En kvart utan en aning
Idag var första ordet och inte en aning finns.
En kall morgon, termometern visar minus sjutton grader, men erfarenheten säger att det stiger ganska raskt några timmar in på förmiddagen. Sedan går det att gå ut och leka. Idag ska jag leka provtagning. Ska till sjukan och ta några prover som en avslutning på första huvudetappen till det ädlare liv som ska levas längre fram.
Troligen stannar viktminskningen på en stabil grund någonstans runt tretton-fjorton kilo lättare än vid starten för ett år sedan. Det är ett elände att bli viktstabil. Ingen konst att gå ner i vikt om man låter bli att äta, men att sedan återgå till vardagen och skapa stabilitet i de nya vanorna är otroligt svårt. Och påverkan av omgivningen är förödande.
Kameran har fått hoppa igång igen och det ska bli en tur i naturen och turen är med. Letar speciella bilder. Att ta foton av vinterlandskap har många gjort så det är inte lika unikt som man skulle kunna tro.
Igår var jag ute på en kortare tur och när jag var uppe på höjder och såg ner över det snötyngda landskapet slog det mig att det är ett gråvitt landskap som breder ut sig. Träden är fulla av snö och diset ligger som en ridå över hela landskapet. Stod så jag såg ett par mil mot nordväst och allt, skog, åker och samhällen var som en gråskalig bild. Lite livlös, i dvala, på något sätt. Inte ett dugg romantiskt. Inte kallt, men banne mig långt från varmt.
Men våren känns i luften och några av fåglarnas förlöpare har kommit inflygande för att kolla läget. Hoppas de klarar de kalla nätterna. Budskapet när de återser kamraterna måste vara att inte flyga åt norr som de brukar, stanna där ni är. I Spanien är det sedan länge tvåsiffriga plusgrader och jag såg en match i spanska ligan igår. Grabbar i kortbyxor, inga handskar, grönt gräs och fullt med tämligen lättklädda människor på läktarna.
Stockholmarna sitter i tv och berättar att man har problem att få bort snön. Det är viktigt att man kan ta bilen ända fram till den dörr varigenom man tänker inträda. Jaja, de har väl inte vare sig fordon eller skodon att ta sig fram med. Och antagligen inte riktigt inställningen heller.
Har sett en eller annan cyklist också som trots två dm snö på cykelbanan och sexton grader kallt är ute och far. Enda anledningen måste vara just den. Att man ser dem.
Dags för en kopp kaffe till i avvaktan på att temperaturen stiger några grader där ute.
Melodifestival i Modo-land. Långt ner i tabellen
En del av oss tycker till och med om kristalliserat vatten och ser fram mot att vara ute och rumla i det vita. Och då pratar jag om vuxna, eller, nåja.
Jag gillar att leka men inte i snön. Inte längre. Har gjort mina snöänglar och kastat mina snöbollar. Kommer ihåg en vinter för inte allt för länge sedan när Tobbe sparade snöbollar i frysen. Bra att ha till sommaren, tänkte han säkert. Han var en lite parvel då, men ack så försigkommen.
Ägnade några timmar åt att försöka hitta något värt att fotografera ute i snön. Hittade ingenting. Man kan inte fotografera spår i snön. Blir sällan bra på bild. Och att fotografera snötyngda träd har gjorts förr. Långt ute i utmarkerna av Falun. Ja, utmarkerna av Dalarna också förresten, för det var upp mot Hälsingetrakterna. Där träffade jag på jägare som hade vägpass medan hunden sökte av åkrar med små dungar av lövträd. Den sökte hare. Mig veterligt ena djuret jaktbart just nu. Utom vildsvin, men de finns inte där uppe. Inte än.
Det slog mig att det var mindre med snö där uppe. Mindre än i Faluns förbyar. Man kanske ska flytta norrut.
Tittat på melodifestivalen och det låter helt hysteriskt från programledarna, men det blir inte bättre för det. Örnsköldsvik är inga hejare på att göra galaprogram i tv. Inte ens med importerade funktionärer. De har inte förstått att Foppa måste vara på plan för att det ska lyckas. Se på Modo bara.
Fick inte tag i någon låt som jag tyckte var riktigt bra och kunde därför inte rösta. Men så är det vanligtvis för mig. Ingenting är bra i melodifestivalen. Och då är jag född optimist.
Hon, programledarinnan, har inte hon spinkiga ben? Och han med arabiska namnet, har inte han snott Charlie Chaplins hår och frisyr? Fast den såg egentligen ut att bara ha hamnat där. Inte stylats dit.
Dolph är min favorit. Vilken biffig man. Vi har i stort sett samma bröstkorg, men min sitter lite lägre. Han pratar bra och har en bra röst. Fast han har redan tidigare visat att han är en intelligent man med aktivitet mellan öronen. Och att han ser bra ut är väl bra för damerna. Vi andra män kan faktiskt också se det stiliga.
Nu ser jag att det nog blir till att lära sig namnet på grabben med Chaplins frisyr. al Fakir tror jag det är. Men det står nog i tidningen i morgon. Och då är det sant.
Maten är paj i kväll. Det är gott.
Hörde att det var tö i Skåne. Snart kommer jag igen. Jag kommer alltid igen. Man ska aldrig ge upp. Men det känns uppåt att åka neråt. Jag har vår i blodet och snart är det vår i luften också.
Drömma ska man. Jag har sedan födsel vanan att dagdrömma. Antagligen för att jag vill vara med och styra handlingen. Precis som i livet. Den sista tidens dagdrömmar är av det mer fantastiska och fascinerande slaget.
Tur dom inte syns utanpå. Inte på det här avståndet i alla fall.
Innan jag vaknade i morse drömde jag något som inte var så bra. Mådde dåligt mer än en vaken timme innan det sjönk till historiens djupa grav. Rackarns otrevligt.
Kommande nattens drömmar bör därför vara av bättre kvalitet, annars vill jag snacka med regissören.
