprogram i tv. Inte ens med importerade funktionärer. De har inte förstått att Foppa måste vara på plan för att det ska lyckas. Se på Modo bara.
Fick inte tag i någon låt som jag tyckte var riktigt bra och kunde därför inte rösta. Men så är det vanligtvis för mig. Ingenting är bra i melodifestivalen. Och då är jag född optimist.
Hon, programledarinnan, har inte hon spinkiga ben? Och han med arabiska namnet, har inte han snott Charlie Chaplins hår och frisyr? Fast den såg egentligen ut att bara ha hamnat där. Inte stylats dit.
Dolph är min favorit. Vilken biffig man. Vi har i stort sett samma bröstkorg, men min sitter lite lägre. Han pratar bra och har en bra röst. Fast han har redan tidigare visat att han är en intelligent man med aktivitet mellan öronen. Och att han ser bra ut är väl bra för damerna. Vi andra män kan faktiskt också se det stiliga.
Nu ser jag att det nog blir till att lära sig namnet på grabben med Chaplins frisyr. al Fakir tror jag det är. Men det står nog i tidningen i morgon. Och då är det sant.
Maten är paj i kväll. Det är gott.
Hörde att det var tö i Skåne. Snart kommer jag igen. Jag kommer alltid igen. Man ska aldrig ge upp. Men det känns uppåt att åka neråt. Jag har vår i blodet och snart är det vår i luften också.
Drömma ska man. Jag har sedan födsel vanan att dagdrömma. Antagligen för att jag vill vara med och styra handlingen. Precis som i livet. Den sista tidens dagdrömmar är av det mer fantastiska och fascinerande slaget.
Tur dom inte syns utanpå. Inte på det här avståndet i alla fall.
Innan jag vaknade i morse drömde jag något som inte var så bra. Mådde dåligt mer än en vaken timme innan det sjönk till historiens djupa grav. Rackarns otrevligt.
Kommande nattens drömmar bör därför vara av bättre kvalitet, annars vill jag snacka med regissören.
Jag tänker då drömma vidare. Utan drömmar är det inget vidare.
En helt ovanlig måndag
När jag kom för tre dagar sedan skottade jag en parkering genom att köra bilen fram och tillbaka några gånger. Gången till ytterdörren skapades när jag bar in mina prylar. Det blev tiotalet vändor så gången är jättefin, om dock smal.
Snön ligger ungefär två decimeter djup på den orörda gården. En ekorre har tagit sig friheten att köra varvlopp runt huset. Antagligen läcker det ut en del värme där. Eller så tränar den för ekorrarnas olympiad. Får jag fatt i den ska jag fråga.
La ut äpplen till fåglarna, men ännu har de inte varit där för att hacka loss lite godis. Antagligen har de redan mat så de klarar sig. Käkar upp de skott som skulle ha blivit löv till våren.
Har ägnat tid till att handla prylar, montera prylar och beundra handlade och monterade prylar. De vackra lamporna uteblev eftersom fel lampor inhandlats. Ska åtgärdas idag. Numera ska vi vara miljövänliga och energisnåla, så rätt lampor ska vi ha.
Det är också första dagen på resten av mitt liv!
Första dagen det är vardag och normalt borde det ha arbetats. Men icke för mig. Icke längre. Nu är man deltidsarbetande och såna här dagar ska aldrig åter kallas arbetsdag.
Funderar på vad jag ska göra. Jo, köpa rätt lampor. Och jag borde köpa lite mer utrustning som behövs för att få huset till ett hem. Till våren ska här vara klart.
Jag ska också fotografera husets fasad i detalj. Snickarna vill sitta hemma vid köksbordet och planera. Helst tillsammans med en liten whisky och en stor öl. Vardera.
Köksbänk är ett problem. Gillar att leka Morberg i köket och arbetsbänkarna är för få och för små. IKEA stoltserar med fina förslag i sin katalog, som dock ej gick att återfinna i varuhuset när jag besökte dem igår. De skylde på att det byggs ett nytt varuhus i Helsingborg, alldeles bredvid det som redan fanns. Men det var en mycket dålig bortförklaring. Och inte hjälpte det mig heller. Kan inte åka ner till Malmö för en bänk heller. Tycker jag. Vi får se hur det löser sig, ska googla fram alternativa möbelhandlare på datorn.
Googla är det moderna sättet att ta reda på sånt man inte har en aning om. Google är egentligen ett företag som via datorerna finns över hela jordklotet och som specialiserat sig på att hålla reda på.
Att hålla reda på är ingen barnlek egentligen, men Google länkar egentligen bara till de som håller reda på. Och så får man klicka sig vidare därifrån. Men bra är det. Googlade mig själv också. Jag fanns.
Det är skönt att sitta här, nyduschad, i kalsonger, skjorta och strumpor, och låta fingrarna skriva det som ligger dem närmast om topparna. Inga krav. Saknar jag kraven? Joo. Lite. Ska tränas bort.
Nu blir det en kopp kaffe till. Sedan får vi se vad som kommer att göras. Kan ju satsa på att skruva ihop en fåtölj. Eller åka och se bygden, medan jag letar rätt på en affär som säljer de glödlampor som krävs.
Eller så gör jag nått annat.
Att inte göra nått är också att göra nått
