prometankaren

Julaftonen startade med ljudet av skramlande kastruller. Ljudet från köket gör att jag vänder mig i sängen och dåsar lite till. Gillar verkligen att ligga i sängen och höra köksstök. Det går egentligen lika bra med soffan.

Genom den stängda sovrumsdörren hör jag plötsligt hur spisen löper amok. Den piper i olika tonarter och det artar sig till kaossignal, blandat med hederliga svenska svordomar och det fräsande ljudet av risgrynsgröt som bränns på spishällen. Jag känner igen ljudet för jag har åstadkommit det själv några gånger. Första gången jag gjorde julgröten slängde jag kastrullen. Det skulle ta dagar att skrapa ur den brända gröten.

Ibland är "skabara" direkt störande. Men jag är nog en skabara. Medan gröten kokar upp ska jag bara läsa lite i dagens tidning.

Det var trevligt att sitta med hela familjen och äta julaftonsmorgongröt. Linn fick mandeln och önskade sig i all hemlighet något. Det var inte att jag skulle gå upp i rök, för jag är kvar. Undrar vad hon önskade sig. Hon såg lite underfundigt lycklig ut. Hade säkert nått med Fredrik att göra. Eller snowboardåkning.
Tobbe var lyckligt glad och visade att han insett att det inte blir långfärdsskridskor, även om jag bedyrat att jag fått tag på ett par stickade, vilket motiverade mjuka paket.

Sanningen är att jag gick bet på långfärdsskridskorna, det har utvecklat sig sedan min tid, då man med läderremmar snörade på dem på pjäxorna. Numera finns olika bindningar, och du väljer bland annat om du vill ha skidbindningstyp, alltså med lös häl, eller om skenan ska vara fast under hela skon. Givetvis speciella kängor. Inga pjäxor längre. Så ett av de allra plattaste paketen innehåller ekonomiskt stöd för eget inköp. Lycka till Tobbe.

Julklapparna under granen är många, fattar inte hur det kan bli så många, och sönerna ansåg att barndomens tradition med att de fick öppna ett hårt paket efter grötfrukost, skulle återupplivas. På den tiden fanns en anledning. Mor och far ville få lugn och ro att ägnas åt förberedelser för den stora julaftonsmiddagen då hela släkten dök upp. Tobias och Fredrik fick därför var sin leksak. Gällde att välja rätt paket. Att leka med ett par långkalsonger är inte lätt. Åtminstone inte i flera timmar.

Idag blev det en timmes promenad efter grötfrukosten medan paret Linn och Fredrik gjorde ostkaka. Efter den stärkande promenaden möttes man av en fantastiskt doft. Ostkaka luktar otroligt gott. Ska bli gott.

Nu är det en stunds vila och sedan ska spjällen i ugnen och Janssons potatisar ska skalas och fördelas i lagom strimlor.

Det här året är första då det bara är familjen, inte släkten. Som flest var vi tjugoåtta och i år är vi fem. Var tid har sin tjusning. Det här året ska det bli återhållsam njutning av bordets gåvor, en lite calvados till läsningen framåt kvällen.

Men än är det mitt på dagen och ögonen drar sig mot granens fot, där berget med julklappar bidar sin tid. Tids nog ska de avklädas det fina julpappersomslaget och man förväntas skina upp för var klapp och tacka såväl givaren som högre makter för den tur som medfört att man fått just det man just fått.

Frid över alla som detta läser, se till att livet händer medan det händer för när det hänt är det för sent.

Kylan tog landet i sitt järngrepp och även om det är en bra bit kvar till rekordkyla så biter det bra i kinderna under promenaden.

Gillar verkligen knarret under skorna när jag med raska steg tar min runda, nära nog på rekordtid. Det gäller att ta sig fram och in.

Min gissning är att det är sån här väder som skapade den svanslösa katten. Förr, när katter gick ut för att äta, tog det alldeles för lång tid att släppa ut katten i kylan, så man högg av svansen. Det halverade dörrens öppettid och alla var nöjda.