Jag tänker då drömma vidare. Utan drömmar är det inget vidare.
En helt ovanlig måndag
När jag kom för tre dagar sedan skottade jag en parkering genom att köra bilen fram och tillbaka några gånger. Gången till ytterdörren skapades när jag bar in mina prylar. Det blev tiotalet vändor så gången är jättefin, om dock smal.
Snön ligger ungefär två decimeter djup på den orörda gården. En ekorre har tagit sig friheten att köra varvlopp runt huset. Antagligen läcker det ut en del värme där. Eller så tränar den för ekorrarnas olympiad. Får jag fatt i den ska jag fråga.
La ut äpplen till fåglarna, men ännu har de inte varit där för att hacka loss lite godis. Antagligen har de redan mat så de klarar sig. Käkar upp de skott som skulle ha blivit löv till våren.
Har ägnat tid till att handla prylar, montera prylar och beundra handlade och monterade prylar. De vackra lamporna uteblev eftersom fel lampor inhandlats. Ska åtgärdas idag. Numera ska vi vara miljövänliga och energisnåla, så rätt lampor ska vi ha.
Det är också första dagen på resten av mitt liv!
Första dagen det är vardag och normalt borde det ha arbetats. Men icke för mig. Icke längre. Nu är man deltidsarbetande och såna här dagar ska aldrig åter kallas arbetsdag.
Funderar på vad jag ska göra. Jo, köpa rätt lampor. Och jag borde köpa lite mer utrustning som behövs för att få huset till ett hem. Till våren ska här vara klart.
Jag ska också fotografera husets fasad i detalj. Snickarna vill sitta hemma vid köksbordet och planera. Helst tillsammans med en liten whisky och en stor öl. Vardera.
Köksbänk är ett problem. Gillar att leka Morberg i köket och arbetsbänkarna är för få och för små. IKEA stoltserar med fina förslag i sin katalog, som dock ej gick att återfinna i varuhuset när jag besökte dem igår. De skylde på att det byggs ett nytt varuhus i Helsingborg, alldeles bredvid det som redan fanns. Men det var en mycket dålig bortförklaring. Och inte hjälpte det mig heller. Kan inte åka ner till Malmö för en bänk heller. Tycker jag. Vi får se hur det löser sig, ska googla fram alternativa möbelhandlare på datorn.
Googla är det moderna sättet att ta reda på sånt man inte har en aning om. Google är egentligen ett företag som via datorerna finns över hela jordklotet och som specialiserat sig på att hålla reda på.
Att hålla reda på är ingen barnlek egentligen, men Google länkar egentligen bara till de som håller reda på. Och så får man klicka sig vidare därifrån. Men bra är det. Googlade mig själv också. Jag fanns.
Det är skönt att sitta här, nyduschad, i kalsonger, skjorta och strumpor, och låta fingrarna skriva det som ligger dem närmast om topparna. Inga krav. Saknar jag kraven? Joo. Lite. Ska tränas bort.
Nu blir det en kopp kaffe till. Sedan får vi se vad som kommer att göras. Kan ju satsa på att skruva ihop en fåtölj. Eller åka och se bygden, medan jag letar rätt på en affär som säljer de glödlampor som krävs.
Eller så gör jag nått annat.
Att inte göra nått är också att göra nått
Snöskottning
Nu har det snöat i två dygn och det märks på snövallarna som börjar komma upp i manshöjd. Det skottas vilt utefter radhusgatan och det ger tillfällen att stanna upp och språka lite och ge sin syn på vädrets makter.
Småbarnspappan tycker snön är bra. Han får gå ut en stund och skotta, rena vilopausen.
Där inne går han omkring med kräkfärgad högeraxel efter alla flaskmåltider hans minsta ättelägging. De lite äldre barnen är osams om Barbies kläder och man bråkar på pappa att man vill klä ut lillebror till Peter Pan. Mor vilar ut på jobbet.
Mannen med de halvgamla sönerna förundras över att tonåringar inte kan hjälpa till och att deras garderober gapar tomma medan golvet är fullt av kläder. Han dristade sig en gång att plocka upp alla kläder och körde dem portionsvis i tvättmaskinen. Sonen fick syn på golvet och reagerade på två saker. Han hade ingen aning om att det var trägolv och han gratulerade far till att ha tvättat massor av rena kläder. Det är nämligen så att sonen sorterar kläderna i fyra spridda högar. Skitiga kläder, skitiga men användbara kläder, använda och användbara kläder samt helt oanvända och tvättade kläder.
En man i sin mest fantasifulla ålder tränar hårt på att inte tävla i snöskottning och att klara av att andas i pauserna som grannarnas språksamhet bjuder på. Så han deltar inte i diskussionerna så mycket och lagom när grannarna är färdigpratade har han återfått puls i närheten av en maratonlöpare. Känns som hjärtat står still och kroppen hoppar runt.
Pensionären skottar en stund, pratar en stund och går sedan in och tar en tuppis. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund och går in och tar kaffe med dopp. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund om det finns nån att prata med även om han inte har några problem att prata oavsett om det finns grannar ute eller inte, sedan tar han en paus och går in och tar en tuppis.
Längst upp bor en energisk man som rusar ut och snöskyffeln går som en snöslunga och alla kanter blir raka och helt släta och efter några minuter är hela garageuppfarten, bilparkeringen, gångarna och en bit ut på vändplanen helt rena från snö. Då rusar han in för att ta tag i nästa syssla.
Vi andra skottar så kallade kattgångar och runt bilarna så man kommer in i dem. Möjligen kör vi bilen fram och tillbaka om det ser för tokigt ut. Och bara det ser för tokigt ut. en bil som kör in och ut på garageinfarten tiotalet gånger kan få vilken iaktagare som helst att fundera över hästarnas antal och springriktning.
