En helt ovanlig lördag
Jo, och så ska det limmas en fullängdsspegel på väggen i hallen.
Sedan är det klart och jag kan gråta tillsammans med räkningarna.
Apträdet står och funderar på livet, eller snarare om det ska bli nått liv. De knoppar som knoppades har dragit sig tillbaka och Apträdet ser allt mer visset ut. Den är säkert också bekymrad över att den stenmur som skulle göras inte blir gjort. Även här väntar vi på påfyllning i kassan, eftersom vi valde bort den billgare murvarianten mot en väsentligt mer kostnadskrävande. Antagligen blir det ingen mur förrän till våren. Vi får se.
Louie, Apträdets gorilla, sitter där och glor på folk som går eller åker förbi. Massor med hantverkare, människor på väg till jobbet, människor som hastar hem från jobbet. Barn, hämtade från dagis skrattar sig uppför gatan. De har vant sig vid Louie och kollar bara om hans finns kvar.
Igår tog jag mig ett bubbelbad i någon timme, sedan kördes det skräp till tippen, det gamla köket är nu förpassat till de sälla jaktmarkerna. På eftermiddagen tog jag mig för att åka till golfbanan för att se hur golfformen ser ut efter ett års helt utebliven träning.
Det var inget fel på golfrestaurangen och förmågan att beställa och äta en god lunch. Däremot kände sig juniorklubban helt bortkommen i mina händer. Passade bäst om jag stod på knä. Ingen putter kom med heller, det är så man blir lite putt. Men med lånad klubba tränades puttning med föga framgång. Mycket treputt blev det.
Chippa gick bättre men ibland kom det ett riktigt harslag. Ett harslag är ett slag där bollen susar iväg två decimeter över marken och tjugo-trettio meter.
Efter en knapp timme var min otränade kropp klar, även om jag gärna slagit några långa slag också. Det får bli en annan gång.
Förresten jag provade bunkerslag också, nästa gång tar jag matsäck med ner i gropen, för därifrån kommer jag aldrig.
Sonen i Umeå hörs inte av. Undrar hur det går med insparken. Men idag får vi säkert prata med honom, för i morgon börjar allvaret.
Sonen på hemmaplan skruvade med Pärlan igår och idag försvann han tidigt. Ska inventera City Gross. Blir stålar till klubben. Bra aktivitet.
Fotbollsspelaren tog i så att skon flög av.
Det var tur att han inte nickade!
Pärlan
Den första resan gjordes i går kväll med hjälp av bogserlina. De första fem kilometrarna, från säljaren till garaget här hemma, gjorde Pärlan hängande i ett snöre efter den fina gröna Saaben. Familjens femte bil har anlänt. Den går att köra, motorn låter som en motor ska låta. Men den måste donas för att bli trafiksäker, därav bogseringen.
När vi kom hem och fått lite mat i oss gick Tobbe ut till Pärlan och de var tillsammans långt in på natten. Undrar vad en tonåring funderar på, där han sitter i sin Pärlan och känner in sin första bils själ.
Pärlan är blå och har dekaler och stripes lite här och där. Rosten visar upp sig i kanter på skärmar och huv. Den har inte varit ute och åkt på ett par år men till våren är det dags igen. Då ska den vara i form för att klara besiktning samtidigt som den ska få tonårsgrabbarnas ögon att tåras av avund.
Cabben förvisas till ladan ytterligare en vinter. Den som varit så glad över att få stå hemma i garaget. Utkonkurrerad av en organiserad skrothög!
På garageinfarten står de nu sida vid sida. Pärlan till höger med garageporten rakt framför sig och Cabben där bredvid, sneglande och småsur.
Tretusenfemhundra kostade Pärlan och efter ytterligare ett antal tusenlappar ska den vara skinande blank, klädd i den nya blåa färgen, ren från rost och med en fantastisk ljudanläggning som antagligen får bilen att hoppa fram efter vägarna.
Saaben känner sig klart överlägsen i all sin prakt. Peugeoten är i Umeå och har ingen aning om den nya konkurrenten. Cabben är sur. Astran vägrar vara i närheten av Pärlan utan krävt, med framgång, att få stå på baksidan. Där står Astra nu i sin ensamhet och funderar på livet.
Min gamla Honda 750C står mellan husen. Helt oberörd av fyrhjulingarna. Fyra hjul! Har de ingen balans i livet?
Ny bil
Så har man då blivit med bil. Efter noga övervägande och många funderingar så blev det en lika dan till, fast nyare. Det blev en Saab. Inte för att jag absolut måste åka svenskt, för Saab har nog inte mycket svenskt i sig längre, precis som svenskarna.
En av lärdomarna är att bilförsäljare är olika mätta. Eller olika hungriga. Volvohandlaren var över huvud taget inte intresserad och efter tjugo minuter lämnade jag hallen utan att någon pratat med mig. Såg de inte potentialen i mig? Ser jag så ovårdad ut att jag inte klassas som köpare av en ny bil, eller ens begagnad? Det var skönt att gå till den bilhandlare som känner mig. Han på Saab. Han plockade fram allt som han visste att jag tyckte om och visste precis var han skulle sätta in stöten. Så valet var egentligen lika enkelt som uppenbart.
Med stor förväntan, som ett barn under Kalle Anka på julafton som vet att efter Kalle kommer Tomten, satte jag mig vid ratten för att lära mig de nya reglagen. I den förra fanns många knappar som såg ut som i flygplan och det gillade jag mycket. De nya reglagen var en kombination av rattar och knappar och den första besvikelsen av olikheten till flygplanen lade sig snabbt. Det här kommer att bli bra. Med lite träning som kommer jag att kunna leka pilot på mina färder mellan Dalarna och Stockholm.
Lekte en stund med den elektriskt inställbara stolen och hittade alltför fort en behaglig inställning. Lossade rattens spärrar och ställde in den också. Därefter backspeglarna. Hittade då en ny knapp. Tryckte på den och med ett väsande kom backspeglarna mot mig och lade sig längs sidorutan. Elektriskt infällbara backspeglar. Det har väl alla. Minnet i stolen kom även ihåg yttre backspegeln på vänster sida. Vilka finesser.
Den förra bilen fick jag extrautrusta med en mugghållare som satt nere mellan sätena. Den här, nya, gröna Saaben innehåller inte mindre än fyra burkhållare. Två fram och två bak! Avancerade saker det där.
Visst tittade väl alla efter mig, där jag sakta gled fram i min nya bil?
Väl hemkommen stod sonen, den äldre, och väntade och han hade inga som helst skrupler utan tog av mig nycklarna och försvann med det gröna underverket. Där stod jag. Under kommande vecka hördes ofta från den äldre sonen, medan han försvann genom ytterdörren "jag tar den gröna bilen".
"Är det du eller jag som fått ny bil", frågade jag.
"Kan du inte ens hålla reda på det, är det nog lika bra jag kör", sa sonen.
Introducerar: Den blå tuschpennan
Det var en gång en liten tuschpenna, eller egentligen var det en whyteboardpenna, som levde i ett konferensrum på det stora företaget. Det var ett fint företag där man ofta hade möten där någon ville berätta något för de andra. Det var många som hade nått att berätta och ofta behövde rita något på whyteboarden för att visa vad de menade.
Tuschpennan gjorde blåa ränder, streck och bokstäver och trivdes bra i konferensrummet. Det var inte så stort konferensrum så när människorna hade möte fick alla prata och rita.
En del människor använde gröna pennan, eller röda, eller svarta. Den blå tuschpennan försökte alltid att hålla sig framme för den ville synas och hjälpa till att få fram budskapen på ett tydligt sätt. Den tyckte att den gröna var såväl svag som luddig i kanterna. Den röda lyste för mycket och ibland blev det liksom klottrigt, tyckte i alla fall den blå tuschpennan.
Den svarta användes sällan. En dyster penna som ofta fick skriva ord som inte var så roliga. Utom när ekonomerna hade möte. Då fick den svarta pennan skriva glada siffror och den röda fick skriva tråkigheterna. Den gröna fick också vara med ibland, men det handlade oftast om mediokra tal. Inget att tala om tal.
Tuschpennan som gjorde blåa siffror fick aldrig vara med när ekonomerna hade möte. Det var oftast då säljare eller reklamfolk hade möte som den fick vara med. Då var den glad. Den fick ofta skriva ord som "marknadstillväxt", "lönsamhet", "fördel" och "vinst".
Den lyssnade ofta på vad som sades och ibland blev det riktigt ordentligt obegripligt. Folk har börjat prata i bokstavskombinationer som var helt obegripliga för utomstående. Ett slags fikonspråk för det fina företaget. Pennan hoppades att de inte pratade fikonspråket utanför konferensrummet. Vem skulle då bry sig om vad de sa.
Den blå tuschpennan har varit med om mycket i sitt korta aktiva liv. De första månaderna efter att den kom till det fina företaget bodde den i ett mörkt skåp. Visserligen öppnades dörrarna flera gånger varje dag, men det var mest vanliga pennor och block som fick komma ut ur skåpet. Men en dag kom en kvinna i fin grön dräkt och hämtade blå tuschpennan och bar honom och tre andra pennor till konferensrummet. "Tänk att det aldrig finns fungerande pennor när man behövder dem", sa hon och la den blå tuschpennan i rännan vid whyteboarden.
Sedan började kvinnan prata om konsulter och kraven på kompetensförflyttning. Hur flyttar man kompetens? Tar man från en konsult och ger till en annan? Blir den första utan kompetens då? Den blå tuschpennan funderade. Sedan talade kvinnan om att det måste till en skärpning och hon sa att var och en måste gå till sin grupp och upprätta en plan. "Vi ses här igen om två veckor, och då ska ni presentera era planer", sa hon. Så gick alla därifrån. Kvar på bordet stod tre pappmuggar, en porslinsmugg, tre block med kladd på första sidan, en servett med en kärna från en avocado och två söndertuggade träskedar.
Varför arbetar dom så mycket nu med att planera sånt dom ska göra sedan?
(Den blå tuschpennan återkommer med berättelser om sånt den hört i konferensrummen)
Gathörn
Köket har tagit form och bara köksön kommit på plats så ser vi hur det blev. Sedan fattas lite finsnickerier, målerier och lampor. Tippar att det är klart på fredag.
