Ironi, men jag tar inte avstånd från sträckan.
Infunnit sig har däremot Ljusklocka. Hon försöker gå på alla premiärer och fester hon bara kan, bara där finns fotografer för de stora strunttidningarna.
Strunttidningar är de mest lästa tidningarna med störst upplagor trots att nästan alla nekar till att någonsin har köpt en tidning så långt ner på den kulturella stegen.
Ljusklocka syns ofta i tv också. Får yttra sig om mode och bloggar och kändisfrågor. Hon är inte med barn. Än. Kanske kommer hon som andra kändisar att bli skendräktig vad det lider.
Har läst hennes blogg flera gånger, så jag är med i räkneverket. Däremot inte bland dyrkarna. Hennes storhet förblir odyrkad av mig.
Men hon är i stort sett en normal tonåring, låt vara att föräldrarna inte tillät henne bli vuxen till alla delar, bara låta vuxen, men hon har egen intelligens och kraft så hon är snart ikapp sina kamrater, vanliga ungdomar.
När man ändå är inne och botaniserar i bloggarnas värld kan jag berätta att där finns massor att skåda och läsa och lära. Vänder vi på innelistan och börjar med de bloggar som aldrig läses så är det i de flesta fall så att det är ingen som skriver heller.
Men sedan finns tusentals Prometänkarinställda bloggare. Som skriver för att det är roligt och att det liksom måste iväg nått lite då och då. Vilka som läser skiter dom i, även om de ibland kollar hur många träffar bloggsidan fått. Men om det är fem eller trettiotvå gör inte så mycket. Eller det gör ingen skillnad. Vi vardagsbloggare kan i alla fall inte räkna. eller de är inget att räkna med.
Kollar också hur det räknas och det är tydligen antal träffar, så om jag går in tio gånger samma dygn så är jag tio. Fast jag är egentligen bara en, utom när jag går förbi hallspegeln. Då är jag två, men inte så länge.
Har idag haft en fråga i huvudet som jag inte riktig klurat ut, men man kan ju undra om avståndet är längre än sträckan.
Sträcker på mig, om än på avstånd!
Några sekvenser ur en kylskåpslampas liv
Enda gången man kommer härifrån är när man helt slocknat.
Men det är skönast när man slipper lysa och det är stängt och mörkt och tryggt. Man kan samspråka lite med mjölken. Det finns flera flaskor mjölk och den trevligaste är den som står längst in. Den börjar komma upp i åldern och har länge stått i skuggan av unga, fräschare förmågor. Han har liksom stannat till och rinner inte iväg så fort längre. Ungdomarna längst fram kommer inte att vara länge. Till och med mitt i natten öppnas dörren och någon konstig varelse, tonåring kallas den, tar några djupa klunkar direkt ur förpackningen.
Längst ner och längst in ligger en tomat som skrudat om för vintern. Den är alldeles vit och luddig. Svarar aldrig på tilltal och det spelar ingen roll hur öppen dörren är eller hur mycket jag lyser. Den blir aldrig upptäckt, välkamouflerad som den är.
En ostskank ligger bredvid, naken och delvis julfärgad. Den har också några gröna inslag och det ser ut att röra sig lite i det gröna, men det är nog inbillning.
När båda tonårsvarelserna är hemma öppnas dörren många gånger. De äter mackor. Åtta åt gången ska man göra och en liter mjölk därtill. Man blir rent yr av att tända till hela tiden. Och vilopauserna är så korta så man hinner knappt svalna, trots läget.
Som lampa blir man upplyst varje gång dörren öppnas. Nu är dom hungriga igen, varelserna. Med orden "finns det bara tolv revbenspjäll" tömmer de fatet och jag hinner se att de avgnagda benen blir liggande på köksbänken. De kan också stå där i dörrhålet, båda två. Samtidigt får de se en hel gurka och ivriga händer sträcks in. De får fatt i var sin ände av gurkan. Kampen blev oavgjord. Den gick knappt att äta. Gurkmos.
Ibland önskar man att man kunde skratta. Det är till exempel när varelserna tagit sylt. De kan ta sylt på hårdbröd. Massor. De häller på ett berg sylt och blir förvånade när det droppar på golv och kläder. Men de kan inte skruva på locket.
När far sedan välvilligt erbjuder sig att ta fram sylten till pannkakorna på torsdagskvällen, tar han i locket och hela burken far i golvet. Sånt underhåller.
Fars nattliga bullätande måste också få ett slut någon gång, antagligen blir det när mor upptäcker att det inte är varelserna som stjäl bullar, utan far. Far går upp vid tvåtiden på natten. Fem bullar och ett glas mjölk slinker ner utan knot. Frågan är om han ens är vaken.
Fredagar kommer alltid ett gäng svartbruna flaskor och hälsar på. Det brukar vara tio-femton stycken och de kommer alltid i flock. Men de stannar inte så länge. De brukar sticka två i taget och när det bara är några kvar brukar det låta som ett ständigt muller utifrån. Hörde att det kallas att skratta och i vissa fall "vara på lyset". Jag är ofta på lyset men vet inte hur man skrattar. Ska nog försöka lära mig det, men det är ingen som skrattar när de tittar in i kylskåpet. För det mesta sätter mor i huset in saker, far tar ut och varelserna öser ut. De sätter aldrig in, tar bara ut. Far sätter in, men bara sånt som förvaras i flaskor.
