Skogen är full
Den häftiga vinden som härjade runt knuten i går kväll har försvunnit från våra kvarter och är väl någon annan stans och ställer till oreda.
Gårdagen innebar en extralång prometänkare i helt okända marker. I min strävan att hitta kantareller provade jag ett nytt område i skogarna mot Korsån. Visserligen är det björnjakttider i våra trakter men jag utgick från att jägarna har bilar för att ta sig ut till sin jakt. Såg inga bilar, alltså ingen jakt. Tänkte inte på att björnarna inte behövde bilar för att ta sig ut i skogen. De är liksom redan på plats.
Eftersom jag inte tänkte efter hade jag inte heller någon anledning att vara orolig.
Den här gången fann jag alla kantareller jag behöver. Lyckan log mot mig när jag gick förbi kantareller som skulle plockas på vägen tillbaka. Först prometänkaren i lugn och ro. Det blev en lång prometänkare och ändå, ändå tror jag inte jag kom fram till något. Vare sig i skogen eller i huvudet. Och det mådde jag bara bra av.
Det blev halvmilen och lite till och det kändes nästan lite vemodigt när jag var tillbaka vid motorcykeln för hemfärd. Dock med en kraftigt buktande skogsväska på ryggen. Full kantareller.
Medan jag var där i skogen hade jag fått sms. "Vill ni komma och äta kräftor i kväll?". En fantastiskt granne hade hört av sig. Såklart vi vill!
Att städa av kantareller tar ordentligt med tid. Hann stå där och ta mig en stående prometänkare. Tänkte på björnarna i skogen. Det hade brakat till i snåren några gånger. Var det björnar? Ja, det var i alla fall inte möss. Men jag såg aldrig något, så det kan väl ha rasslat till i huvudet också.
Kräftfesten hos grannen, som egentligen är tradition och kultur numera eftersom vi haft kräftfest med medhavda kräftor i många herrans år nu, blev fantastiskt trevlig som vanligt.
Fast vi är en decimerad skara då våra respektive äldsta barn flyttat hemifrån.
Det är trevligt att sitta i köket och äta kräftor, diskutera allt och intet och bara känna att det är trevligt. Att man är omgiven av vänner.
Nu blev det inte alltför hetsigt med drinkar, som kunde inträffa förr, så jag är i god form redan på morgonen idag. En viss smak av salt har dröjt sig kvar i munnen och lite torrt känns det. Men annars är det som det ska vara. Dagens prometänkare kommer att bli av. Men idag blir det i byn. Inte skogen, som jag tycker är skogen, kräver motortransport. Blir inget köra av idag.
Kommer att tänka på att man blir så skrämd av ovanliga ljud i skogen.
Visst är det så att det som skrämmer mest, är skapad av fantasin.
Jag skrämdes av att vattenflaskan några gånger skrapade mot skogsväskans band. Det lät som någon rumlade om i riset.
Jag blir ibland skrämd av tanke på vad som skulle kunna hända. T ex när sonen hoppar fallskärm. Eller någon av dem kör långt i bil. Eller inte kommer hem när jag trodde de skulle komma hem. Eller . . . .
Men ibland använder jag fantasin för att ha roligt också!
Som när jag ser Frippe sitta på sin altan och dingla med benen medan han funderar på hur stor den är egentligen.
Ja, altanen alltså . . .
Att le är som att förlänga ansiktet en smula . . .
Två flickor har växt upp och blivit mammor till två barn vardera. De har blivit med man och hus och Volvo också. Deras föräldrar bor kvar, tvärs över från vårat hus. Så de små, prinsessan, Svinto, Snattran och den Goa har mormor och morfar nära. Mormor och morfar har gult hus. Mitt bland alla röda. De målade om i avvikande färg och sedan dess har de alltid hittat hem efter kräftskivor och andra muntrationer utanför det egna hemmet.
Vi var lite mer diskreta, kanske, och gjorde en stenmur. Enda stenmuren efter gatan. Så om man kommer hemkrypandes är det bara att krypa på till det gör riktigt ont i huvudet. Då är man hemma.
Vädret är minst sagt omväxlande. Under promenaden på förmiddagen regnade det några gånger, solen sken några gånger, men grundvädret var mulet.