Sist har vi huset där det aldrig skottas. Den som går ut först kan styra alla andra in i buskarna. För de som kommer efter förste man kliver i hans fotspår. Familjen består av två vuxna och tre tonårsbarn. Ingen skottkunnig. Kanske borde det införas skottpeng. Om de nu tickar igång på det.
Men man kan ju inte utfärda skottpeng på grannarna om så endsat för att få det skottat så deras infart förblir pulsbar. På något sätt ser de rackarna lyckligast ut också.
I huset längst ner är det alltid frun i huset som skottar. Och det passar mig utmärkt eftersom det är en mycket vacker kvinna. Hon är alltid koncentrerad när hon skottar så det är ett rent nöja att pulsa ner och störa hennes koncentration. och hon skottar hela garageinfarten. Inte bara där man går som de flesta gör.
Hur jag skottar förblir en hemlighet eftersom det var åratal sedan någon såg mig skotta. Sånt sköter sonen. Han skottade vid ettiden i natt. Bara för att det var dags då. Sånt gjorde aldrig jag.
Man kan väl inte skotta i år, det är ju inte skottår.
Söndagstankar direkt från roten
Har precis sett ett program om vildsvin och deras sätt att ta över jordklotet. Amerika invaderas av vildsvinen som redan första levnadsåret får sin första egna kull små kultingar. Sedan föder de två till tre kullar per år. Ska banne mig försöka lista ut hur många avkommor det blir under en gris levnadstid. De blir antagligen runt 10 år i snitt. Trettio kullar om sex kultingar, där den kvinnliga delen får egna kultingar redan efter ett halvår. Det blir många grisar det.
Här hemma verkar ett bestånd grisar som bedömdes vara femtio för tre år sedan vara tvåhundra nu. Så visst förökar de sig. De jagas alldeles för lite och det är synd. För det är riktigt gott kött. Och användbart.
Var ut i skogarna igår för att försöka ta mig till min meditationsplats. Kände att jag behövde komma dit och få en stunds eftertanke. Men fick ge upp. Det gick inte att komma fram på grund av snön. Och att pulsa flera kilometer uppför bergen är inte det jag klarar längre. Men det var massor av spår i snön. Människa, hund, häst för det mesta på den igensnöade skogsvägen. Men i snåren och skogen var det massor av spår efter rådjur, hare, räv och älg.
Eftersom det gått kanske en vecka sedan senaste snöfallet så kan man inte se hur många, eftersom djur hinner röra sig en hel del på en vecka med bara minus fem grader. Gillar det och tycker det är intressant att av naturen lära sig djurens beteende, inte bara läsa sig till det. Eller som jag gör numera, glo på tv.
Kändes konstigt att inte besöka mor i går. Lördagar var oftast besök hos mor på schemat. Det blir inga fler såna besök. Men jag känner att hon är med mig och det är skönt. Saknaden är ändå enormt påtaglig hela dagarna.
Man kan också fundera på hur det kommer att påverka relationen oss syskon emellan. Men det kommer ju att ge sig i vardagen. För min egen del tror jag det blir så att jag under närmaste tiden hittar ett förhållningssätt till mors död som jag kan leva med. Tror inte på att man sörjer en stund, jag tror mer att man hittar ett sätt att leva med sorgen och att den är olika över tiden. Men den försvinner aldrig.
Ungefär som det är med kärlekar. Gammal kärlek rostar aldrig heter det sedan gammalt. Tror på det. Kärleken vilar. Kanske väcks den till liv om ny näring tillförs, men för det mesta vilar den resten av livet.
Djupa tankar blev det, men nu är det utförsåkning på tv. Inte speciellt djupt men ganska kul att se dessa galningar som kastar sig utför alpsluttningarna bara för att jag ska ha lite spännande här i tv-soffan.
Kan ju inte finnas några andra anledningar, eller hur.
Vill man nå toppen måste det gå fort utför!
Så kan det bli när man inte kan fokusera
Hörde en fågel kvittra. Det är skillnad det mot förra veckan då de enbart hördes huttra.
Igår var apträdet helt täckt med rimfrost. Rimfrost av den där sorten som är två centimeter på varenda gren och jag låg där i soffan och tittade ut på det otroligt vackra apträdet och tänkte, att det där trädet borde jag ta ett kort på innan rimfrosten försvinner. Jag planerade att gå ut och ta några kort, sedan. Tänkte till och med ut var kameran låg och försökte fundera ut om batteriet var laddat och kom fram till att det var minst halva kraften kvar i det, så det skulle gå bra att fotografera. Sedan listade jag ut att jag kunde nog smyga ut i hastofflorna, det var ju bara tio grader kallt. Men jackan borde på för man vill inte ha naturskakiga bilder. Då kom jag på att jag ju har en kamera med antiskak. I kamerahuset. Inte i objektiven. Alltså skulle det gå bra att hasa ut i hasochslaskläderna.
Sen tänkte jag inte mer på det.
Innan jag nu satte mig ner för att skriva ett inlägg i bloggen så satte jag på kaffe, för det ska ju bli så gott med en kopp till andra åket Anja ska göra. Dessvärre satte jag bara på bryggaren och inte kaffekannan så jag har lyckats få kaffebryggaren att leverera kaffe över diskbänk ner i lådraden och ut på golvet. Mycket torka blev det och jag förundras över hur så lite kaffe kan bli så mycket vått. Räknar med att ungefär två koppar kaffe hann rinna ut på bänk och ner på golv, via tre fyra lådor köksutrustning. Ser mer ut som en hink kaffe kastats över köket.
Nåja, nu är det upptorkat och lite senare ska jag putsa bort kafferänderna från lådornas framstycke. Men det blir sen, kanske, eventuellt. Nä, helt säkert. Eller.
Andra åket han starta där borta i love-land. Slovenien. Rackarns vad fort de har ner, dess unga kvinnor. De står på rakt ner i backar jag inte ens vågar se på tv. Nästan.