Var ute på stan och gick här om dagen. Ville ta en promenad bara för att. Det är inte så ofta jag går i Faluns centrum och nu tror jag inte jag varit ner på hela sommaren. Faluns centrum är inte alls så tokigt. Det är en lagom liten stad där vi har något hundratal butiker samlade längs Faluåns östra strand, den ljuvliga sidan. På andra sidan ån, den gruvliga sidan, ligger en del av vårt världsarv, gruvan och kvarteren runt Elsborg och Gamla Herrgården. Falurött!
Vi har begåvats med McDonalds på gågatan. Egentligen har vi fler gågator men den långa gågatan är gågatan i folkmunnen. Knappt någon kommer ihåg att det heter Holmgatan i centrum för att byta namn till Slaggatan norr om Stora Torget. På Stora Torget står Engelbrekt Engelbrektsson. Varför han står där har både han och jag glömt bort. Antagligen har han bara glömt att gå därifrån. Kristine kyrka byggdes för att stila för drottning Kristina en gång i tiden. Kanske bidrog det till att hon drog till Italien. Rådhuset vid torgets norra sida byggdes ungefär samtidigt som kyrkan men fungerade till att börja med som lada och förvaring. Idag rymmer den politiker och tjänstemän, då var det hö, halm och redskap.
Selma Lagerlöf bodde vid torgets södra kant när hon skrev några av sina böcker. För att vi inte ska glömma det har man satt upp en skylt på huset. Bredvid hennes stora hus, fast hon hade egentligen bara en paradvåning, ligger världens äldsta företags före detta huvudkontor. Stora Kopparbergs Bergslags AB är över 800 år gammalt. Ett företag med anor som vi tillät finnarna att köpa. StoraEnso. Slarvigt. Vi ska vara rädd om historien för den lär oss om framtiden.
Det första trädet som kom till Sverige efter istiden var björken. Såna finns inte i centrum.
I ett gathörn träffade jag ett par i sjuttioårs åldern. Damer ropade till "är det inte Gösta". Joo, svarade jag och visade antagligen upp mitt normala ansiktsuttryck. Förvirrat. Dels hade jag gått i mina egna tankar, dels anade jag att jag kände igen paret.
"Jag kände igen dig på ögonen", sa damen och berättade att hon var tonåring när jag var meterhög och att vi bodde grannar. Sedan berättade paret att hon hade blivit påkörd av en tonåring på cykel så att bäckenet gått sönder, att mannen var hennes andra man, att de haft hus men nu bor i lägenhet.
Och jag återgäldade med att berätta om grabbar, livet och planerna.
Det är fantastiskt vad man får höra i gathörnen! Mötet med paret var en höjdarupplevelse.
Ett gott råd är att du ska ta dig en promenad ibland, utan att vara på väg.
Kista
Nu blev det en försiktig resa över bergen mot Hofors där det finns sån sprit som bilen gillar. Finns säkert annan sprit också, bara man ger sig ut i busken.
Efter tankningen hamnade jag efter en långtradare som det var stört omöjligt att ta sig förbi. Det blev att åka ända till Storvik innan omkörning blev möjlig.
I Gävle blev det ett snabbt stopp för Cafe Latte och Pistagebulle. Det är väl en fin frukost för en spinkig.
Några mil senare kommer man till Dragon Gate, ett kinesiskt bygge med hotell, mat och bensinmack. De har öppnat men jag har inte varit dit. Ska stanna till någon gång och då berättar jag vad jag får uppleva.
Det ser oerhört intressant ut med kinesisk byggstil och mur runt om. Spännande!
Sedan är det bara att somna in de sista tio milen. Fantastiskt trafiksäker väg. Väl nere i trakterna av Stockholm får man köa som vanligt och då övergår jag till att studera folk i bilarna runt mig.
Idag såg jag frukostätare, rattrummare, kepsbärare och näskliare.
Annars har huvudet varit fullt med spring, hela dagen. Måste vara sommar där inne.
Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat.
Nalle Puh
Å det är måååndag morgon, och mitt huvud känns så . . .
Idag reser Fredrik till Umeå får att börja sitt nya liv. Studentliv i Umeå. En lång resa ska han göra i sin lilla Peugeot. Men han har fått ett bra studentboende, nära universitetet.
Han packar bilen just nu. Fick ta ur baslådan för att få plats med prylarna.
Igår var Tobbe borta hela dagen och snickrade på nya vildsvinsfällor. Jaktlaget måtte betala väl, annars hade han nog inte lyft hammaren.
En strålande helg har det varit. En cabtur runt meteoritnedslaget var en fantastisk upplevelse med kaffe vid Styggforsen. Har ni vägarna åt det hållet, Rättvik och Furudal, missa inte Styggforsen. Att sitta i en trollskog och dricka kaffe. Höra vattnet porla på avstånd och skogens sus fyller i så det blir en naturorkester. Ett viktigt inslag är att man inte hör ett enda människoljud. Inga bilar, ingenting. Solen letar sig ner mellan tallarnas toppar och kittlar ögonen när man går fram längs stigar som djuren gjort.
Dessvärre blev det tidsnöd och från Orsa och hem, cirka 13 mil, blev det cabrace.
Sedan en kinamiddag för att få en stund med Fredrik innan han drar.
Idag har jag en intressant arbetsdag med uppsummeringar och förädling av kvalitetsverksamheten i företaget. Jobbar med kvalitet i leverans och det ska lanseras en del nyheter, eller egentligen förenklingar av det som redan fanns. Alltid spännande om det får genomslag.
Kolla Apträdet igår. Det ser heldött ut. Skotten har vissnat och det ser ut som Apträdet torkar ut. Vi avvaktar nån vecka till sedan får vi se.
Köket är på plats. Förutom köksön och micron. Sedan är det massor av finsnickerier som ska göras under ett par dagar. Så snickar-Janne har att pyssla med. Tippar att vi använder köket på torsdag första gången.
Har du tänkt på vad ful en varan är. Undrar vad den tycker när den ser en människa.
Måste delge nått jag läste här om dagen:
"Den som säger att en orgasm är det skönaste som finns har nog aldrig varit riktigt skitnödig."
Halvhitler
Först drog han iväg med en kompis för att kontrollera vildsvinsfällor i skogarna mellan Falun och Grycksbo. Det är kompisens kompis, eller nått sånt, som är den ordinarie jägaren. Men ibland kommer jobbet emellan och han överlåter kontrollen av fällorna till de två juniorerna utan bössa. De är noga tillsagda att bara kontrollera och om där finns ett vildsvin ska de omedelbart höra av sig och gå därifrån.
Det var tack och lov tomt i fällorna och sent på kvällen kom grabbarna åter hem till kompisen. Där hade det under någon vecka varit en katt som kom och gick ungefär som om den bodde där.
Men det gjorde den inte.
Man hade tagit reda på var den bodde och borde vara. Där slog barnen katten med käppar och kastade sten på den så ingen var intresserad av att gå dit med katten. Den fick vara där den ville.
Tobias hade dock en annan mening. Han ilsknade till på de konstiga människorna som lät sina barn göra katten illa. Borde väl vara självklart att läxa upp såna barn, tyckte han, och tog katten med sig hem. Mitt i natten tillverkade han en kattlåda av en tom ölkartong och kattsand, som vi hade kvar sedan den tiden då vi hade minigris. Han hade fått kattmat med sig hem från sin kamrat. Sedan placerade han kattlådan i sin lilla stuga och de två kamraterna, alltså Tobbe och katten gick och la sig. Katten döptes under natten till Halvhitler
På morgonen, när jag vaknat, åtminstone lite, och hämtat in morgontidningarna lämnade jag altandörren öppen. Och efter en stund kommer där in en liten katt, svart och vit med tydlig teckning där ett fält svart gick över höger öga medan det andra ögat var omgivet av vit glänsande päls. Även vid nosen och var en sida svart och den andra vit, fast tvärt om. Hmm?
Eftersom det såg ut som att katten hade en hitlermustasch på ena sidan hade han fått namnet Halvhitler.
Tobias kom in alldeles bakom Halvhitler och berättade om sitt nattliga äventyr och vi diskuterade det hela en stund. För att ge tillfälle till eftertanke blev det sedan lite frukost och eftersom det var fotboll för Tobbe fanns det inte för lång tid att fundera. Han snackade med sin kompis och det bestämdes att Halvhitler ska bo där tills vidare. Till sina ägare utlämnas den icke! Det finns inget utlämningsavtal och den främmande makten kunde bevisligen inte garantera Halvhitlers säkerhet.
Eftersom vår spis inte hoppat igång efter renovering fick jag uppdraget att gå till Människofarmen och koka pasta. Under tiden skulle Tobbe köra Halvhitler till kamraten.
Hos Människofarmen skulle det ätas och jag fick uppgiften att mata Leo. Han är två år och har ätit med egna händer, och ibland bestick, under en längre tid. Men idag bestämde han att Gösta ska mata. Det var bara att trycka i honom maten. Potatis och skinka. Det gick ner i god fart och han och pastan var färdiga ungefär samtidigt. Cirkatid nio minuter.
Väl hemkommen möttes jag av ett eftersök. Halvhitler behagade inte infinna sig för avresa. Det letades så att det såg ut som Tobbe skulle missa samlingen för match. Han skulle spela fotboll - igen.
Till slut fann Halvhitler för gott att ge upp och kom fram från soffans baksida, där han antagligen legat och myst medan han hört oss rota runt i kåken.
Ska sägas att Halvhitler inte på något sätt lever upp till bilden av hans namne. Halvhitler är en kelig och go katt på arton månader, som gärna hoppar upp och gosar i knät.
Halvhitlers vidare äventyr kommer att noggrant följas. För egen del ska jag påverka grabben att byta namn på katten innan den får framtida men.
Lördagsstillhetsfunderingar
Sitter här i soffan tidigt lördag morgon. OS trummar ut fotboll på TVn och jag är fortfarande sömndrucken. Det är skönt på morgonen och jag drar ner ljudet så att Argentina och Nigeria spelar ljudlös fotboll.
Solen skiner där ute men jag vet att det är kyligt för jag hämtade nyss morgontidningarna. Det är skönt med kylig morgon och jag stod en stund i trädgården och sög i mig den friska luften.
Men nu sitter jag och funderar på senaste veckan, vad som hänt. Det har varit en hel del OS, men inte så mycket som jag trodde. Kan bero på att jag kommit igång för fullt på jobbet, men jag känner att det finns ett visst ointresse också. Ovanligt och konstigt. Brukar vara storkonsument av idrott. Kanske färgad av de uteblivna svenska framgångarna. Men jag brukar glädjas åt stora insatser oavsett varifrån idrottsutövaren kommer. Konstaterar att det är som det är och ibland kan man få överdos även av idrott.