Hittade kantareller idag! Första gången, men jag har väl inte letat så ofta heller ska jag erkänna. Men idag kom det hem ett gäng och antingen blir de smörstekta eller så blir de huvudattraktionen i kvällens sås. Klart är nog att Tobbe drar i sig de flesta svamparna och att man får vara glad om man hinner känna lukten.
När man sitter så här i trädgården och tänker tillbaka på finvädret i början av sommaren så är det stor skillnad. Inga hammarslag nu inte. Inga sågar, inga gräsklippare. Alldeles tyst på jordbruksarbete, snickerier och andra ljudframkallande sysselsättningar. Det som hörs är metermänniskorna. De lever om efter gatan och drar fram och tillbaka på en sträcka av cirka femtio meter. De bor längre upp efter gatan och är tillsagda att för deras del tar gatan slut vid oss och morfar.
Människofarmens moder är i Linköping på tjejträff. Det ska nog jag också satsa på!
Leo är sjuk, men på bättringsvägen. Så när modern kommer hem är det säket fullt drag igen. Det är bra det, för under Leos förkylning har vi inte varit dit och på nått sätt är jag beroende av att få ett par doser människofarm i veckan.
Själv är jag också på bättringsvägen - trots att jag inte varit dålig!
Till sist vill jag be dig att strö ditt leende kring dig. Det lockar till skratt!
Leenden kan skänkas i stora mängder utan att någonsin ta slut.
Att gå in i kyrkan är inte alltid lätt
Idag är det arbetsdag för de flesta av oss och till och med jag har haft fullt upp. Rackarns vad det öser på. Har fått till mig några nya grupper och det gäller att snabbt sätta sig in i vad de pysslar med så man kan låta som om man begriper.
Det roligaste är att det är nya människor att lära känna och lära sig jobba ihop så man nyttjar de positiva krafterna. Bara det brukar kräva stor ansträngning av mig.
Men framåt lunch fick jag en lucka för promenad. Samtidigt fick himlens vattenledningar också en lucka och hävde ner massor av vatten på mig. Visserligen missade man med en del men genomvåt, det blev jag. Även vår fotbollsplan sänktes, liksom Örjans vall igår, helt i vatten. Matchen Halmstad-AIK blev speciell med en plan som var klart bäst på plan när det gällde att ta ner bollen.
Promenaden blev intressant eftersom det blev nya vägval och jag fick leta mig fram i skogen för att nå toppen på den lilla kullen jag ville nå. Minneslunden till vår kyrkogård. Den ligger i en tallskog en bra bit från kyrkan och består av en alltid borstad stig, ett stort kors, en anordning för blommor och en bänk. Och en sten.
Det blev mina steg till slut. Och den största förvåningen under prometänkaren var när jag passerade kyrkan och ville gå några hundra steg till för att sedan gå in i kyrkan och träna på kontemplation. En konst som verkar vara en konst, och som intresserar mig mycket just nu. Man sitter ner och låter stillheten komma över en, samtidigt som man oorganiserat låter tankarna vandra.
Det var nu inte det som förvånade mig, utan det var jag själv. Kyrkovaktmästaren kom susande på sin fyrhjuling med släp och stannade vid kyrkporten när jag tänkte gå in. Han gick in i kyrkan och fick mig att tveka. Jag gick inte in, utan fortsatte räkna mina steg hemöver i stället.
Varför tvekade jag? Varför gick jag inte in? Trodde jag undermedvetet att vaktmästarn tänkte störa mig? Eller var det jag ville göra för privat? Tror jag att jag någonsin blir ensam i vår kyrka?
Sonen, den äldre, står i köket och stökar fram tacokväll. Ska bli gott även om jag får äta senare, då jag ska till fotbollen och leka möte.
Glömde jag säga att det regnat idag?
Det bästa med att ha ont, sa sonen den yngre, när han var yngre, det är att det är så skönt när det går över.
Det är lika med regnandet.
Om du undrar hur en prometänkare kan tänkas tänkas
Dagens prometänkare urartade på nått sätt, eftersom stegräknaren antagligen spelade ett elakt spel med mina fötter. Efter en timme och en kvart brukar jag vara uppe i runt sextusensjuhundra steg. Idag var det fyraochetthalvt tusen steg. Funderade en stund på om det kunde vara sant, och bestämde mig för att det ska stå sextusensjuhundra steg på räknaren oavsett hur den lurats med mig.