Tobbe har omedvetet lärt mig göra egen läsk. Har smygtittat när han kör kolsyra i vatten och tillsätter Fun. Testade det i går kväll efter träningen och idag står en nygjord liter apelsinläsk av egen tillverkning på bordet. De där smakerna man köper till kolsyremaskinen är dyra och innehåller massor av socker och andra saker vi i Sverige inte har någon som helst anledning att stoppa i oss. Det gör Fun också, dock ej socker.
På träningen idag fanns ett antal äldre gentlemen. Riktigt gamla, i min ålder, och jag studerade dem lite medan jag trampade motionscykel. En man satte sig vid maskinen tvärs över. Man ska trycka ner armarna med lagom viktmotstånd. Mannen satte på massor av vikter, säkert 50 % mer än vad jag orkar och sedan började han trycka på. Och han tryckte på ordentligt och tio tryck gjordes nog på fem-sex sekunder. Han tittade sig sedan förstulet omkring, kanske för att säkra att vi andra såg och lät oss imponeras. Inte jag inte. Mannen hade många vikter men knappast något motstånd i armarna. Han rörde axlarna upp och ner så jag trodde de skulle ramla av, så hans övning, om den över huvud taget gjorde nytta, gjordes i princip utan viktmotstånd.
En annan man i samma ålder, kanske lite mer, tippar på runt sextiofem, kom inrusande på lätta fötter och med en vild blick. Han attackerade bicepsmaskinen med stor frenesi och vid varje lyft lättade hans kropp ett par decimeter. Även han var blixtsnabb och han körde fem böjningar på tre sekunder, vilade tjugo sekunder och körde sedan vidare. Även han hade lagt på ordentligt med vikt. Säkert tre gånger det jag vågar men han rörde hela kroppen upp och ner och övningen ger inte mer nytta än att pilla i näsan.
Och så fortsatte det. Några vackra kvinnor i femtioårsålderna vevade på på sina cyklar bredvid mig och deras träning gav verklig nytta. Sedan körde de benträning för både lårmuskel och vadmuskel med lugna rörelser och god distans mellan varje omgång. De har stor nytta med sin träning. Och samtidigt pratade de med varandra i ett rikt ordflöde. Vad de pratade om vet jag dessvärre inte eftersom jag satt med öronmusslor och femtiotalsrock i öronen. Men roligt hade de och bra träning genomförde de.
En av de överdådiga männen irriterades över mina lårmuskelövningar eftersom jag i lugnt tempo gör tio bensprattel och vilar i nittio sekunder. Jag behöver det får att orka mina sex omgångar. Mannen satt sett emot mig och stirrade, framförallt under mina vilopauser.
Blev faktiskt tvungen att göra en extra omgång.
Sånt ska man unna sig.
Helena ringde mitt i magmuskelträningen och hennes ringsignal ekade över lokalen. Jag har satt hundskall som hennes personliga signal. En ordentlig schäfer! Inte för att Helena schäfrar sig så ofta, men det är kul ändå. Tror jag. Helena förbereder sig, precis som jag, för mors begravning och hade några funderingar. Vi funderar bra tillsammans, Helena och jag. Och som vanligt konstaterade vi att om alla var lika smarta som vi, såg världen helt annorlunda ut.
Det är skönt att så sakta vakna upp ur en veckas liv i en kudde. Från mors dödsdag och första veckan kändes som att leva i en dunkudde. Fundera på den, så förstår du.
Och det är banne mig inte helt enkelt att anpassa sig när man kommer ur kudden heller.
Överraskning - vintern är kall!
Det blev en ordentligt kallperiod denna vinter och det ser ut som vi får ett par veckor med kallare än tjugofem minus i Dalarna. Det är inte ofta det, på tal om att vi rör om i naturlagarna.
Nu har det funnits såna här kallvintrar tidigare och de är inte ens ovanliga, men när de kommer blir man kall.
Köpte ju hus i Skåne för att komma bort från det här med snö, men det ser inte ut som snön hinner bort innan jag hinner ner. Arton minus har det varit sägs det, åtminstone i Båstad som ligger lite närmare havet. Fast havet är väl varmare än land just nu. Vete tusan hur det där fungerar.
Det som är klockrent är att våren kommer och när den kommer ska jag vara på plats. Slå ut som den största blomman.
Mor avled i torsdags efter en tids sjukdom och flera års tuffa krämpor. Nu har man bara en mor, vilket man inte ska missa att komma ihåg, men det tar kan jag säga. Tankarna är som skott i mörkret. Man hör smällen men vet inte om det träffade.
Märker att det är svårt att låta sorgen få den plats den vill. Vill gärna styra i det och få det att gå över, eller vara på ett visst vis. Men jag har bestämt mig för att den, sorgen, ska få härja fritt till den blir en del av vardagen.
Såg en flock fåglar på vägen alldeles efter sandbilen åkt förbi och spridit fin röd sand. Visst är det väl så att de blandar lite salt i sanden för att få den att fästa i isen? Tror jag i alla fall, för salt kan småfåglarna ha i magen, men röd sand kan skapa uppror i den lilla fågelmagen.
En av fåglarna satt kvar, kurandes i den stränga kylan. Den hade inte ork att flyga upp med sina kamrater när vi kom bullrandes me Saaben. Den duckade i stället och satt där och såg upp mot mig när jag gled förbi. Fick lust att ta upp den, ta in den och vårda den så den skulle få uppleva våren, som jag ska.
Människan vill alltid lägga sig i naturen och av någon anledning har människan fått för sig att den är kompetent den uppgiften. Men, men, ser vi oss omkring på det människan uträttat så är det klockrent underkänt.
Människan är naturens värsta fiende, och ändå, långt där inne, tillhör vi naturen. Snacka om att såga av den gren man sitter på.
Funderar man lite på vad vi människor åstadkommer så blir man förvånad. Vi drar runt några hundra miljoner bilar på asfalterade vägar. Överallt på klotet. Hur gynnar det naturen? Inte ett skit. Det gör att vi kommer fortare fram över längre avstånd. Varför ska vi göra det? Varför ska det gå fortare och varför ska vi längre bort?