Köksrenoveringen går enligt plan, men vi har luftbubblor i hallmattan. Blir att klaga på måndag. Men man ser numera hur köket kommer att bli. Skåpen är på plats. Målaren kommer på eftermiddagen och målar det sista. Sedan kan vi ta av övertäckningen och beundra vårt nya kök. Men det är ett par dagars finsnickerier kvar, så vi hoppas på onsdag som dagen vi träder åter in i köket.
Idag ska det bli en prometänkare. Det var en vecka sedan sist. Det är problem med yrseln, men nu tänker jag prometänka i alla fall. Får hålla mig hemikring i stället för att dra iväg.
Igår hade jag tre tonåringar i bilen till och från en fotbollsmatch. Det var givande att få lyssna på deras diskussioner i baksätet. Fredrik och jag satt fram, och vi pratade nästan inte alls med varandra, fullt upptagna med att lyssna på grabbarna där bak.
Bland annat försökte de utreda hur trafiklysen fungerade och varför de slog om. Myten om att man kan blinka med lyset lever kvar. Det är kul.
De slog vad med varandra när vi skulle passera en viss punkt, ungefär tre mil längre fram. Skickliga grabbar som hamnade inom några minuter från vad de gissat.
Hur man äter korv blev en längre diskussion. Vi stannade i Rättvik och jag som ville käka på restaurang blev direkt nedröstad. Sibylla skulle det vara sa dom och gick in på Statoil, bredvid Sibylla.
När jag undrade varför, var svaret att Statoil är billigare och då får smaken stå tillbaka.
Det måste vara senap på korven, grillkrydda på moset och ketchup i hörnet. Annars smakar det ingenting. Jag köper en korv för att fatta vad de snackar om. Grabbarna påstår att man blir torr i munnen av statoilkorven om man inte har senap. Den starkare sorten och mycket. Moset smakar ingenting i sig och måste stärkas upp med grillkrydda. Gärna några andra kryddor också. Grillkryddan ska inte vara på korven, bara moset. Ketchupen i hörnet så man själv avgör när och hur mycket man ska ha på varje tugga. Det är också viktigt att man äter så att moset tar slut före korven. Man använder sista korvbiten för att skrapa rent.
De har ätit mycket korv, grabbarna.
På Saras blogg står det:
För att känna var skon klämmer måste du ha den på dig!
Så otroligt sant!
Nu är det alldeles mörkt här inne
Sedan återstår allt finsnickeri för att få lister, dörröppningar, skåpluckor och annat att stämma. Även elektriker och målare har en del kvar att göra nästa vecka.
Antagligen blir min stora uppgift att se till att det inte drar iväg i tid.
Igår var vi hos Människofarmen för att avnjuta medhavt pizza. Det är en upplevelse. Nu är de väluppfostrade runt matbordet så pizzorna avnjöts med trevlig konversation och de enda ropen som hördes var "Mera pizza". Leo käkade som vanligt sina mosade majskorn blandat med nått jag nog helst inte ens vill veta vad det var. Han har lite problem med pizza, eller inte han förresten, det är hans mage. Själv drar han gärna i sig sånt han inte tål. Den järve Fredrik fick stoppa in handen i vildens mun och fiska upp en pizzabit, för att rädda den lilla magen. När Leos mage mår dåligt låter det illa ur munnen. Måste finnas en koppling.
Medan vi åt och diskuterade vardagsting, ropade plötsligt Wilma till och slog händerna för ögonen.
"Nu är det alldeles mörkt här inne", sa hon. Sedan fortsatte hon att äta.
Efter maten var det Bolibompa på TV som alla skulle se, men ingen tittade på. Barnen var fullt upptagna med att nöta ut Fredrik och Tobias.
Vi provkörde Santa Fe också. Funderar på att gå ner från fyra bilar i familjen till tre. Och eftersom jag antagligen inte blir vigare med åren tror jag på en bil som jag sätter mig upp i, i ställer för ner i. Dom går bra, Santa Fe, och känns större än vad de är. Kommer att bli bra. Bilhandlaren var dock lite förvånad över att vi vill lämna en Opel, en Peugeot och en motorcykel i byte. Vår minimotorcykel vägrade han att ens diskutera. Men Hondan kunde han tänka sig.
Idag jobbas det, men jag ska också till Avesta lasarett som är specialister på att ha koll på hur vi sover. Man är intresserad av hur jag sover. Var på uppcheckning hos doktorn i går som konstaterar att det börjar likna nått, men också att biverkningarna av medicinen får jag stå ut med. Lite tråkigt eftersom de påverkar vardagen. Dags också att börja med sjukgymnastik för att stärka den försoffade kroppen.
Igår regnade det en gång. Startade vid sjutiden på morgonen och det regnade när jag somnade.
Frippe sitter antagligen på sin altan och funderar hur stor den egentligen är.
Börsraset når nya höjder hörde jag på nyheterna.
Läste i tidningen om en husvagn som brunnit upp. Samtidigt hade en sommarstuga, i en annan del av Dalarna, brunnit ner. Dom brinner liksom åt olika håll.
Leksand spöade Luleå i en hockeymatch!
Kompis, 56 år GRATTIS
Han ska få vara anonym eftersom det kan komma fram känsliga saker.
Leif Öjestedt träffade jag första gången antagligen 1993 när han var inhyrd lärare på Owell som det hette på den tiden. Han lärde ut olika datorprogram för kontoret. Word, Excel och sånt om jag inte minns alldeles fel.
Ett knivskarpt intellekt kombinerat med en lika skarp tunga blev en av mina allra bästa professionella vänner under ett antal år. Med det menar jag att vi umgicks bara på jobbet och att han som sann vän alltid sa sanningar vare sig jag gillade dem eller ej. Det hjälpte mig många gånger att få klarsynta åsikter, och fina insatser i vardagen.
Sedan flera år arbetar vi inte på samma företag, men jag räknar Leffe till mina goda vänner som alltid finns där när det behövs.
På den tiden gick Leffe alltid klädd i de kläder som låg närmast när han fick för sig att klä på sig.
Vid något tillfälle försvann Leffe och stod inte att finna på några dagar. Då han kom tillbaka sa han enkelt att han fått ett bra pris på en resa någonstans, så han drog.
Han åkte till Kina. Ensam. Å andra sidan är dom rätt många där borta redan innan han kom.
Han gjorde fantastiska insatser för att räta upp en verksamhet i Sundsvall.
Han dricker whisky!!!
Egentligen borde jag berätta några anekdoter fom Leffe, men de är så många och alla är inte rumsrena. Om ens nån.
Vi gör så här. Skriv en kommentar om du vill ha en anekdot, så skriver säkert Leffe själv något när han svarar.
Idag stod vårt köksprojekt helt stilla till tio i fyra. Mattläggaren skulle komma sju i morse men kom inte alls. Den ende som kom var målaren. Han målade taket och åkte hem.
Fick ta fram den torraste vd-rösten, krydda den med adrenalin och leta rätt på mattfirmans chef, köksleverantörens chef och måleriets chef.
Att åka till tippen är ett trevligt äventyr. Det är som pensionärer i buffékön där uppe. Otroligt vad folk slänger. Större folksamling än på stan i rusningstid och alla ska fram med sina sopor. Soppoliserna går runt i sina gula uniformer och visar och dirigerar så att brännbart är brännbart och wellpapp är wellpapp.
En farbror, antagligen i min ålder, vandrade runt med en sak i taget. En kartong, en bräda, en trasig låda. När han slängt sin börda, efter att varje gång noga ha läst skylten, tittat på bördan och dubbelkollat, gick han tillbaka till sin Toyota och borstade ut lösa dammpartiklar. Sedan tog han nästa pryl som skulle kastas. Dessutom hade han parkerat så att han effektivt stängde möjligheten för andra att nå tre sopcontainers.
Han var oklanderligt klädd. Ungefär som jag skulle vilja vara när jag ska på fest.
Om du inte har möjlighet att se hur folk äter banan, kan du alltid roa dig med att köpa kiwi och bjuda på. Köp ett gäng kiwi och lägg i en skål. Lägg några servetter, en liten vass kniv och några teskedar i en annan skål, gärna en mindre än antalet gäster. Se till att alla får en kiwi i näven, luta dig tillbaka och njut av tillvaron. Du kommer att få se en kollision mellan uppfostran, möjligheter och "hur fan äter man en sån här".
Köksrenovering och Holms holmgång
Idag blir det mattläggning i köket. Hallen får vänta till snickarn river upp golvet och det blir nästa vecka, för först gör vi köket klart så vi kan laga mat.
Igår kom det nya köket i paket. Vardagsrummet fullt och garaget fullt. Massor av hårda paket. Ett skåp krossat i bakkant. Antagligen gör det inget då det inte är nått som syns. Är jättenyfiken på de nya maskinerna men de är så väl inpackade så jag får tåla mig.
Sanna Kallurs misslyckande är stort diskussionsämne, åtminstone här i Falun. Vi lider med henne och f d journalisten Peter Jonsson ska nog åka stora svängar runt den här stan efter att han under skydd av sitt uppdrag trakasserat vår hjältinna. Sanna visar det vi alla borde visa - styrkan att aldrig ge upp!
Tänk på det nästa gång du eller någon annan gör fel, hemma eller på jobbet. Det är bara att komma igen!! Ingen gör fel med flit.
Nu har jag kommit igång med jobbet igen, men ska nog passa mig för att få det till en ovana.
Klart att man får arbetslust men det gäller att kunna behärska sig.
När Holm hoppar samlas folket. Det var folksamling vid tv-n på jobbet. Rena Stenmarkstämningen när trettiotalet kamrater samlades för Holms holmgång med ribban.
Han har problem med håret den grabben. Försöker alltid få till frisyren alldeles innan han skjuter fart mot ribban. Tröjan sticks. Håret ligger fel och läpparna är torra.
Så sätter han fart och man hör trettio människor hålla andan. Så kommer ett utdraget Neeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj. Han river den rackarn.
Sen står han över nästa höjd.
Och så river han ut sig ur tävlingen. Vid sista rivningen uppstår ett sorl runt tvn precis som på Stenmarks tid och vi fick uppåt tjugotalet stavhoppsspecialister för en liten stund.