Till saken hör att jag kollar den regelbundet och den har aldrig visat fel förr. Om inte jag gjort fel förstås. Och det händer, fast det erkänner jag aldrig. Om man lutar stegräknaren, så den liksom ligger ner, blir det inga steg räknade. Då somnar den. Den måste vara absolut upprätt, lodrät hållning annars slocknar den som en beväring vid rast vila.
Alltnog, jag tog motorcykeln ner till stan på förmiddagen för att besöka Bondens marknad. Första gången för i år i en årligen återkommande lördaglig aktivitet där traktens farmare saluför sina alster. Den här morgonen ville jag ha morötter från Karlsbyheden. Kön var enorm, så jag bestämde mig för att åka hem till familjen Bengtsson och ur deras lilla grönsakskiosk köpa mig mina morötter. Skulle passa på att köpa färskpotatis och dill också.
Fortsatte rundvandringen och såg ostar gjorda på gårdar, sallader med namn jag aldrig hört. Gurkor, ordentligt EU-raka, rapsolja, bröd och en massa annat som kommer ur jordbruk och djurhållning. Bestämde mig för att köpa kött från Aspeboda. Det blev välhängd entrecote och ett kilo hjortfärs. I morgon blir det entrecote och vildsvinsstek.
Efter att ha varit hem och tömt min vandrarpåse från kött, fortsatte mc-färden till Karlsbyheden, dels för morötter, potatis och dill, dels för prometänkaren som skulle vara avklarad vid sextusensjuhundra steg.
Från en avlägsen, numera avfolkad gård som kallas Torpet. Har förresten bott där när mangårdsbyggnaden fanns kvar. Nu finns bara torparstugan, ett uthus och ladugården kvar. Fast ladugården är nog inte i form, ser ut att behöva en uppryckning om annat än vilda djur ska vilja bo där. Såg spår i det höga gräset som tyder på att någon grävling valt att ha sin bostad där. Bättre kan han inte bo, så det är ett klokt val.
Från torpstugan vandrade jag iväg på min prometänkare. Den går från skogsbilvägen in i skogen och efter ungefär en kilometer växlar jag in på Sundbornsleden mot Finngärdet. Det är en fin led som jag tror fungerar såväl vinter som sommar. När jag kommer ut på vägen mellan Karlsbyheden och Korsån, ska det ha gått runt fyratusenfemhundra steg men den kära maskinen som hänger om halsen visar ungefär hälften. Har ingen koll så jag svänger höger i stället för vänster och går mot Korsån en bit och faller sedan ner mot en kraftledning som ska se till att jag inte går vilse. Jag vet dess sträckning så det ger trygghet.
Inne i skogen ser jag tydliga spår av björn som rivit runt med en stubbe men det ser ut att vara ett bra tag sedan. En grävling har inte den kraften så det är björn. Vandringen genom skogen avslutas med en kilometer längs den skogsbilväg som går ner till Torpet. Det blev sjutusenetthundra steg, mätbart och tydligt. Två timmar tog det, så jag har nog fog för att tro att det snarare blev elvatusen steg, egentligen. Men det noteras icke.
Det var skönt att sitta på hojen igen. Kändes lite lättare.
Inte tusan fanns det morötter i kiosken, men färskpotatis och dill, det kom det hem.
Dagens prometänkare handlade först om naturens skönhet, fåglarnas kvitter, vad var det som brakade iväg genom skogen. Två gånger blev det väsen i skogen, det brakade i torra grenar. Så brukar älgar göra. De är stöddiga figurer som skiter i om det hörs när de sticker. Vidare var jag förundrad över hastigheten i min promenad, det är ju stegen som räknas, inte hastigheten. Måtte ha blivit bättre tränad.
En tjäderhona drar iväg när jag kommer för närma och starten medför kraftigt oväsen från vingarna. Turbomatad antagligen.
Slutet av prometänkaren var tanklös om man säger så. När jag kom ut på skogsbilvägen tog jag en vidja som jag bearbetade med kniven till jag kom fram till Torpet.
Man blir väldigt upptagen av att tälja på en pinne.
Tankepromenad, en så kallad Prometänkare
Hur man nu kan vandra åt olika håll och ändå vara på samma ställe.