Blir allt mer övertygad om att man måste ta människan i örat på ett mer handgripligt sätt eftersom den inte begriper att göra nått av sig själv. Människan saknar initiativkraft!
Och människan verkar ha blivit så lat att den kan jobba hur mycket som helst för att slippa jobba.
Denna torsdag komma aldrig åter
Nu är det vårt ansvar att leva. Att uppleva och att bidra med den lilla men viktiga insats varje människa gör. Mor fick fem barn, åtta barnbarn och hittills sju barnbarns barn, så det finns resurser som kommer att rota runt i livet.
För vår del kommer säkert en hel del nya upplevelser med utgångspunkt från huset i Skåne. Det är nytt inslag i livet. Grabbarnas framfart på arbetsmarknaden är i startgroparna medan min närvaro där ska minskas. Gäller att hinna mer än arbeta också. Ska bli spännande att se vad jag fyller tiden med.
Vaknade idag med förhoppning att det relativt milda vädret skulle vara kvar. Vi hade sexton minus igår, men ack nej. Idag var det tjugoåtta minus igen. Soptunnan står där ute och hoppar och skriker. Den är liksom jag proppfull efter julen. Men till skillnad mot mig har den inte blivit tömt sedan dagarna före julaftonen.
Det är dags att ta en tur till tippen och det är väl inga större problem, annat än att tippen ligger utomhus. Att rota fram brännbart som man snabbt kan kasta rättsorterat på tippen är inget man vill göra i vinterkylan. Men det blir nog så att det ska göras i alla fall.
Hoppas inte Tobbe vill ut i skogen idag, det är lite oroligt att ha honom där när det är så kallt även om jag vet att jag själv gjorde lika när jag var jägare. Flera gånger kom jag hem med stelfrusna rådjur, eftersom de frös ihop raskt i trettiogradig kyla.
Hörde förresten att det varit så kallt på nått ställe i Sibirien att när man tog en kastrull med kokande vatten och gick ut på gården och hällde ur vattnet så var det is innan det tog mark. Kan det vara så?
Eftersom det är fundersamhetens och eftertankens tider för mig ska det inte skrivas för mycket, det kan bli hur tokigt som helst då.
Lyckades få Tobbe att gå ut och sätta i motorvärmarsladdarna och hämta lokalblaskan. Mest för att han vill ha en av bilarna, men ändå.
En kopp kaffe och dagens bortsprungna katter i byarna runt stan blir förmiddagens höjdpunkt.
En del av livet är mindre livat.
Vargavinter
Det mest obegripliga är att ingen tv-medverkande expert pratar vargens, eller naturens språk. Förstår man inte naturens lagar? Vet man inte vem vargen är? Varför värderas människan alltid högre om än i olika nivårer?
Min egen syn är att myndigheten gjort världens tavla som grundar sig på fel syn på vargen, vargens villkor, naturens villkor och människans behov. En dundertavla alltså.
Nu blir verkningarna i det historiska perspektivet mycket små, men ändå.
Genetiskt är vargen illa ute med inavel. Får de leva på naturens villkor dör stammet ut förr eller senare. Friskt och obesläktat blod måste in och då måste människan bidra. Eftersom en stor del av Sveriges land är renbetesland, behöver man ta till metoder för att plantera ut vargar i vargarnas rike. Det finns olika metoder för det, men generellt sett är det enda metoden. Om man vill ha en vargstam längre fram.
Att jaga varg nu är ju speciellt och minnesskapande för jägarna. Men har myndigheten fattat klokaste beslutet? Grundas det på att vi ska ha en stam på runt 200 vargar? I så fall anser jag att den är för liten. Ska det finnas varg om tvåhundra år, bör nog stammen vara väsentligt större. Kanske mer än 500 vargar inom tiotalet år.
Att jaga varg för att den är farlig eller tar annat vilt i skogarna är ju tokigt. Farligaste djuret är människan.
Varför ska människan alltid lägga sig i naturen? Har vi inte nog med att minska biverkningarna av våra skövlingar?
Jag vill att lamporna ska tändas varenda gång jag trycker på strömbrytaren. Om vi börjar där. Vad innebär det för vargen. Jag lovar att det påverkar vargens villkor. Och naturen. Mycket påtagligt.
Älvars fördämningar. Kärnkraftverken. Kolkraftverken. Vindkraftverken. Oljans utvinning och transport.
Skogen däremot, tror jag vi fixat. Vi har väl aldrig haft så många träd i Sverige som nu.
Även om eken utrotades i Mälardalen för att vi skulle ha skepp att resa på rövarjakt med.
Eftersom värnplikten försvunnit kanske vi kan ha Naturplikt i stället. Varenda svensk ska leva på naturens villkor 10 dagar. Med dagens redskap släpps vi ut i vildmarken i grupper om fyra. Efter tio dagar hämtas vi igen. Eller de som finns kvar av oss. De som inte klarade sig, blev de uppätna av vargarna? Knappast. De dog av välfärd.
Eftersom myndigheten sagt till om vargjakt, ska jägaren ställa upp. Men myndigheten ska nog fundera utanför boxen först. Även om det är svårt.
Själv ska jag nog äta lite vildsvin idag, jägaren i mig vill det.
After jul
Han tog sitt hus till sitt hjärta på en gång. Det märktes tydligt att han och huset fann varandra och som hemmansägare inspekterade han förbättringsmöjligheterna och nickade ibland godkännande till sånt han ansåg kunde bli som det var.
Förslövs otroliga nyårsfirande var en glad överraskning. Hela byn genomförde ett hejdundrande fyrverkeri så himlen över byn sken upp av massor av fantastiskt kreativa krevader. Där ska jag vara nästa år igen!
Linn är vegetarian och det smittar. Har fått prova på ett antal vegetariska middagar och jag måste säga att det påverkar mig mycket positivt. Mår riktigt bra av det. Och dessutom får jag äta något jag aldrig ätit förr. Riktigt bra!