Försökte bidra med nått kvickt, intelligent uttalande, men kom inte på nått smart, vilket i sig inte brukar hindra. Men den här gången förblev jag tyst. Blev lite förvånad själv.
Om du har väldigt lite att göra någon gång, kolla in hur dina vänner äter banan!
Politisk analys
Filippa VABar idag. Fredrik är snuvig.
Ut med köket in med Farmen
På torsdag startar arbetet med att skruva in det nya köket så det finns två dagar för att måla, lägga mattor, dra el och rätta till ventilationen. En massa hantverkare ska komma på rätt tid och med rätt utrustning. Det kan man säga är högt ställda mål. Själv drar jag till Stockholm.
Sanna Kallur råkade ut för det värsta som kan hända på hennes jobb. Hon gjorde fel från början. Antagligen på grund av ambition. Det är synd om henne.
En journalist, tror han heter Peter trycker dit micken och frågar "hur känns det". Sedan maler han ut sitt mänskliga tillkortakommande under massor av långa minuter i Sannas liv.
Snacka om inkompetens och bristande empatisk förmåga. Måtte han aldrig mer få anställning som journalist i detta land. Förutsätter att man sparkar honom och tar kostnaden för det som en sanitär åtgärd.
Resan ner till Kista gick alldeles utmärkt och kvinnan på macken utanför Gävle, var lika vacker som jag kommer ihåg henne fast lite brunare nu. Som vanligt satt det tiotalet män och fikade på macken, alla med blicken mot disken. Det är hon värd.
Efter Uppsala stod poliser och sköt laserstrålar. Det gör de rätt i. Ibland körs det väl fort och framförallt slarvigt på våra motorvägar. Det räcker med att gå till sig själv så inser man att det blir så ibland.
Delar av människofarmen invaderade oss i går eftermiddag. De ville se hur det såg ut hemma hos oss när man kastat ut köket genom ytterdörren. Wilma kom upp i helt nya hastigheter på varvloppet Köket - Hallen - Vardagsrummet - Köket. Leo spelade piano med alla fingrarna samtidigt. Dessutom lyckades han fälla ner locket över nått finger. Konstigt nog sa han bara "ont" och lät Fredrik blåsa lite. Det var annat som lockade. Leo och Wilma är verkligen duracelldrivna och klarar att göra massor av saker samtidigt som de låter.
Vi levde alla upp under den knappa timmen de stannade och sedan blev det tyst.
När man tittar på Holm blir det Holmenkollen!
Ni har väl hört om förslagen till de nya olympiska grenarna 400 meter tresteg och två meter häftpistol.
Arbetsmåndag
Hittills har det gått riktigt bra. Klockan är faktiskt tre minuter över åtta.
Det blir en mjukstart för vi ska renovera köket och första dagen, demoleringsdagen, är idag. Så just nu jobbas det från ett hörn i vardagsrummet. Om nån timme bär det iväg till kontoret i Falun. Man har lyckats med att göra några uppdateringar i våra datorsystem medan jag var ledig. Uppdateringen för mig består i att jag inte kommer in i firmans nät. Det är ju också en uppdatering.
Annars hade jag inte haft något emot att gå här hemma och med kunnigt uppträdande berättat för snickare, elektriker, mattläggare, rörmokare m fl hur de egentligen kunde ha gjort.
Det är ett tag sedan man jobbade så vi får se om jag får nån ordning på balans och kroppshållning, så jag inte åker in i planket. Men nog brinner några idéer och planer i huvudet och vill ut i det praktiska livet för test.
Människofarmen var uppe och väckte tuppen i morse. Barnen på väg till dagis och fritids vid halv sjusnåret. Skolan börjar för Amanda. Andra klass. Hoppas det blir lite bättre än första klass. Där hade de bara trästolar. SJ har mjuka fåtöljer i första klass.
Någon gång vill jag vara med farmen på morgonen och verkligen säkerställa sen ankomst.
OS pågår för fullt och det gick bra för Kallurs flickan igår. Holm gjorde en nervkittlande rivning, som vanligt, men ordnade givetvis upp det hela.
Nää, det får bli mer skriva senare. Snickarn låter så illa i demoleringsköket att pekfingrarna inte hör vad de skriver. Dessutom är det ett känt faktum att man ska jobba på arbetstid. Har jag hört.
Klockan är nu elva minuter över åtta. Dags att låta telefonen ljuda runt om i landet.
Glöm inte att fotboll är den gröna ytans schack! Allsvenskan rullar och i England har man kvicknat till och kört igång sina serier!!
När man är en björn med en mycket liten hjärna och tänker ut saker,
upptäcker man att en idé som verkade vara riktigt idéaktig inne i hjärnan,
är annorlunda när den kommer ut i det fria och andra människor ser på
Nalle Puh
Fotbollsexperterna samlas
Det finns mycket man kan berätta, en del av det jag berättar är sant, men inte allt. Det gäller att se skillnad på olika. Till exempel är Wilma alldeles äkta fyraårig flicka, men allt jag berättar om henne är inte riktigt sant. När hon är tillräckligt gammal för att förstå det är jag tillräckligt gammal för att hon inte ska hämnas.
Man får inte vara dum.
Jo, förresten. Man får faktiskt vara hur dum som helst.
Idag spelade vi fotboll i Sundborn. Ja, inte jag förstås, men jag var där. Och med. Lagledare och Rösten från bänken!
När man coachar från bänken hittar man på en massa dumheter som hinner komma iväg ur munnen innan huvudet över huvud taget startat upp tankeverksamheten.
Det bästa jag skulle ha sagt, eller snarare skrikit, har jag aldrig skrikit, för jag kom inte på det förrän efter matchen. Och då känns det lite sådär att skrika. Framförallt om man hunnit iväg på middag med grannar som hatar fotboll.
Lyssnade en del på motståndarnas tränare och lagledare för de var mycket engagerade och coachade på av bara attan.
De ropade och stod i och framförallt hade de synpunkter på domaren och hans insatser. Föreslog ögonundersökningar och kontroll av domarkort. De ropade på rättvisa! Det ska vara rättvist, men på deras villkor.
Kalle, mer inåt mitten! Bra där! Längre neråt! Se upp för femman! Fan Olle, på fötterna! Prata med varandra! Dribbla inte! Ta in! Ta ner! Nicka! Slå på ytan! Spring! Skjut! Helvete!
I Dalarna får man gult kort om man svär för högljutt. Så svordomar från bänken har bra artikulation men låg volym.
Spelarna heter Dajjen, Knodden, Snodden, Tranan, Bäckis, Trappen och liknande.
I vårt lag spelar Stig. Han heter Johan Eriksson, men kallas för Stig!
Efter matchen samlas spelarna på föreningsgårdens altan där man sitter i svettiga speldräkter och sansar sig. Analysen av dagens förlust är att vi aldrig spelat så bra när vi spelade som bäst idag.
En annan analys är att motståndarna som har chans att gå upp en division inte har lag för den högre divisionen, men efter som serien är så dålig som den är, vi är ju sist i tabellen, så går de nog upp i alla fall.
Knodden fick en boll i bakhuvudet. Det var en ordentligt sparkad boll så han dök i gräset direkt. Vi diskuterade skaderisker men enades om att det var ofarligt, det tog ju i huvudet.
En ond tå på en annan spelare hade inte förvärrats trots strålande insatser. Förra matchen fick han fullträff på en motståndare och stortån som fick ta den största stötten rakt framifrån gick ner för räkning.
Solen sken och Fredrik stod i målet. Släppte förbi sig bollen fyra gånger. Varför hann vi inte uppfinna fotbollsplanen där solen aldrig bländar?
Vi hade en bra dialog med domarna idag så vi kunde ropa kommentarer under matchen. Alla trivdes vi och vi gillar fotboll. Så ska det vara.
En av motståndarnas spelare hade spelat i samma lag som Ronaldinio.
Själv har jag som rekord sett fem matcher på en dag.
Vi var nog lika meriterade.
Motståndarnas lag, en skotte, sa till Fredrik efter matchen: Keep up the good work!
Så snackar en sann lirare!
Vi som satt på altanens bänkar och räcken var i åldrar från 16 år till mina 58 (eg 5-55).
Snacket på altanen övergick sedan till andra ämnen, damer, tjejer och kvinnor. Någon pratade också om flickor.
Från att ha varit experter övergick vi till att vara vilsna noviser.
Korsdraget
Wilma, 4!!!
Wilma är mitt i högen i Människofarmen. Hon är en duracellmatad, tolvcylindrig och intelligent. En rätt häftig cocktail som vet vad hon vill men inte alltid vart hon ska.
Hinner mer än mamma och utmanar Leo fast hon vet hon åker på en propp.
Kan bli jätteglad för att hon ätit upp hela hamburgaren.
Snackar massor och ställer raka och tydliga frågor. Vaffö?
Hon finns i mitt hjärta, där hon rusar runt och ställer frågor.
Ume!!
Då har vi lagt 170 mil bakom ryggen, och ändå är vi tillbaka där vi startade. Det blev en trevlig och innehållsrik resa. Först Falun - Norrköping - Falun i torsdags för att tömma och städa Fredriks studentlägenhet. Det gick utan missöden och lägenheten besiktigades som renstädad. Möjligen får vi back på att vi inte stängt av kyl och frys, eftersom vi antog att nya hyresgästen skulle uppskatta att de var igång när han eller hon dök upp.
Bygget av nya läktare vid Idrottsplatsen i Norrköping pågår för fullt kan vi meddela. Stora betong fundament har rests och jag fick anledning att beundra kranskötare med flera som med stor precision fick balkar och annat på plats.
Fredag morgon, tidigt som attan, startade vi resan mot Umeå. Tobbe kom utramlande vid kvart över sex med tre kuddar och en filt. Han bäddade snabbt ner sig i baksätet, med bältet på. Jag körde iväg strax före halv sju, med Fredrik bredvid mig. Släpvagnet var tung och Saaben fick verkligen jobba. Dessutom är jag ovan med stor släpvagn som är tungt lastad, så det blev en lugn färd mot Umeå
I stoppet vid Tönnebro för frukost såg vi en ung man gå och sopa på parkeringen. Han hade en topphastighet av flera minutmeter. Piassavan svepte så lugnt mot asfalten att hade det varit hjärtslag hade innehavaren blivit dödförklarad.
Efter frukost hade mannen kommit tre meter österut med sitt sopande och försökte där få upp skräpet på en spade.