Men det är väl ingen konst för en händig . . .
Till att börja med tänktes många tankar i många olika ämnesområden men efter runt tjugo minuter klarnade det och tankarna blev färre. Och långsammare. Och lite gladare. Lite mer leende i tankarna.
En leende tanke!!
Visst är det konstigt att man kan älska sina barn så otroligt mycket att det liksom rinner över kanten? Jag har två grabbar, 21 och 19, som jag älskar helt oförbehållsamt och oändligt. De som har ett barn älskar det på samma sätt, liksom de som har elva barn.
Finns det hur mycket kärlek som helst i kroppen när det gäller ens egna barn? Eller förbrukas det och fylls på hela tiden och så är inröret grövre än avloppet?
För min del är nog den oförbehållsamma kärleken till barn helt unik. Den är obotlig, livslång och klart beroendeframkallande.
En annan underfundring som kom i morse var varför vi värderar livet så lågt. T ex om man satsar på en karriär som tjockis, som jag gjort. Varit överviktig hela livet, utan skrupler men med mycket god mat och glada stunder i matens och dryckens tecken. Karriären kröntes förra året med en kranskärlsoperation. Dessbättre innebar den att jag blev friskare än jag varit på många år. Det är därför jag dräller omkring i naturen och tänker. Måste få röra på mig.
Ett annat slöseri med liv är t ex att hänga upp sig på småsaker, prata skit om andra, diskutera ting man egentligen inte bryr sig om, reta sig på grannens katt eller att alla går bredvid övergångsstället när de korsar gatan.
Att bli arg på en medtrafikant måste väl ändå vara helt bortkastad ilska.
Att beklaga sig för att man har en eller annan skavank, är inte det också bortkastad tid? Tids nog får man nog en skavank som är livsavgörande!!
Att brevbäraren kommer tre på sommaren. Förr kom den minsan redan vid ettiden.
Är det viktigt?
Någonstans runt brevbärartankarna insåg jag att det inte blir några sextusen steg om jag inte går en lov ner mot Hosjö strand. Snabb korrigering av färdriktning och så åter till funderingarna.
Om en maskros inte haft sin larvigt ihåliga skälk hade den kanske ansetts vacker?
Varför ska man ha gräsmattor i trädgården? Gödsla och klippa den på somrarna. Har bekanta som går i regnställ och klipper gräset. Visst finns det kvarterstävlingar i trädgårdsarbete?
På Facebook berättar man gärna att man tränar, springer och gymmar och har sig. Varför anses det vara av allmänt intresse?
Och varför funderar jag på det? Är inte bara det lite futtigt? Jag borde väl fundera på nått vettigare.
Varför är det så jädrans svårt att hitta på vad man ska laga för mat till kvällen?
Äntligen hemma igen. Det blev 6700 steg och jag mår så bra av att känna mig duktig.
Men hur tänker jag egentligen?
Prometänkt 1
då vet man att sensommarens första blomflugorna har anlänt
Morgonen efter dagen före
Den här morgonen började lika bra som igår. Vaknade hyfsat tidigt, vid halv åtta och med kaffe, olivbröd och youghurt satte jag mig i trädgården, med fötterna i den varma morgonsolen och huvudet i skuggan för att lyssna på min bok. Orkar inte läsa i solljus så jag har skaffat mig några talböcker. Fantastiskt avslappnande.
Alldeles lugnt i kvarteret första halvtimmen, sedan kom den första hjälmen guppandes nedför gatan. Första barnet hade tagit sig ut och körde fram och tillbaka längs gatan helt tillfreds med att vara ensam. Han bor inte här, den grabben, utan är hos farfar och farmor. De är nog inte lika snabba som mor och far och därför är det enklare att ta sig genom den annars hårdbevakade hallen och ut i sommarens fria, men asfalterade natur.
Efter en stund guppade ytterligare några huvuden förbi, och en röst hördes röra sig utanför muren. Ingen syntes till men jag känner igen rösten. Det är den lilla prinsessan och när hon passerat muren kom hon fram och blev synlig. Iklädd brorsans hjälm trampade hon på med sin trehjuling. Efter en lite repa längs gatan parkerade hon den prydligt vid morfars bil och gick in till morfar och mormor. Om det är de som lockar eller smultronen, vet man inte.