Hörde att elpriset gick upp 40 gånger ursprungspriset här om dagen. Det drabbar de med rörligt pris omedelbart och de med fast pris på sikt. Kostnader måste eldistributörerna få in på ett eller annat sätt. Men ingen verkar gå i taket mer än jag. Räknade ut att vi i kylan bränner 15 kw i timmen, vilket ger 300 spänn. I timmen. Det blir över 7000 kronor per dygn. Och ingen går i taket. I lokalblaskan står det att bara ett fåtal drabbas. I Dalarna har 20 000 hushåll rörligt avtal. Ett fåtal? Förhoppningsvis har jag fattat något fel. Märks på nästa räkning. Är den på 40 000 så vet jag.

Julklapparna är köpta och jag fann allt jag ville köpa förutom två julklappar. Den ena gör man reklam för men finns inte i affärerna, den andra var för dyr. Alternativklappar är införskaffade. Och att jag är klar utan att använt Statiol kvällen den tjugotredje är rekord.

I går upprättades handlingslista över allt som ska införskaffas till köket. En lång lista som blev längre vid halv ett snåret i natt. Då anlände Fredriks lista per elektronik och damp ner med en smäll i datorn. En lång lista och med ett innehåll vi gamlingar aldrig klarat att lista upp.

Dagen till ära ska det införskaffas tipsrader och travrader, för det är extrautdelning på vinstsidan och på nått sätt ska ju elektriciteten finansieras.

Nere i Förslöv står huset och hukar för kylan. Snö och flera kalla grader. Havets vindar viner. Dit längtar vi. Fredrik ska snart få se sitt hus. Förhoppningsvis har jag satt värmen på tillräckligt men inte för mycket. Nu har nog inte Bjärekraft köpt den dyra elen. Finns ju alternativ.

Förresten får väl kärnkraftvännerna vatten på sin kvarn. Verkar som prishöjningen beror på att kärnkraften står relativt stilla och inte bidrar.

Behöver ägna de närmaste dagarna att tagga ner, annars kommer julen att stressas igenom. Måste växla ner jobbet, trots den tunga belastningen, och växla in i saktmodets mode.

Kontemplation och sinnesfrid är viktiga inslag i rekreationen av såväl kropp som själ. Och i all sin komplexitet enkelt och redskapslöst.

Vare med frid i sinnet!

En tidig morgon efter en sen natt kom Bartolomeus hemramlandes till sin lilla torparstuga i stadens utkant. Han hade problem med grinden, som inte ville öppna som hans väl inövade rörelser med högerarmen påkallade. Den rackarna var hängd åt andra hållet i denna ljuva sommarnatt. För ett ögonblick funderade Bartolomeus på om han var på väg hemifrån, för då stämmer det bättre med grindens hängning. Han slog dock bort tanken eftersom han instinktivt kände att han var alldeles för glad i hatten för att vara på väg hemifrån.

Därhemma fick inte förekomma drycker av det slag Bartolomeus inmundigat per kvantum denna natt. Han skrockade förnöjt när han löste grindproblemet genom att helt sonika kliva över grinden. Den var inte speciellt hög, kanske dryga halvmetern. Visst var den lite lägre än den brukar, men å andra sidan gjorde det inget för det blev ju lättare att kliva över.

Väl vid ytterdörren trevade han under farstubrons bänkbrädor och på sin spik där hängde mycket riktigt där nyckeln som den skulle. Visserligen lite längre in men den fanns där. Efter en längre kamp med nyckelhålet som av någon outgrundlig anledning hoppade undan varenda gång som Bartolomeus precis fått nyckeln i läge, tog han sig in i farstun och sparkade av sig kängorna. Han ville inte väcka huskorset och blev därför något förgrymmad på den ena kängan som roade sig med att i själva avsparken flyga i en båge och dunsa in i dörren till farstukammaren.