Vi var imponerade av eon-arena i Timrå. Troligen fick de ny hockeyhall för några år sedan men för oss var det något nytt. Men mest imponerade Högakustenbron som var en upplevelse att få köra över. Landskapet längs Höga Kusten var omväxlande och storheter som Nordingrå passerades med kulturell andakt, man kan väl sin Janne Vängman.
(Där åker ni dit, för ni har antagligen ingen aning).
Väl i Umeå, fick jag återuppleva gamla minnen. Det första var att Umeborna kör med storstadssyndrom, alltså snabbt och ryckigt och nära varandra. Så som man tror Stockholmare kör. Fast de tror dessutom fel. Umebon underlättar inte för varandra i trafiken. Med hjälp av gps hittade vi till Umedalen för att hämta nyckel och sedan in till stan igen för att leta lägenhet.
När vi kom till Tvistevägen fanns bara jämna husnummer och Fredrik ska bo i nr 1. 1A. Fanns inte. Vi parkerade bilen och gick skallgång efter hus med udda nummer. Efter tio minuter hade vi fortfarande bara sett jämna nummer. Dessutom bara stenhus och Fredrik ska bo i trähus.
När vi återsamlades såg vi hustak i skogen några hundra meter bort och vi sa att inget får vara oprövat så efter en mästerlig vändning med det stora släpet åkte vi mot hustaken. Ingen väg gick till taken. Så vi åkte in på en grusparkering och i bortre änden av den gick en gång och cykelväg ner mot taken. Anpassningsbar som man är gled jag försiktigt ner längs gångvägen med hela ekipaget och där dök nr 1 upp. Eftersom vi ändå tagit bilen ända fram var det bara att lasta av och bära in.
Studentlägenheter är små. Den här är ett rum på kanske 16 kvm, med en liten köksavd i gången in från ytterdörren. Mitt emot köksavdelningen fanns toalett och dusch. Totalt 25 kvm. Det kommer att bli jättebra. Bättre än i Norrköping, där samma yta av avdelat i två rum.
Grabbarna tömde släpet på någon timme och vid halv sex lämnade vi släpet på Statiol och vände kylaren hemåt.
Stannade på ett värdshus i Timrå för middag. Det var verkligen gamla tiders hak, med E4 på ena sidan och en camping på andra sidan. Italienska barn inventerade godisdisken gång efter annan utan att finna nått värt att handla. En ryss beställde renstek och öl.
Vi käkade köttbullar, Tobbe, och schnitzel, Fredik och jag. Direkt från frysen och värmt med totalt ointresse.
Eftersom vi en stund kört mot den nedåtgående solen ställde Fredrik frågan:
Varför kan man inte uppfinna en väg där man alltid har solen i ryggen?
Varför kan man inte anlägga fotbollsplaner så att solen alltid är i moln?
I Sundsvall skulle vi fika hos en kamrat, men eftersom klockan vandrade mot midnatt vågade vi inte ens ringa och säga att vi inte kommer. Det var synd att vi blev sena, för grabbarna skulle tycka om Leffe. Han har rätt humor och vi skulle ha fått en massa nya ordlekar med oss hem. Han är värd att stanna till hos. Fredrik och jag lovade oss att nästa gång, då stannar vi.
Nu är vi hemma. Ska göra det sista, tömma skåpen i hallen, inför renoveringsarbetet som startar måndag morgon.
Om två veckor har vi ett helt nytt kök!
Ge mig ett U
UUUUUUUUU
Ge mig ett M
MMMMMMMMM
ge mig ett E
EEEEEEEEE
ge mig ett Å
ÅÅÅÅÅÅÅÅÅ
vad blir det?
UME!!
Norrköping - Umeå, via Falun
Vi får se hur det går.
Det får bli en mellandag på bloggen så återkommer jag på lördag med en utförlig rapport hur de 180 milen avlöpt och man vet aldrig. Umeå kanske har överraskande upplevelser att ge oss i morgon.
Bara det att få köra över Höga Kusten-bron är en upplevelse.
Kan berätta att det är en upplevelse att köra så långt med en släpvagn som gör bilen lika lång som en lastbil och dessutom lika bred. Lastbilschaufförerna har någon decimeter på vardera sidan om bilen. De siktar sig fram på vägarna och jag är nyblivet imponerad av deras koncentrationsförmåga och skicklighet.
På återläsande på lördag!!
Helena fyller år!
Idag skriver jag redan igår eftersom jag idag ska till Norrköping redan tidigt på morgonen.
Idag fyller Helena flera år. Hennes barn uppvaktar henne säkert. Människofarmens anfader Jonas gör det säkert också. Fast vi gör det inte idag, eftersom vi inte är hemma, men igår, när jag skivit det här, så ska jag gå över med en blomma. Först ska jag, igår alltså, åka och köpa en vacker sommarbukett. Ljusa blommor.
På tal om Helena så har hon en mor, Maggan, som en gång i Helenas barndom klagade över att ungarna inte hade förmågan att stänga en dörr efter sig. Så hon röt, på Maggans vis som var mjukt och behagligt, "stäng dörren, det blir korsdrag i hela huset!".
Varpå Helena försvann från köket där Maggan var.
Helena hörs rusa genom alla rummen i huset båda våningar, ut på altanen och runt trädgården och in via köksdörren:
"Mamma, det där korsdraget, var är det nånstans?"
Den flickan är guld värd!! Fortfarande! Såklart!
Man ska inte avslöja en kvinnas ålder, men så mycket kan jag säga att det skiljer 50 år och nio dagar mellan Helena och hennes Farmor. Farmor fyllde år förra veckan. Det är 56 mil mellan Falun och Umeå. Själv är jag 5-55 år. Och Människofarmens barns ålder finns i bloggen någonstans. Kan du nu räkna ut Helenas ålder?
Grattis Helena!!
Mitt i veckan
Tjejerna vann över Canada i fotbollen och får möta Tyskland i kvartsfinal. Det är värdigt motstånd det.
Har du kollat rodd? Inte mycket som stämmer med min gamla eka där heller.
Själv gick jag på linjen igår. Div 6 i Leksand. Intressant match där domaren vid ett tillfälle blåste av spelet, stegade fram till en spelare och sa "Jag tror vi missförstår varandra hela tiden, du och jag. Så här är det, du spelar och jag dömer".
Tobbe tog Opeln och for med några kamrater mot Gröna Lund idag på morgonen och väntas hem framåt småtimmarna. Det är intressant planering eftersom vi vid sjutiden i morgon ska dra mot Norrköping för hårt flyttarbete. Men han klarar det säkert och de får säkert roligt på Grönan. De ska in i centrum också, där nere vid finska gränsen. Lite oroad är allt pappa, eftersom körkortet fortfarande känns färskt och stockholmarna är inte lika färska.
I morgon fyller Människofarmens moder år. Ska under dagen leta rätt på kulramen så kanske vi kan lista ut hur mycket.
Försäkringskassan fortsätter att bevisa sin inkompetens genom att inte ha organisation för att sköta sitt uppdrag. Det mest skrämmande är att de under en tjugoårsperiod tillåtits vara inkompetenta. Det säger en hel del om deras uppdragsgivare också. Men så finns det ingen som arbetar på försäkringskassan som frivilligt berättar om det. Att vara inkompetent är i sig inte så farligt, men det är mindre bra när andra, är i beroendeställning.
Dagen ser ut att bli fin, solen tar sig ända ner till oss i de sprickor i molnen som finns. Här i huset fortsätts det att förbereda för den stora köksrenoveringen samtidigt som Fredrik har förberett för flytten till Umeå. Framåt dagen blir det fordonsöversyn, så att allt fungerar och så en tidig kväll eftersom det ska köras 180 mil på tre dagar. Hälften med stor släpvagn bakom bilen. Båda sönerna hårdrockintresserade kan innebära en eller annan ton som inte riktigt kommer överens med mina ideal, vare sig i ton eller volym. Ska nog smyga in en eller annan Smokey eller Dr Hook i CD-högen.
Stå på dig - annars gör någon annan det!
Visst blir man nyfiken på vart hon skulle och vem hon skulle träffa och vad de skulle göra
Många har börjat arbeta igen efter semestern. Eller åtminstone åker man till jobbet och startar datorn. Går runt och snackar lite och får dagen att gå.
Det är svårt att komma igång.
Själv har jag en vecka till, ska flytta Fredriks prylar från Norrköping till Umeå med släpvagn. Känns sådär.
Idag är jag mest fundersam över att jag inte fått igång kroppen som jag tänkt. Alltid är det någon krämpa.
Det arbetas i huset. Ska förberedas för det nya köket. Det finns massor att göra och det är nyttigt. Hela köket ska tömmas. Hallen likaså. Det blir ny matta i hallen, ommålade väggar och nya lister. Köket blir helt nytt. Inte en bräda kvar av det gamla. Jo förresten kyl och frys blir kvar. Men alla skåp, spisen och ugnar blir nya. Inga underskåp för det ska vara lådor som löper på kullager. Bra för rygg. Diskmaskinen åker upp en halvmeter, också bra för ryggen.
Vi ska sedan leva två veckor utan kök. Det blir spännande och det uttrycks redan en del oro. Fredrik tänker lösa det med att arbeta. Smart kille.
Det ska bli fantastiskt att få ett nytt kök efter trettio år. Våra vackra furuluckor går till de sälla jaktmarkerna. Mörka mattor blir ljusa. En vägg slås ut och vi får mer plats vid köksön. Det blir en ny köksö. Gillar att stå där och låta kniven hacka sig genom grönsakerna.
Igår stod jag bakom en vacker kvinna vid ett trafikljus. Det var rusningstid då alla ville hem. Direkt när det slog om till rött tog kvinnan fram uppsnyggningsredskap, vek ner spegeln och körde igång ett större förbättringsarbete. Det målades på läppar, kinder, ögon och ögonbryn.
Det slog om till grönt. Rött igen.
Det städades och fejades i ansiktet och den fagra blev ännu fagrare.
Det slog om till grönt och bilarna bakom oss började tuta. Jag tutar inte, man lämnar inte föreställningen förrän den är slut.
Efter våldsamma signaler hoppade kvinnan till, kastade ner redskapen på sätet bredvid sig och fick i en växel. Rött!