Gillar verkligen huset i Förslöv och när den nya fasaden kommit på blir det ännu bättre. Det är lugnt och trivsamt. Inga trafikljud och gården ligger delvis inkapslat med höga och för en dalmas delvis exotiska växter som till våren ska få visa sin prakt. Känns som att själva vistelsen i huset gör att blodtrycket går ner och rörelserna blir lugnare och mer eftertänksamma.
Nu är det en timme sedan Umeparet åkte och jag saknar dem redan. Det är hårt att veta att det är flera månader innan vi ses igen. Fredrik kommer säkert när pappa fyller sextio under påskhelgen, även om de planerat att vara i fjällen. Alltså fjällen där uppe i Västerbotten. Inte några ynkliga småbackar i Sälen.
Tobias är på vargjakt norr om Mora. Det har skjutits alla vargar man får i Dalarna, och någon har skjutits där uppe. Undrar om han varit med där det hände. Hur som helst vet jag som gammal jägare att jakt är spännande och att vargjakt är ännu mer spännande, det kan jag också tänka fram.
Man kan tycka olika om vargjakt och alla har rätt till sin åsikt. Tobias jagar varg och jag hade gärna varit med. Även om jag anser att vi tål väsentligt fler vargar än vad stockholmarna tror.
Nu är det jobbledigt någon vecka till och jag ska försöka att hålla varvtalet lågt. I morgon börjar jag träna igen efter uppehåll för infektioner och julfirande. Ska fortsätta skriva om figurerna i byn utanför stade, Bartolomeus, Nikodemus, Sven och gubbarna. Om dem kommer fler historier vad det lider.
Det är alldeles tyst i huset, ingenting låter, kallt ute, inte alldeles varm inne heller. Ska iväg och handla och panta en säck tomflaskor. En hård dag väntar . . .
Livet ska levas levande.
Julafton igen
Julaftonen startade med ljudet av skramlande kastruller. Ljudet från köket gör att jag vänder mig i sängen och dåsar lite till. Gillar verkligen att ligga i sängen och höra köksstök. Det går egentligen lika bra med soffan.
Genom den stängda sovrumsdörren hör jag plötsligt hur spisen löper amok. Den piper i olika tonarter och det artar sig till kaossignal, blandat med hederliga svenska svordomar och det fräsande ljudet av risgrynsgröt som bränns på spishällen. Jag känner igen ljudet för jag har åstadkommit det själv några gånger. Första gången jag gjorde julgröten slängde jag kastrullen. Det skulle ta dagar att skrapa ur den brända gröten.
Ibland är "skabara" direkt störande. Men jag är nog en skabara. Medan gröten kokar upp ska jag bara läsa lite i dagens tidning.
Det var trevligt att sitta med hela familjen och äta julaftonsmorgongröt. Linn fick mandeln och önskade sig i all hemlighet något. Det var inte att jag skulle gå upp i rök, för jag är kvar. Undrar vad hon önskade sig. Hon såg lite underfundigt lycklig ut. Hade säkert nått med Fredrik att göra. Eller snowboardåkning.
Tobbe var lyckligt glad och visade att han insett att det inte blir långfärdsskridskor, även om jag bedyrat att jag fått tag på ett par stickade, vilket motiverade mjuka paket.
Sanningen är att jag gick bet på långfärdsskridskorna, det har utvecklat sig sedan min tid, då man med läderremmar snörade på dem på pjäxorna. Numera finns olika bindningar, och du väljer bland annat om du vill ha skidbindningstyp, alltså med lös häl, eller om skenan ska vara fast under hela skon. Givetvis speciella kängor. Inga pjäxor längre. Så ett av de allra plattaste paketen innehåller ekonomiskt stöd för eget inköp. Lycka till Tobbe.
Julklapparna under granen är många, fattar inte hur det kan bli så många, och sönerna ansåg att barndomens tradition med att de fick öppna ett hårt paket efter grötfrukost, skulle återupplivas. På den tiden fanns en anledning. Mor och far ville få lugn och ro att ägnas åt förberedelser för den stora julaftonsmiddagen då hela släkten dök upp. Tobias och Fredrik fick därför var sin leksak. Gällde att välja rätt paket. Att leka med ett par långkalsonger är inte lätt. Åtminstone inte i flera timmar.
Idag blev det en timmes promenad efter grötfrukosten medan paret Linn och Fredrik gjorde ostkaka. Efter den stärkande promenaden möttes man av en fantastiskt doft. Ostkaka luktar otroligt gott. Ska bli gott.
Nu är det en stunds vila och sedan ska spjällen i ugnen och Janssons potatisar ska skalas och fördelas i lagom strimlor.
Det här året är första då det bara är familjen, inte släkten. Som flest var vi tjugoåtta och i år är vi fem. Var tid har sin tjusning. Det här året ska det bli återhållsam njutning av bordets gåvor, en lite calvados till läsningen framåt kvällen.
Men än är det mitt på dagen och ögonen drar sig mot granens fot, där berget med julklappar bidar sin tid. Tids nog ska de avklädas det fina julpappersomslaget och man förväntas skina upp för var klapp och tacka såväl givaren som högre makter för den tur som medfört att man fått just det man just fått.
Frid över alla som detta läser, se till att livet händer medan det händer för när det hänt är det för sent.
Äre jul snart?
Kylan tog landet i sitt järngrepp och även om det är en bra bit kvar till rekordkyla så biter det bra i kinderna under promenaden.
Gillar verkligen knarret under skorna när jag med raska steg tar min runda, nära nog på rekordtid. Det gäller att ta sig fram och in.
Min gissning är att det är sån här väder som skapade den svanslösa katten. Förr, när katter gick ut för att äta, tog det alldeles för lång tid att släppa ut katten i kylan, så man högg av svansen. Det halverade dörrens öppettid och alla var nöjda.