Igår hade vi släktträff här hemma. Alla avkommor från mor och deras förvärv av fick- och pojkvänner dök upp. Endast ett fåtal hade inte möjlighet att dyka upp. Det var annat som fångat deras intresse.
Av mors fem barn hade det blivit nästan trettio inräknat en beräknad novemberleverans. Diskuterades huruvida leveransen skulle vara av mans- eller kvinnokön och det var förvånande att så unga människor hade så många synpunkter, det finns ju ändå bara två varianter.
Tobbe kockade vid grillen och körde industrigrillning av fläskfiléer. Fantastiskt gott. Han kan krydda den grabben. Själv briljerade jag med kniven vid flera tillfällen då jag bland annat kompletterade salladerna med tomat och gurka. Dessvärre utgjordes publiken enbart av mig själv, men å andra sidan var jag imponerad!
Mor, som givetvis var huvudpersonen, firades för nyss inträffade åttiofemårsdagen, och satt som den drottning hon är, på en av världens lägsta piedistaler. Vi, hennes avkommor, anklagas ofta för att sätta vår mor just på en sådan och att vi alltid gjort det. Vi, hennes barn, har inga problem med att förklara oss skyldiga till denna anklagelse.
Man ska hedra sin mor!
Fantastiskt att se kusinerna trivas så fantastiskt bra tillsammans och ha så mycket att prata om. Det var en fröjd att sitta där och lyssna på dem. Dessvärre blev det till slut för ensamt för soffan som efter ett högljutt gnäll vann kampen. Det är tröttsamt att ha trevligt också.
Man lär sig att ska man ha gäster från tre till åttiofem får man nog dela in det i halvlekar, men lagom paus däremellan.
Nää. mer om festen kanske kommer sen, när det sjunkit in ordentligt, men nu blir det vilstolen igen. Har prometänkaren kvar att genomföra, men blir den av, blir det framåt kvällningen.
Dagen kommer att förflyta med minsta möjliga aktivitet.
Tobbe kör Warcraft på datorn. Otroligt avundsjuk. Fantastiskt spel från datorns barndom som fortfarande funkar!
Idag är jag stark, idag är jag . . .
En slö morgons små funderingar
Här på våran gata cyklar det ofta omkring en liten ljus man i femårs åldern. Han är rackarns duktig att cykla och har redan klarat av första ambulansfärden efter en vådlig vurpa i durten eller kanske heter det dörten.
Durten är ett litet skogsområde där barn i generation har kört en form av cykelcross. Det brukar vara barn i tonåren men det vet inte den lille ljuse mannen. Eller så är han tonåring i sina tankar när han drar iväg dit. Han tog emot sig med huvudet och ansiktet i vurpan och blev alldeles stilla. En helt onaturlig situation så ambulans påkallades och på kvällskvisten satt den lille mannen på mors arm och vi diskuterade hur illa det kan gå. Och hur bra det gick, trots allt.
Det är några veckor sedan så nu trampar han på för fullt igen. Troligen inte i durten dock.
Morfar döpte honom till Svinto när han var liten, fär ett eller två år sedan. Det var för att de ljusa lockarna kändes lite som svinto att ta på. Dessvärre har det kärva i kallufsen försvunnit och den lille mannen har numera mjukt och följsamt hår.
I början av sin karriär som kvarterscyklist hade Svinto inte riktigt koll på hur man bromsade. Att trampa på och hålla balans var inga som helst problem, men det där med att bromsa var inte riktigt lika enkelt. Det fanns tillfällen då Svinto tvingades välja morfars häck som bromskudde.
En ung man kommer skramlande på sin cykel nedför gatan och trampar febrilt rakt in i morfars häck.
Nåja, nu var det häcken som består av buskar och inte morfars alldeles egna häck, så efter en liten stund kommer Svinto leende ut ur buskarna, kontrollerar cykeln och drar iväg igen. Nu uppför gatan, hemåt. Men visst är det bra att morfar bor så nära.
Lilla ängeln, som är Svintos lillasyster, stod här om dagen på morfars gård. Morfar och mormor var på utflykt fick jag veta. fick också veta att mormors hallon var jättegoda och jag fick smaka av smultronen, som dagen till ära fick vara hallon. Försökte förklara att det heter smultron.