Framförallt vid juletid.
The show Must gå on!
Apträdet avlövas
Att man kan vara så oomtänksam att man inte tänker på att man kan vara tänkt på. Fick en skrapa av en mycket nära vän igår. Han frågade var i hela h-e jag tagit vägen. Han har sökt mig allt intensivare under helgen bara för att höra att jag fanns där.
Och jag hörde inte av mig!
Klart underkänt fick jag. Och med rätta.
Att inse att man har betydelse för andra är inte alltid så lätt och även om man förstår det så är man ibland så otroligt trångsynt att man inte vårdar sina vänner.
Tänk på det!
Ett politiskt utspel ska jag kosta på mig idag. Läste om olikheterna i influensavaccineringen runt om i våra olika amatörlandsting. En del landsting ligger på doser motsvarande mer än 10 % av befolkningen, medan andra är utan. Man försöker få det till att det är leveransproblem, men det är det inte. Det är skitdålig planering. Dalarna har inte klarat uppgiften alls. Och man är inte ensam. Tur att de större befolkningscentra vi har kan det här bättre. Det är alltså lättare om man är över miljonen som ska besprutas, än om man är ett par hundra tusen.
Min slutsats, som vanligt - ta bort landstingen! Det är en helt onödig inrättning. Sjukvård ska vara lika över landet och styras av statsmakten. Inte vanmakten med landskaps- eller länsbundna amatörer.
Apträdet börjar allt mer likna apträdet efter att under sensommaren och tidig höst uppträtt som träd. Men Apträdet har numera en massa tentaklar som spretar åt alla håll som värsta tonårsfrisyren. Men å andra sidan så var den makeover Tobbe utsatte den för, får man se det som just ett tonårsupptåg. Tids nog, antagligen redan till sommaren, kommer Apträdet åter att uppträda som träd, utan spret och med en lövad krona i åtminstone sjumetersklassen. Ska avvakta sist fallet löv innan Apträdet ska förevigas. Man vill ju inte heller kratta för tidigt. Varför kratta medan det finns löv kvar på dess grenar? Man får ju bara kratta en gång till. Det finns två vägar att gå för att undslippa dylikt jordbruksarbete. Bästa, och minst ansträngande, är att avvakta sista lövets fall. Normalt brukar snön ha kommit och krattning undanbedes, eftersom gräsmattan ligger ett par decimeter under det fina vintertäcket. Andra alternativet, som dessvärre kräver insats, är att man helt enkelt limmar fast sista lövet och övergår till att avvakta enligt första alternativet.
Så skriver profeten Kerstin "Undrar vad jag gör nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig".
Gits Tröskelglömmare ett växande släkte
Måste få damma av det av Gits Olsson en gång instiftade epitetet Tröskelglömmare.
Vet inte hur vanligt det är för dig men jag är på väg att bli en utpräglad och seriöst satsande Tröskelglömmare. Vad man kan utläsa av utvecklingen torde jag när som helst kvala in som en av norra Europas mest lovande Tröskelglömmare.
Igår fick jag för mig att, efter flera månaders eftertanke, äntligen spika upp några tavlor som visar Tobbes nedrusande framfart som fallskärmshoppare. För att klara det tänkta, och sedan länge planerade, uppdraget behövs tavelkrok med spik, hammare och tavla.
En plats utses för hängningen och som en enmansjury stod jag där och siktade in placeringen. Det skulle bli tre tavlor att hängas i tur och ordning och speciell ordning om jag hade tur.
Tavelkroken med spik och tavla i näven, inmåttningen gjord. Ingen hammare. Iväg till skåpet vid toaletten där verktyg förvarades på den tid sönerna enbart tog sig fram hasandes och krypandes. Allt eftersom de lärt sig gå och blev längre, kom de åt hyllorna allt eftersom och allt eftersom försvann verktygen spårlöst. I skåpet stod ingen hammare att finna. Däremot hittade jag sladdar och kablar som ingen har en aning om vad de är bra för. Hammaren ligger antagligen bland Tobbes prylar i garaget.
Full fart mot garaget och med blixtens hastighet befinner jag mig i garaget där jag stå som ett fån mitt på golvet och undrar vad jag gör där. Inte den blekaste. Vad brukar jag vilja i garaget. Normalt hämta en stenhård köttbit från den där varandes frysboxen. Tittar på boxen, men ingen klocka ringer.
Finns inget annat att göra än att backa tillbaka in i huset och precis när tröskeln passera - hammaren!
Sedan var det bara att hämta hammaren i garaget och gå in och smälla upp tavlorna. Efter väl spikat förvärv återbördas hammaren till verktygsskåpet vid toaletten. Jädrar vad Tobbe ska leta. Och vad skäll jag kommer att få. Lägga hammaren där den ska ligga. Sånt tok.