Hörde att elpriset gick upp 40 gånger ursprungspriset här om dagen. Det drabbar de med rörligt pris omedelbart och de med fast pris på sikt. Kostnader måste eldistributörerna få in på ett eller annat sätt. Men ingen verkar gå i taket mer än jag. Räknade ut att vi i kylan bränner 15 kw i timmen, vilket ger 300 spänn. I timmen. Det blir över 7000 kronor per dygn. Och ingen går i taket. I lokalblaskan står det att bara ett fåtal drabbas. I Dalarna har 20 000 hushåll rörligt avtal. Ett fåtal? Förhoppningsvis har jag fattat något fel. Märks på nästa räkning. Är den på 40 000 så vet jag.
Julklapparna är köpta och jag fann allt jag ville köpa förutom två julklappar. Den ena gör man reklam för men finns inte i affärerna, den andra var för dyr. Alternativklappar är införskaffade. Och att jag är klar utan att använt Statiol kvällen den tjugotredje är rekord.
I går upprättades handlingslista över allt som ska införskaffas till köket. En lång lista som blev längre vid halv ett snåret i natt. Då anlände Fredriks lista per elektronik och damp ner med en smäll i datorn. En lång lista och med ett innehåll vi gamlingar aldrig klarat att lista upp.
Dagen till ära ska det införskaffas tipsrader och travrader, för det är extrautdelning på vinstsidan och på nått sätt ska ju elektriciteten finansieras.
Nere i Förslöv står huset och hukar för kylan. Snö och flera kalla grader. Havets vindar viner. Dit längtar vi. Fredrik ska snart få se sitt hus. Förhoppningsvis har jag satt värmen på tillräckligt men inte för mycket. Nu har nog inte Bjärekraft köpt den dyra elen. Finns ju alternativ.
Förresten får väl kärnkraftvännerna vatten på sin kvarn. Verkar som prishöjningen beror på att kärnkraften står relativt stilla och inte bidrar.
Behöver ägna de närmaste dagarna att tagga ner, annars kommer julen att stressas igenom. Måste växla ner jobbet, trots den tunga belastningen, och växla in i saktmodets mode.
Kontemplation och sinnesfrid är viktiga inslag i rekreationen av såväl kropp som själ. Och i all sin komplexitet enkelt och redskapslöst.
Vare med frid i sinnet!
Bartolomeus går och lägger sig
En tidig morgon efter en sen natt kom Bartolomeus hemramlandes till sin lilla torparstuga i stadens utkant. Han hade problem med grinden, som inte ville öppna som hans väl inövade rörelser med högerarmen påkallade. Den rackarna var hängd åt andra hållet i denna ljuva sommarnatt. För ett ögonblick funderade Bartolomeus på om han var på väg hemifrån, för då stämmer det bättre med grindens hängning. Han slog dock bort tanken eftersom han instinktivt kände att han var alldeles för glad i hatten för att vara på väg hemifrån.
Därhemma fick inte förekomma drycker av det slag Bartolomeus inmundigat per kvantum denna natt. Han skrockade förnöjt när han löste grindproblemet genom att helt sonika kliva över grinden. Den var inte speciellt hög, kanske dryga halvmetern. Visst var den lite lägre än den brukar, men å andra sidan gjorde det inget för det blev ju lättare att kliva över.
Väl vid ytterdörren trevade han under farstubrons bänkbrädor och på sin spik där hängde mycket riktigt där nyckeln som den skulle. Visserligen lite längre in men den fanns där. Efter en längre kamp med nyckelhålet som av någon outgrundlig anledning hoppade undan varenda gång som Bartolomeus precis fått nyckeln i läge, tog han sig in i farstun och sparkade av sig kängorna. Han ville inte väcka huskorset och blev därför något förgrymmad på den ena kängan som roade sig med att i själva avsparken flyga i en båge och dunsa in i dörren till farstukammaren.
Bartolomeus smög sedan in genom dörren till köket och i höjd med spisen kom han på att rocken inte skulle vara med in i sängkammaren. Han drog raskt av sig rocken som hamnade i kattskålen som välte och vattnet rann ut över golvet. Bartolomeus stod och begrundade vattenpölen, kände efter vid gylfen och log förnöjt när han konstaterade att det var inte han.
Han sparkade rocken över pölen och letade rätt på dörrhandtaget på dörren in till kammaren. Han öppnade sakta och lyssnade in mot kammarens djupa mörker. Jodå, det snarkades där inte och det var inte lite heller. Hulda var verkligen en storsnarkare denna kväll och hon snarkade tvåstämmigt också. Bartolomeus lyssnade efter rörelse eller att snarkningen skulle ändras, medan han smög sig in och drog av sig byxor och strumpor. Han kände att långkalsongerna åkte med av bara farten, men ansåg att det gjorde inget. Det var tvärtom helt i sin ordning, för man vet ju aldrig. Det kanske går att väcka Hulda och se om hon var på vänslingshumör.
Bartolomeus satte sig på sängkanten en liten stund som för att lugna ner sig innan han vek undan bolstret och kröp ner i sängen och vände sig mot Hulda för att lägga sin stora hand över hennes bröst.
Den tvåstämmiga snarkningskonserten tvärstannade och ett kraftfullt brummande hördes från slafen. Det lät som en björn som väckts ur sitt idé precis när hans dröm och stora vidder av blåbär börjat ta form. Bartolomeus lät handen vandra, för något bröst stod inte att finna och det var väldigt vad hårig Hulda blivit över ryggen. Han nöp till lite när handen nådde en arm som för att varligt väcka Hulda. Tydligen nöp han lite hårt för björnvrålet som uppstod skrämde Bartolomeus ur sängen.
Brummande åtföljdes av ett ”Vad i helvete . . .” där man inte kunde missta sig på det manliga bröst varur vrålet kom.