Först rörde hon sig oroligt i sätet, men tog så småningom en sista koll i backspegeln innan hon vickade upp den och fick in mig i bild. Jag måste ha sett ovanligt road ut, för hon vände sig om hastigt och tittade oroligt på mig. När hon såg mitt leende, riktigt kände jag att hon bytte ansiktsfärg.
Sedan blev det grönt och hon for iväg mot sitt möte, med ett nydonat anletsdrag.
Sanningen smärtar.
Kanske inte så mycket som att kasta sig upp på en cykel utan sadel, men den smärtar.
Grabbarna
Det är viss efterfrågan på att se hur mina grabbar ser ut.
Tobias, 18 år
Tobbe har sixpack, vältränad och mån om kroppen. Spelar fotboll ibland.
Intresserad av allt. Fick tandemhopp i födelsedagspresent som han använde så fort vädret tillät.
Skaparen av Apträdet
Teknikintresserad.
När han var liten hade vi en rulle hushållspapper vid trappen. Både uppe och nere. För när han kom blödde han.
Gick ren ut på morgonen och var smutsig redan på trappen.
Fredrik, 20 år
Freddan spelar fotboll i div 5. Är ordinarie målvakt i Sundborn. Ska om en vecka starta sina studier i Umeå.
Spelar gitarr hela, hela nätterna om han håller sig vaken.
Teknikintresserad.
Blöder inte utanför fotbollen, men där har han provat att bli sparkad över näsan några gånger.
Allmänt intresserad av det han inte vet.
Som du ser är det stiliga grabbar som ärvt pappas intresse för passiv idrott, men har osmaken att kombinera med eget utövande. Dessutom löptränar de flera gånger i veckan.
Men annars är de välartadel
Rapporter från ett apträd
Eftersom arbetet med stenmuren avstannat då Tobbe varit en vecka på Västkusten och pappa har tomt i plånboken så står Apträdet där vid vägkanten och längtar efter att få något skydd från kvarterets klätterkunniga knattar. Det ser ut som ett katastrofområde runt Apträdet. En vallgrav fylld med grus och övertäckt med ett täcke omgärdar vår paradträdgård. Längst fram står Apträdet för sig själv och längs plattgången mot huset står tre skalperade tuhjor. Tobbe ansåg dem vara för höga, med sina sex meter. De är numera knappa tre. Gräsmattan har väl aldrig varit så där perfekt men nu är den utrotningshotad.
Tanken var att vi vid det här laget skulle ha ny gräsmatta och ett staket runt trädgården. Trädet skulle skugga när solen sken och inbjuda att sitta under när man läser dagens tidning. Idag skulle man bli hämtad om man satte sig under Apträdet för skugga.
Det har gått några dagar utan större kontakt med Människofarmen. De gamla där arbetar för fullt och barnen är på dagis och fritids. De är på väg in i de väl inövade vardagsrutinerna. Ser det som en av mina uppgifter att då och då störa rutinerna och de dem och oss ett avbrott i vardagslunken. Men det får vänta ett tag. Ett litet gästspel i veckan blir det dock då Helena har födelsedag.
Under veckan blir det resa av. Vi ska till Norrköping för att hämta Fredriks möbler och ägodelar, städa ur och få godkänt, för att sedan dra till Umeå med hela lasset. En mellanlandning i Falun för att fylla på blir det dock. Om två veckor börjar Fredriks nya studentliv vid Umeå universitet. Spännande. Umeå är en fantastiskt vacker stad vid älven. Fast den ligger lite långt bort. Inte ens SJ kan erbjuda tågresor till Falun, utan rekommenderar buss de första 30 milen till Sundsvall. Det får bli bil eller flyg för Fredrik när han ska hem.
Ser på OS-boxning medan jag skriver och jag ser fortfarande inte idrottsinslaget i den grenen. Man får faktiskt poäng för att träffa sin motståndare med kraft. Träffar man löst blir det inga poäng. Förstår att det krävs viss skicklighet för att puckla på motståndaren och att det finns folk som tycker det är roligt. Men dit räknas inte jag. Däremot kan jag se underhållningsvärdet och har inget emot att titta. De är ju där frivilligt.
Kom ihåg att om du i morgon gör det du gjorde igår, så får du det du hade i förrgår.
Amanda - Farmarbarnens storasyster
Amanda är Människofarmens äldsta, åtta år!!
Söt, vass och skärpt!
Oerhört trevlig att ha med sig i cabben!
En tjej som vet vad hon vill och är beredd ta strid om hon tycker att det behövs.
Farmarmodern har värdigt motstånd här. Vilket är glädjande för oss på publikplats.
Lättlärd men inte lättlurad.
Bäst att passa på att njuta, för hon är snart, snart tonåring! Det du Helena!!
Amanda finns i mitt hjärta.
Som man bäddar . . .
Efter moget övervägande var jag upp och släppte in sonen i natt. Han hade dragit iväg på krogrunda utan nyckel. Men han såg glad och trevlig ut så jag släppte in honom. Han klappade om mig som tack och stack sedan direkt upp mot sängen. Trappen togs i tre raska steg som vanligt så jag tror att han var i god form.
Idag vaknade jag tungt. Kände mig trött trots god och sammanhängande sömn. Det måste vara dags att ta upp promenaderna igen om någon dag. Ställde in dem i början av veckan då jag blev yr som om jag fick blodtrycksfall. Det är troligast en biverkan av medicinerna så vi gjorde några justeringar. Det tar några dagar innan det biter.
Prometänkarna är nödvändiga. Dels för att jag rör mig ovillkorligt varje dag och dels för att jag får egen tanketid. Går man bara rätt stigar och vägar möter man inga andra pratglada och får vara i fred med sina tankar. Det är nödvändigt att tänka.
Igår var det strålande sol under några timmar mitt på dagen som nyttjades i cabben. En skogstur i sakta mak på små grusvägar. Fantastiskt rogivande. Hann precis hem när himlen slog igen och sedan regnade det resten av dagen.
OS pågår för fullt där borta i Kina. Korgboll idag på morgonen, vilket inte tilltalar mig speciellt mycket. Åtminstone inte förrän finalspelet. Det kommer säkert igång annat fram på dagen.
Funderar i stället på vad klockan är i Kina och om det är i morgon eller igår där. Att det är idag är väl uteslutet om jag fattat rätt. Fast det kanske jag inte har. Att i datorn se efter vad klockan är i Kina är enkelt. Det är mer spännande att klara av att förklara varför. Jag tror att det ibland är i morgon i Kina. Vilket gör att vi sitter och ser idrott som inte hänt än. Det borde väl ge oss fördelar? Kallur, tänk på det!!
Mina barn hade mamma Lisa Kallur när de gick på dagis. Ibland träffade man då tvillingsystrarna Kallur och lillebror Martin. Flickorna var på gång redan då. De var jätteduktiga på att sitta och häcka! Fast sedan lärde de sig att gå och då blev det en helt annan fart. Fast de började nog som gymnaster om jag kommer ihåg rätt. Det där med att springa fort över hinder blev nog naturligt eftersom Lisa alltid ville vara utomhus med sina barn. De var oftast i skog och mark.
Hörde en kamrat berätta i baren: "Jävlar vilken fest jag var på igår. Det var minst 80 % tjejer och 40 % killar!!
Christer Abrahamsson finns det mycket att berätta om. Vi växte upp i närheten av varandra, han blev världsstjärna i hockey. Det blev inte jag. Han snackade ibland fortare än han tänkte. Dessutom var han, och är fortfarande, obotlig optimist och ser glädjeämnen i tillvaron. Han sa bland annat: "Det här skall nog bli bra grabbar, bara vi alla drar åt var sitt håll!"
En gång när det skulle tränas sa han:
"Fan, vilket höjdarväder! En sådan här dag skulle man ha haft en utomhushall att träna i."
Jennie - Människofarmens favoritfaster!
Jennie bor på Västkusten. Faster till farmarbarnen. Nöjd med att bo på Västkusten. Klimatet är tystare, säger hon. När det blåser är det vinden, inte Wilma.
Jennie huserar Människofarmen medan jag vattnar deras hus
Ryktet säger att hon är rackarns duktig i köket!!
Räknar henne som en god vän!
Människofarmens Helena
Måste visa upp Helena. Mor till Leo, Wilma och Amanda.
Cool på västkusten.
Antagligen ingen aning om var resten av farmen är.
Har några historier om vad Helena sa och gjorde när hon var i samma ålder som farmbarnen är idag.
Ska berätta dom när jag repat tillräckligt med mod och är på rätt avstånd.
Sovlur
Tobbe har spelat poker i natt. Hela natten utan att bli av med några pengar att tala om. Kanske nån krona. Ett gäng grabbar har spelat poker till halv sex på morgonen. Därefter har de snackat och städat och vid halv sju kommer Tobbe inramlandes i hallen. Idrottsman som man är, är man redan uppe för att se till att tuppen vaknar och hoppar igång på ett galet sätt. Mest förstås för OS. En svensk fick äran att boxas mot världsmästaren i sin viktklass. Det gick inte alls för den modige svensken. Tobbe tittade på mig i trettio sekunder och deklarerade sedan att han skulle gå upp och ta sig en sovlur!
Sovlur!
Där gjorde han det skjutna skinnet en björntjänst.
Har man suttit och lurat med spelkorten en hel natt borde det vara färdiglurat.
Träffade chefen igår. På vårt jobb, som har sitt huvudkontor i Kista, strax utanför Stockholm, alldeles vid Finska gränsen, gör man en elitsatsning genom att ha två veckopendlare från Falun anställda. Chefen och jag. Nu hade vi inte setts på hela sommaren och jag fick se en kille som tränat genom att renovera stenmuren hemma i trädgården. Det syntes att det burits tonvis med sten, grus, gräs och annat. Det var trevligt att prata en stund och som vanligt svävade vi iväg in i framtiden.
Frippe ringde och frågade om vänskapen tagit semester. I ett försök att vara lite så där ironisk. Samtidigt konstaterade han att han slarvat bort mobiltelefonen redan första dagen på Mallorca. Man blir liksom lite svårnådd då. Det var skönt att höra rösten på Frippe. Han sorterar fortfarande under Molin i telefonkatalogen. Man förstår inte att Frippe inte stavas Molin. Bara för att han heter så.
Dagen innan Mallorcaresan fick Frippes sambo för sig att de skulle köpa häck. Tuijahäck omfattande 100 plantor. Så de köpte häcken och Frippe grävde ner den i trädgårdslandet för att efter hemkomsten från Mallorca få gräva upp den för att gräva ner den på rätt plats. Sånt händer bara Frippe. Själv hade jag jag köpt växterna och uppdragit åt handlarn att förvalta dem till min hemkomst.