Bartolomeus smög sedan in genom dörren till köket och i höjd med spisen kom han på att rocken inte skulle vara med in i sängkammaren. Han drog raskt av sig rocken som hamnade i kattskålen som välte och vattnet rann ut över golvet. Bartolomeus stod och begrundade vattenpölen, kände efter vid gylfen och log förnöjt när han konstaterade att det var inte han.

Han sparkade rocken över pölen och letade rätt på dörrhandtaget på dörren in till kammaren. Han öppnade sakta och lyssnade in mot kammarens djupa mörker. Jodå, det snarkades där inte och det var inte lite heller. Hulda var verkligen en storsnarkare denna kväll och hon snarkade tvåstämmigt också. Bartolomeus lyssnade efter rörelse eller att snarkningen skulle ändras, medan han smög sig in och drog av sig byxor och strumpor. Han kände att långkalsongerna åkte med av bara farten, men ansåg att det gjorde inget. Det var tvärtom helt i sin ordning, för man vet ju aldrig. Det kanske går att väcka Hulda och se om hon var på vänslingshumör.

Bartolomeus satte sig på sängkanten en liten stund som för att lugna ner sig innan han vek undan bolstret och kröp ner i sängen och vände sig mot Hulda för att lägga sin stora hand över hennes bröst.

Den tvåstämmiga snarkningskonserten tvärstannade och ett kraftfullt brummande hördes från slafen. Det lät som en björn som väckts ur sitt idé precis när hans dröm och stora vidder av blåbär börjat ta form. Bartolomeus lät handen vandra, för något bröst stod inte att finna och det var väldigt vad hårig Hulda blivit över ryggen. Han nöp till lite när handen nådde en arm som för att varligt väcka Hulda. Tydligen nöp han lite hårt för björnvrålet som uppstod skrämde Bartolomeus ur sängen.

Brummande åtföljdes av ett ”Vad i helvete . . .” där man inte kunde missta sig på det manliga bröst varur vrålet kom.

En tändsticka raspade och ett ljus tändes och i skenet från ljuset såg Bartolomeus en vilt främmande man och bakom honom tittade en kvinna han aldrig sett skrämt fram över mannens axel.

Bartolomeus rusade upp, slet upp kammardörren, klev på rocken som kasade på kattvatten, så att Bartolomeus for i golvet med en duns som fick bjälklaget att uppge ett missbelåtet knarrande. Upp igen och ut genom farstudörren och ytterdörren och iväg, över grinden och Bartolomeus stannade inte förrän han passerat en stor dunge lövträd och hamnat bland granar och tallar. Då stannade han av och hämtade andan sittandes på en sten där han begrundade sitt öde.

Sedan insåg han att det enda han hade på sig var storskjortan som räckte honom en bit ner över låren.

Han reste sig upp och traskade mot ljuset på andra sidan skogsdungen, stegade barfota in genom grinden som var hängd på rätt sida och tog nyckel som hängde i framkant under farstubrobänken och gick in och lade sig bredvid Hulda.

Han funderade en stund på var han varit, men somnade snart.

Dagarna efter diskuterades det mycket i kvarteren där Bartolomeus bodde, vem som varit in hos Assar och Märta och tasfsat på Assar.

Men han skulle nog snart åka fast, för man hade hans byxor, kalsonger, strumpor, rock och mössa.

Alla fickor tomma sånär som på en dosa snus och en näsduk som ingen ville ta i.

Att ta livet på för stort allvar, är allvarligt.


Det finns en sol vars strålar låter sig fångas även idag.
Låt ditt leende stråla mot de du möter.



Vaknar lite trött, stiger upp, tittar ut - solen! Kaffet puttrar i köket.
Morgontidningen skriver om trädgårdar med hängande, väldoftande tvätt.
Ibland är det lätt att le.

Sällan har man väl tänkt efter så mycket som efteråt.

Nu är sommaren förbi . . . Lyckliga bin.

Med det leende man somnar, vaknar man.


Medmänniskor är vi allihopa. (Medtanke vintertid).