En tändsticka raspade och ett ljus tändes och i skenet från ljuset såg Bartolomeus en vilt främmande man och bakom honom tittade en kvinna han aldrig sett skrämt fram över mannens axel.
Bartolomeus rusade upp, slet upp kammardörren, klev på rocken som kasade på kattvatten, så att Bartolomeus for i golvet med en duns som fick bjälklaget att uppge ett missbelåtet knarrande. Upp igen och ut genom farstudörren och ytterdörren och iväg, över grinden och Bartolomeus stannade inte förrän han passerat en stor dunge lövträd och hamnat bland granar och tallar. Då stannade han av och hämtade andan sittandes på en sten där han begrundade sitt öde.
Sedan insåg han att det enda han hade på sig var storskjortan som räckte honom en bit ner över låren.
Han reste sig upp och traskade mot ljuset på andra sidan skogsdungen, stegade barfota in genom grinden som var hängd på rätt sida och tog nyckel som hängde i framkant under farstubrobänken och gick in och lade sig bredvid Hulda.
Han funderade en stund på var han varit, men somnade snart.
Dagarna efter diskuterades det mycket i kvarteren där Bartolomeus bodde, vem som varit in hos Assar och Märta och tasfsat på Assar.
Men han skulle nog snart åka fast, för man hade hans byxor, kalsonger, strumpor, rock och mössa.
Alla fickor tomma sånär som på en dosa snus och en näsduk som ingen ville ta i.
Samla leenden
Dags att sätta fart på det som julen hör till. Ska iväg och trängas med andra. Se att mina nära får de julklappar de inte önskat sid. Det är enklare nu för tiden. När grabbarna var mindre kom de stickande med långa önskelistor, medan man numera får dra ur dem ett eller annat önskemål. Fast numera är det mest pengar som önskas. Egentligen det som för pengar kan skaffas, men gammal och mossig som man är är man inte riktigt betrodd att inhandla det önskade. Rena gamblingen att låta gamlingen handla. Det enda plagg man är betrodd att få handla är antagligen halsduk.
Det är några julklappar kvar att handla. Har under en vecka ägnat ett antal timmar till rosa gummistövlar som Linn önskat sig. Kan nog glädja henne med att hon kan fortsätta önska sig. Verkar inte vara säsong för gummistövlar. Eller rosa gummistövlar. Och finns de, så är det dekorerade med svarta blommor eller ett överliggande rutmönster. Då är de väl inte rosa längre. Eller är de?
En brödkavel ställer också till problem som vi ska försöka lösa under dagen.
Igår blev vi många hos mor. Mina systrar var där och det blev mycket trevlig eftermiddag. Dessvärre är det värre med mor igen. Men hon är glad och pigg och tycker om att prata.
Hasse och Tages revyer finns numera på dvd. Dagens snabbpratande, sluddrande ståuppare har inte en chans mot dessa män, vars skämt kom ramlande ur munnen på dem sekundsnabbt och ändå var genomtänkta.
Carola har gett ut en ny julcd, hon kunde inte låta bli att retuschera bilden på omslaget. Tänk att den tanten aldrig varit nöjd med sig själv och sitt utseende. Kommer ihåg Carola, stående på ett golv, där hon rockade loss med ett gäng Elvislåtar. Tror hon var tretton då. Det var en fantastisk flicka. Det växte bort.
Varför ska glädjens tid alltid mjukstarta med kravens tid? Eller börjar jag bli allergisk mot att få krav på mig? En diva? Hoppas!
Åtta arbetsdagar till jul och sedan är det frihetens tid.
Dags att samla leenden på stan. Jag ska försöka få fem okända att le mot mig idag. Antingen idiotförklarar de den leende gubben eller så blir de glada av mitt leende. Fast egentligen blir de nog glada av att ha mött en idiot också.
Vad blir det om man skriver på tid?
Dagen har förflutit som en arbetsdag ska. Det har varit lugnt arbete vid dator eftersom mailskörden är i tilltagande. Det ska besvaras och utredas och beslutas.
Jag gillar att besluta!
Några viktiga beslut ska fattas innan veckan är slut. De får inte fattas. Besluten som ska fattas, alltså.
Det är mycket tankar om julklappar i dessa tider. Ett besök i grannstaden blev av nöden tvungen. Sonen har börjat jaga och vill ha utrustning. Mina gamla svarta myggjagare, den smala slipsen och nylonskjortan vill han inte ha. Inte den jakten och inte den tiden.
Vildsvin ska jagas. Han sitter i timmar på nätterna i ett torn av sekunda virke, mitt i skogen bland vildsvin, björnar och numera också vargar. Men fina bilder har det blivit. Av vildsvin av olika storlek och färg.
Långfärdsskridskor är också önskade, men ack så dyra. Numera ska det till speciella skor också. Råttfällebindningen har kommit för skridskor. Bara stavarna kostar en halv förmögenhet.
Den äldre sonen önskar hushållsprylar, kocken ska ha knivar och gärna en stekpanna. Vi får se, det kan bli ett dussin kalsonger av senaste modell.
Farmor får ett gosedjur av grabbarna. Det har hon alltid fått. Hon har många gosedjur.
Vet inte om jag ser fram mot julen som jag gjorde förr. Det är skönt att vara ledig men det är trevligt att arbeta också. Det är bara undantagsvis bra idrott under helgerna. Inte bra för en så pass passiv idrottare som jag. Man sitter väl där och stirrar på en avslagen tv. Eller påslagen tv och nått avslaget program om vad folk tycker om vintern och den kalla årstiden. Precis som om man kunde ha folkomröstning och låta riksdag och regering besluta att avskaffa vintern. Eller att snön ska ligga meterdjup över hela landet för rättvisans skull.
Mycket kan en regering göra men att kommendera Regn upphör, kommer inte att fungera.
Snart att de tjugo minuterna tagit slut, för Tobbe kom hem och förde rumsterade om med sin pappa. Sånt är trevligt!
Det är en en bra vinter, det är en bar vinter!