Frippe tror att han är lat, men det märks att han har mycket kvar att lära i lathetens ädla konst.
Det märks också på att det nya huset som byggdes i våras redan har fått altan, häck, buskar, gräsmatta och trädgårdsgångar. Sånt ska man sprida ut över åren, men å andra sidan hoppas vi på väderförbättring så vi kan åka ner och beskåda huset sittandes på den nya altanen.
Av människofarmen har intet hörts för dagen. Men de kommer nog igång så vi blir nöjda.
Idag börjar dagen med sol så nu går jag ut och behärskar min arbetslust en stund
Det är för mycket månad kvar i slutet på lönen!
Snart är det måndag
Reinfeldt yttrade sig igår om FRA-lagförslaget och som vanligt visar han upp att han inte riktigt hänger med. En del har otur när dom tänker. Hur det är med Reinfeldt vet jag inte, han provar ju inte ens. Mest är han nog upptagen att stirra på sitt visitkort.
Idag har stockholmarna sin stora dag. Efter hårt arbete har de uppnått ett datum som passar dem. Välförtjänt.
Människofarmens moder har snart arbetat första veckan på nya jobbet. Barnen i Vika har hyrt in henne på dagarna så de får nån att leka med, nån som fixar käket och ser till att de sover middag. De vill ju vara utvilade så de orkar med sina föräldrar framåt eftermiddagen. Farmarbarnen är saknade här i regnet. Med dem är det solsken oavsett väder.
Louie sitter i trädet och undrar om det ska regna hela tiden? De skott som Apträdet presterade stannar i växten om det här fortsätter. Konstigt är att ett par skott har blviit över decimetern långa medan andra hukar försiktigt i barkens olika veck. Idag ska nog Louie få komma in och värma sig en stund. Om han vill. För kvarterets barn har ännu inte upptäckt att det regnar, för de skrattar och ropar och studsar och hoppar och cyklar och springer, precis som om det vore strålande sol. Precis som det ska vara.
I Grangärde sitter ett gäng killar i en musikstudio och leker. De ska på en vecka spela in fyra-fem låtar till en democd. Första dygnet presterade de trummorna. Idag ska de visst spela in nån gitarr. Jag tycker det låter som de är i teknikhimmelen och sitter där och petar på rattar och spakar för att se vad som händer. Farsan är jätteavundsjuk.
Igår var vi till Gävle och Bönan, hamnen där man kan köpa rökt fisk direkt av fiskarna. Vi konstaterade att de hade stängt och åkte hem igen. Tjugo mil. Fast utflykten var viktigare än målet. Gävleborna själva var ute på stan. Gävle gatufest är stort. Regnet likaså.
Det är bättre att fråga och verka okunnig än att inte fråga och förbli det.
Vaffö?
Visst ligger Stockholm vid finska gränsen
Tobias uppehöll sig mer vid att han, tillsammans med två kamrater, anmält sig till fallskärmshopparkurs. För sextusen svenska riskdaler, hm, får de certifikat på att hoppa fallskärm.. Vilket i sin tur säkerligen innebär fortsatt hoppning. Försöker påpeka att negativ stress, som oro, inte är bra för pappa. Men han påstår att det livar säkert upp blodomloppet. Rackarns grabb.
Dessutom kom han igår kväll och sa att han tänkte åka till Grövelsjön och prova forsränning. Grövelsjön ligger till hälften i Norge. Sjön alltså. Trettio mil för att få ett armbrott gipsat. Skulle inte tro det. Undrar om man rår på en artonåring? Började med att säga att det finns väl inget vatten i älvarna nu, när kraftbolagen sparar vatten för att lamporna ska lysa i vinter.
Rackarns grabb.
Själv funderar jag på en tur till finska gränsen, Stockholm, bara för att gå på stans gator och glo på flipperfolket. Stockholmarna är som flipperkulor i ett flipperspel som fått spatt.
De rusar i full fart för att tvärnita vid ett skyltfönster, de ser ut att fastna till men sätter plötsligt fart mot nästa skyltfönster, slumpmässigt valt. Rusa - stå - rusa - stå. Och så fortsätter det. Man kan sitta på en bänk, finns många såna i storstan, och försöka lista ut vart tanten tänker studsa från fönstret med skor. Blir det till klänningarna tvärs över Drottninggatan, eller blir det blusarna längre ner på samma sida. Enligt flipperspelets natur borde det bli klänningarna för att få rätt vinkel på studsen, men så funkar det inte.
Tanten tar sina tre sekunder vid skorna och studsar till Buttericks, hajar till med hela kroppen och studsar vidare till blusarna för att efter tre sekunder studsa vidare neråt Drottninggatan.
Sedan finns det de som kommer upp i 30 km i timmen mellan skyltfönstren men kan stå där flera minuter och studera kläderna. Därefter går de in i butiken, antagligen för att klämma och känna på tyget, för att komma ut som skjuten ur en kanon och med blicken fäst vid fönstret mitt emot.
Joo, jag vill nog åka ner och uppdatera mig om stockholmarnas flanerande i innerstaden.
En gång i tiden låg den vackra staden mitt i Sverige. Birger Jarl fixade till staden på öarna, mest för att krångla till det för de som hade till vana att segla in i Mälaren och plundra slotten runt dess stränder. Sedan växte landet runt Östersjön. För att så småningom slarvas bort av kungar med mer vilja än kunskap i krigens tveksamma konstart. Huvudstaden hamnade på så sätt närmare Finland än Falun.
Hemmet är den plats där man kan klia sig var som helst!
Å så hare vare tisdag
Mor var i form, uppvärmd av brorsan och det blev ett och annat skratt och vi blev kvar alldeles för länge för att hinna det vi tänkt att hinna men det får vi hinna en annan gång, om vi hinner.
Jag är i alla fall glad att mor finns, annars hade jag stannat i utvecklingen redan som en vilsen spermie. Tack mor!
Farmarmamma arbetar. Gissa med vad? Barn!! Snacka om att leva som man lär. Fast Helena är säkert skicklig i sitt jobb och hon kan ju alltid göra experiment hemma så hon inte utsätter barnen på jobbet för onödigt slitage.
Just nu är jag nyfiken hur deras resonemang runt ny bil utvecklats. Det var en spännande och underhållande stund hos bilhandlaren med alla barnen och vi sitter här och ser fram mot att få vara med på nästa bilprovning.
Louie sitter i sitt Apträd och begrundar kvarterets invånare. Mest tycker han om kvarterets barn som drar gatan upp och ner på dagarna. Ibland kommer flocken springande, ibland cyklandes och det händer också ibland att någon av dem kommer gråtandes. Mest skrattas det. Det skrattas på studsmattan hos grannen, eller i den stora bassängen. Eller vid gungorna i parken. De högljudda skratten hörs från tidig morgon till sena kvällen. Vilket sommarlov de har. Undrar om de över huvud taget märkt att det regnat fyra dagar i rad.
Louie gillar livet på gatan, det ger liv. Apträdet har börjat att förvandlas, men det syns knappt. Dock har tiotalet knoppar visat att det kommer nya grenar som kommer att bära nya löv.
Tobbe har varit på västkusten med sina kompisar och han kom hem igår. Det kändes bra för jag är ganska orolig av mig och vill ha mina grabbar under mina vingar hela tiden. Gissa vad dom tycker. "Gubben tänker knackigt, men vi ställer upp så han kuggar över helt." Hela resan gick bra för grabbarna som dock led av dåligt väder. Svårt att vara på okänd ort och det regnar och blåser halv storm. Men det blev Liseberg, krogrunda och två dagars besök hos en kompis. Dessutom handlade Tobbe spackel till sitt mopedbygge och jag ser nån kasse med kläder också. Kan ni tänka er att butiken heter Junkyard. Där har dom kläder som gör den unga mannen! Vi har en soptipp här hemma också. Där finns inget man vill ha på sig vad jag sett.
Bilen har fått en bula där bak. Ser ut som någon backat in sin dragkrok mot vårt dragkrogsfäste och sedan har bilen hoppat lite åt sidan. Åker till Saab idag så får vi se om det inte rätar ut sig. Ibland är det bra att det är plats i stället för plåt.
Såg att Frippe kommit hem. Han har varit på Mallorca. Frippe ska ni få höra mer av. Det är han som tycker att snabbköpskassörskan ska hålla koll på att han köper köttfärs eftersom han köpte tacoskal och grönsaker. Eller åker till fel pizzeria och skäller ut dem för att hans telefonbeställda pizzor inte är klara. Dessutom är han trevlig och ser relativt bra ut. På kort.
Oväntad liknelse
Livets karusell börjar snurra
Så här tillbringade Leo dagarna - knallar runt, runt, runt
Vi män formas redan tidigt i livet av de kvinnor som omger oss.
Vi ser här Amanda, åtta år, stående på karusellen med en god glass. Hon ser ut att njuta av såväl karusellturen som glassen. Hon står ungefär mitt på karusellen för högsta möjliga säkerhet samtidigt som hon för varje varv på karusellen tillryggalägger avsevärt längre sträcka än Wilma, fyra år, som slagit sig ner på mittstolpen. Wilma gillar när det snurrar fort på stället. Wilma har redan tryckt i sig sin glass eftersom hon är en snabbätare när det gäller något hon tycker om.
Leo däremot, är ansvarig för att få karusellen att snurra åt sina två äldre systrar.
Denna form av barnarbete kombinerat med befästande av könsroller är oerhört vanlig i Sverige fortfarande 2008, vilket i och för sig kan vara förvånande, men egentligen inte, då det kvinnliga beroendet av manligt stöd för att få rotation på tillvaron är befäst redan innan hjulet uppfanns.
Leo, 2 år - man får vara nöjd att man får vara glad!
Jonas och Leo ser ut över Västerhavet och begrundar sina öden.
Kåserier från förr
Under "länkar" finner du Kåserier från förr. Det är, inte helt oväntat, kåserier från förr. 2005-07.
Svenskan är väsentligt bättre än nu! Jag vet varför.
Pänna fast
Sanning och konsekvens!
Vi var hos en bilhandlare, allihop, människofarmen, Fredrik och jag. Det är intressant att se vad som intresserar och vad som är totalt ointressant för farmens olika medlemmar. Pappa Jonas tycker att automatväxel är konstigt. Men får han bara köra några gånger så ser han fördelarna. Han är antagligen bara inte tillräckligt lat.