Jaa, svarade den lilla ängeln, "vill du ha ett hallon till?"
Svinto går med skor av olika färg på dagarna. Det är mitt bidrag till kvartersbarnens mognad. Han såg en gång att jag hade olika färg på mina flipflops. Och det konstiga var att jag hade ett likadant par till där inne.
Svinto gillar mig, jag har motorcykel. Han kan stå långa stunder och studera motorcykeln, när det står på gatan. Han rör den inte, eftersom den antas vara het som en stekpanna oavsett tid på dygnet.
Han frågade mig varför jag hade olika färg på mina flipflops och fick antagligen ett kanonsvar, visserligen kommer jag inte ihåg vad jag svarade, men efter några timmar stoltserade Svinto med olika färg på sina pjuks.
Varför går man mellan bilen och huset två-tre gånger varje gång man ska iväg?
När jag ska åka till jobbet eller affären krävs att jag går till bilen två till tre gånger innan jag kommer iväg. Första gången är enkel, jag går ut sätter mig i bilen, startar upp den och sätter på mig bältet. Ungefär i läget när backen åker i och bilen tror den ska få komma iväg, kommer jag på att jag vill ha solglasögonen. Eftersom husnyckel sitter på bilnyckeln får jag stänga av bilen och hämta mina solglasögon. Väl inte ser jag att plånboken ligger kvar på bänken och tänker att det var väl tur att jag ville ha solglasögonen för nu fick jag ju med mig plånboken.
Väl i bilen igen inser jag att jag är på väg till jobbet utan väskan. Utan väska, ingen dator. In igen för att hämta väskan.
Ibland har jag kommit så långt att jag backat ut bilen från gården. Det blir lite, lite genant när jag tvingas stänga av bilens motor en andra gång för att gå över det knastrande gruset in och hämta det jag glömt.`
Varför åker man iväg flera gånger innan man åker iväg?
Näää
Man slåss mer i värmen av någon anledning. Själv gör man så lite som möjligt när det är varmt. Nåja, det gör jag nog annars också.
I vår by har vi en sönderslagen busskur. Den lagas ibland och vandaliseras strax därefter. Man envisas med att ha glas i väggarna och det förstår jag, för det ser trevligt ut. Men när glaset är sönderslaget ligger det där och skräpar i flera dagar innan det tas om hand och det är mindre trevligt.
Diskussionerna i lokalpressen handlar om materialvalet, medan diskussionerna i byn handlar om vem fan som ska ta busarna i örat.
Hämtade tillbaka motorcykeln igår och ska ta mig en tur alldeles strax. Men det behövs jobbas lite också, så jag sticker emellan med några timmars arbete.
Sedan är det dags att återuppta viktutmaningen som fått vila i sommar. Jag har antagligen gått upp några kilo som nu med stor möda ska avrustas igen innan nollpunkten på utmaningen är återställd. Kan jag odla upp samma mentala kraft en gång till så är jag säker på att nå målet den tolfte februari nästa år. Då ska jag vara 40 kilo lättare än tolfte februari i år. Tippar att jag har femton kilo kvar att ta bort. Och nu ska de bort genom beteendeförändring.
De som försökt sig på att ändra på mitt beteende är få och de få har samtliga misslyckats. Däribland jag själv. Så det är en utmaning som heter duga.
I morgon har vi släktträff här hemma. Samtliga mors avkommor intill sista fostret kommer. Mor fyllde här om dagen åttiofem år och det firar vi samtidigt. Linda, ett av mors barnbarn, är med barn, med beräknad födsel framåt senhösten tror jag. Så det blir deltagande från åttifem plus till noll minus.
Även människofarmens anmoder, Helena fyller år om några dagar. Hon blir då närmare femtio än tjugo. Som kvinna gillar hon nog inte den räkneövningen. Själv har man framtiden bakom sig.
Leo har fyllt tre år och är en bjässe på ungefär en meter. Han styr och ställer och har inga som helst problem att trycka av all kraft i vattenslangen med munstycket riktat mot sin moders mage. Det är kraft i såväl grabb som slang!
Tråkigt med all negativ inställning till olika saker och att det alltid ska vändas negativt i såväl samhällsdebatt som väderdiskussioner.
Säg nej till negationer!
Dagens djuping
Fick gå på reservtanken sista kilometern.