Mamma Helena vill ha en stor bil, med sju sittplatser. De är fem i farmen, så antagligen vill hon ha några tomma säten mellan sig och barnen. Bara för att få lite distans. Hon vill alltså ha en stor bil som inte drar bensin, som är nästan ny eller helst alldeles ny och så ska den vara nära nog gratis.
Amanda som är åtta vill ha en bil som man kan stå rak i och där man kan gå runt lite. Och så vill hon ha skinnstolar och gärna lite utrustning just där hon ska sitta. Hon är absolut säker på att hon ska kunna sitta utan barnkudde.
Wilma, fyra år, vill kunna "pänna fast sig själv" i bilbältet. Det var det enda hon testade. Man måste kunna pänna fast sig själv.
Leo var mer intresserad av mopederna som bilfirman säljer. Han rusade omkring och skrek MOPPE. Nu har han två olika stilar när det gäller att rusa omkring. Han föredrar att rusa omkring åkandes på Fredriks arm. Då är det Fredriks fötter som får jobba. Det gäller bara att peka tillräckligt tydligt så Fredrik vet vart han ska rusa.
Den andra metoden är att använda sina egna ben. Det ser lustigt ut eftersom vänstra benet har lite mer bråttom än det högra, så grabben tenderar att gå i högervarv hela tiden.
Ska han ta på någonting så sträcker han fram armen redan på femton meters avstånd och sätter fart. Så man ser då ett glatt ansikte på en 90 centimeters människa som tenderar att dra åt höger i språngmarschen mot något diffust mål.
Louie har det besvärligt i apträdet. Rätt som det regnar så kommer det en skur och han hinner liksom aldrig bli varm och torr. Men han vägrar envist att komma in. Han bevakar sitt revir. Ska snacka med honom framåt kvällen. Med lite lirkande kan jag nog övertyga honom om en natt inomhus.
Vi har en idé, Fredrik och jag. Den är gammal, åtminstone något år, men aktuell igen. Vi vill starta café. Inte vilket café som helst utan en sverigeanpassad variant av Starbucks. Har varit i kontakt med Starbuckarna i Staterna men de trodde inte att människor vid världens utmarker drack kaffe. Framförallt inte kaffe med kanelsmak.
Idag börjar vi projekteringen av affärsidén. Spännande. I min unga hjärna fantiseras det om en serie caféer runt om i mellansverige, som ger min ålderdom oanade resurser till ett rikt liv. Sönerna drar in stålarna och jag sätter fart på dom.
Ska bli spännande att följa oss.
Fortsätter att reta mig på bristande sanningar i dagstidningarna. Ibland är det osant men för det mesta är det en skruvad form av sanning.
Men det är väl tur att lögnen finns, för tänk om allt man hörde var sant!!
Söndag förmiddag
Eftersom det läses mycket tidningar och nyheter hemma hos oss har jag från tid till annan funderat på varför journalister skriver så många "ickenyheter". Man fyller såväl löpsedlar som tidningssidor med text om ingenting. Ska ge några exempel:
Henke Larsson kvar i Helsingborg!
Och så följer fyra spalter och två stora bilder som förklarar att Henke spelar kvar i Helsingborg. Anledningen är att det spekulerats i att han ska byta klubb, vilket aldrig varit aktuellt för Henke själv.
Man rapporterar på lite mer än en halv sida att ingenting har hänt rörande Henkes klubbtillhörighet och det har aldrig varit aktuellt heller.
Man kunde lika gärna skriva: Ingen förklarar Sverige krig idag!
Journalister ser alltför ofta halvtomma glas i stället för halvfulla.
Igår kväll var vi hos Människofarmen på kräftskiva. Leo fick presenter eftersom han blev dubbelt så gammal medan han var på västkusten. Fast den bästa presenten för alla tre barnen var nog att Fredrik kom. Popis kille, Fredrik. Leo kände direkt av att det gick att få Fredrik att lyda om man använde hans namn tillräckligt ofta, sög tag i hans långfinger och drog iväg med honom. De två söta flickorna använde en kombination av röst och naturbegåvningen att vara söt. Det framgick klart att Leo får en röst i trakterna av Wilma, så han kommer att bli hörd.
Kräftor och räkor avnjöts bäst efter Leos sänggång enligt Modern. Modern är vis av erfarenhet. Wilma och Amanda var rackarns duktiga på att dra i sig kräftor och räkor. Trevliga flickor det där. Fyra och åtta år. Trevlig bordsdialog, det skickades smör och bröd på ett artigt sätt utan att det var tillgjort eller stelt.
Av Jennie på västkusten har intet hörts av. Hon sover väl antagligen fortfarande. Människofarmen åkte ju för bara tre dagar sedan.
Tobias och grabbarna var på Ullevi och kollade fotboll på eftermiddagen och sedan gjorde de en krogrunda som slutade vid halv fyra på morgonen. Ytterligare rapporter har inte inkommit, då hela rapporten halv fyra på morgonen bestod av ordet "hemma".
Snacksalig kille!
Vi tar ett citat från Nalle Puh:
Fastän det är förfärligt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som är nästan ännu bättre.
Känn efter på innebörden. Den är tänkvärd och klok för att vara sagd av en björn som har svår med vänster och höger.
Tiden går
Människofarmen är hemma igen. Det är skönt. Leo har blivit dubbelt så gammal medan han var borta. Han är två år nu! Idag ska vi dit och berätta det för honom. Fast troligast är väl att han redan vet.
Vi behöver två bokhyllor till Fredriks rum. Det rummet ska fungera som gästrum när Fredrik pluggar i Umeå och stå beredd ta emot honom när han kommer hem. Det är enkla bokhyllor vi behöver. Smala saker. En ska stå vid huvudänden av sängen och där kommer väckarklocka, böcker och annat att stå, eller ligga. Den andra bokhyllan ska fungera som en ren bokhylla för bäcker och cd-skivor.
Vi inventerade samtliga möbelhandlande företag i Falun och några till utan att hitta någon bokhylla över huvud taget. IKEA har men det känns konstigt att åka till Gävle för så enkla saker. Men det är tydligen så att bokhyllor inte säljs längre. Folk kanske inte läser. Eller inte har böcker. CD-ställ och till och med skoställ med dörrar fanns i massor. Liksom sängar. Och soffor. Svenska folket måste vara ett sittande och liggande släkte. Men var förvarar de sina handdukar, lakan, dukar och andra textilier som i vart fall förr behövdes i ett hem? Inga byråer, skänkar eller andra skåp fanns att skåda. Fredrik får antagligen snickra sin bokhylla.
Från västkusten intet nytt. Tobias är inte den som hör av sig i onödan. Fick sms att de var framme i lägenheten som de lånat. Att de var på Liseberg kom det meddelande om när de var på väg därifrån och sedan har inget hörts. Fem tonårsgrabbar i samma lägenhet vid halv nio på förmiddagen. De sover!
Idag ska de på fotboll. Göteborgskamraterna ska möte Malmö FF på Ullevi. Så här före match kan man ana att det kan bli en spännande tillställning. För min egen del tror jag Malmö är på gång och Kamraterna är alltid på gång. Det bäddar för en bra match. Göteborgarna kommer att avgå med segern.
Här hemma ska vårt lag möta Segro på hemmaplan. Segro är laget som kommer från Bäsna. Bara det. Förra gången fick vi stryk med det ska inte återupprepas. Fredrik ska stå i målet som vanligt och jag är på bänken och sköter spelarna, ropar och gapar goda råd som ingen bryr sig om.
Nu ska det ätas frukost, och dagens tidningar med gårdagens nyheter ska läsas. Som vanligt har det hänt precis lagom så att det inte blev tomt på en sida. Fast det skulle vara kul. En sida i morgontidningen tom, med rubriken "Det hände inget mer". På en annan sida "Händelsefattiga liv äventyrar journalistyrket".
Om vi tar bort alla rapporter om elände och bara tar med trevliga händelser skulle tidningarna bli tunna och tomma. Fast vissa rubriker kan man faktiskt ändra, bara för att ge läsarna en positiv inställning till underliggande läsning. Men nej! Journalisten väljer alltid att göra negativa rubriker. Några exempel:
Två fotbollslag, Falun och Brage, möter varandra i serien. Brage vinner en jämn kamp. Rubrik: "Falun förlorade!"
Om de spelat oavgjort blir rubriken "Brage tappade två poäng".
Om en buss åker ner i diket kan rubriken vara "En skadad efter våldsam dikeskörning". Man kunde ha valt "Trettioåtta helt oskadade vid dikeskörning".
Vi dras åt det negativa. Kan prata i timmar om vad som gick fel. Helst om det gick fel för andra.
Alla är så egoistiska, de tänker bara på sig. Det är bara jag som tänker på mig . . .
Det är aldrig för sent att ge upp!!
Tidig morgon
Var uppe och sa hejdå, såg honom köra bilen över gräsplanen och ut på vägen för att sakta försvinna bakom husen. Fem dagar på egen hand för första gången.
Det måste vara ett äventyr att vara arton, tagit körkort och få dra iväg med polarna på semester. Dessvärre bådar vädergudarna regn, men jag tror inte grabbarna kommer att lida för mycket av det. De gör det mesta av vilken situation som helst.
Louie sitter på sin gren i Apträdet och skådar ut över kvarteret. Han har järnkoll på grannarna och hör vad dom säger. Dessvärre berättar han aldrig sånt som inte bör spridas. Men han hör.
Han funderar emellanåt varifrån han kommer och eftersom han har samma smak som jag spanar han efter en vacker kvinna. Hon som kom på att han skulle bo i Apträdet. Han älskar sitt Apträd, också!
Idag blir det en lugn dag igen. Ska försöka få till kräftfest med Människofarmen. Vi får se vad de orkar. De vuxna kommer säkert att köra tvättmaskin hela dagen, vilket kommer att ge de tre vildbasarna chansen att aktivera sig på egen hand. Man kanske ska ge dem en hjälpande hand. Barnen alltså.
Ska försöka ta prometänkaren framåt aftonen för att se om inte yrseln kan undvikas. Man måste väl prova allt.
Ska nog ta ett bad. Har inte vågat bubbelbada sedan operationen, men nu är det nog dags.
Om jag hade den kunskap jag har nu, när jag var tjugo, skulle jag inte sitta här och blogga!!