Gits Olsson var en kåsör av rang, som från sin stuga på ön, varje sommar och ibland på vintrarna skådade vardagen i naveln. Det var han som spikade in nya fönster med en tall som riktmärke. Allt gick bra utom när de skulle prova fönstret. Det for i backen med ett brak. Fönstret satt rakt som tallen, men upp och ner.
Nästa gång du står någonstans och undrar varför du står just där, backa över senast passerade tröskeln så ger det sig.
Du är med i tröskelglömmarnas förening.
Undrar om Apträdet skulle vilja hänga med till Färghuset?
Men, men. apträdet ville annat och antog oanat vida former under sensommaren och visade upp en sällsam växtkraft.
Fast nu utför den en sakta striptease. Ett löv i taget och den som orkar kommer säkert att få se apträdet i all sin nakna prakt.
Färghuset är vårt och handpenningen är på väg, åtminstone nästan. Handlingarna för utbetalning ska ut och resa först. Gav sig av från Falun igår mot norra nejder. I Umeå ska ett bomärke på och sedan åter till Falun för att få en högerkrok av mig. Högerkroken kallas signatur. Sedan vidare till banken som betalar ut pengen för huset i Förslöv.
Första december är det vårt, men jag planerar att genomföra en ockupation redan den sista november. Ska jobba i Växjö på dagen så det passar bra. Sedan är jag inbokad på ett viktigt kundbesök på onsdag. Gissa var. Just det. I Förslöv, Peabs bohåla. Och min sommarbohåla.
Har tränat idag på gym och kände mig lika bredaxlad efteråt, som när jag gick ut från matinéföreställningen av en John Wayne-film när jag var i den åldern. Kommer ihåg matinéerna. Åttio öre kostade det och när vi hade råd, slog mor på stort och vi fick en hel krona var. För tjugoöringen som blev kvar fick man ett näve treöreskola. såna som idag kostar en krona styck.
Zorro innebar att man rörde sig lätt dansant när man lämnade Röda Kvarn och gärna fäktade i luften, ristade in ett Z. Ivanhoe tog oss tillbaka till England på riddartiden och John Wayne hjälpte oss att gå bredbent med höger hand dinglande i höjd med livremmen. Ifall man måste dra snabbt.
På den tiden betydde "dra" att man drog revolvern blixtsnabbt och avlossade ett antal snabba skott, många fler än vad revolvern kunde rimligtvis laddas med.
Om någon skriker "dra" idag, försvinner alla i omgivningen.
Undrar hur det kan bli så olika.
Idag har jag blivit påmind om vackra upplevelser från förr. Skåne. En arbetskamrat behövde hjälp. Och jag insåg vem som kan hjälpa. Inte jag, men nästan. Vi får se om han får hjälpen.
Sträck en hjälpande hand till dina vänner, du vet aldrig var den handen kan hamna . . .
Hands up!
Färghuset och Gatrummet
För egen del är jag totalt oengagerad eftersom jag inte ens anar bakgrunden och en amerikansk sed kan inte vara så gammal. Inte ens den amerikanska staten är speciellt gammal.
Men det har köpts hem godis och frukt åt de barn som lyckats klä ut sig till igenkänlighet. Såklart man ska känna igen dem, annars blir de besvikna. Men man ska låtsas att inte känna igen dom, annars blir de besvikna. Och godis ska de ha, annars blir de besvikna.
Haloween, the natt of the obesvikna.
Har gjort en veckoresa i södra Sverige och det blev två dagar i Växjö. Denna smålandsmetropol, vars enda intressanta beståndsdel inte ens finns i stan, utan flera mil där utanför. Kanske finns mer intressant, men jag är nog inte intresserad.
Sedan var jag till Förslöv och sov min första natt i Färghuset. Bestämde mig för Gatrummet. Gatrummet återfinns enklast uppför trappen och till höger. Mot gatan. Men det kanske du listat ut. Otroligt stilla och tyst och inga trafikljud. Jo, tåget har två obevakade övergångar där det måste tutas. Men det är bara ett trevligt inslag och man hör det inte om man inte vill.
Utanför fönstret i Gatrummet återfinns gatan som var stilla denna sena kväll. Tidigare hade ett par gossar övat sig på skateboard utefter gatan, som tacksamt bjuder medlut. Den ena grabben verkade ha byggt sin bräda själv, en slags monospårbräda. Ett lite högre hjul fram och ett likadant bakom fötterna. Spännande.
Innan utprovning av Gatrummet hade husets nuvarande ägare bjudit på god middag och mycket trevligt sällskap och denna givmildhet höll i sig för på morgonkvisten, nåja, erbjuds frukost.
Husets rum vara mätta, liksom jag. Fast jag fick kaffe, bröd och ägg, medan rummen fick en tumstock. Sovrummet på nedre planet mättes aldrig, men det gör detsamma, för det såg ut att bli fullsatt om jag kastat in tumstocken.
Huset har atmosfär! Hoppas inte den försvinner med ägaren.
Men det sitter nog i väggarna och stora delar fanns antagligen redan i den gamla tiden, tiden innan det blev Färghuset. Jag är övertygad om att det stått ett hus på samma plats tidigare och att källaren kommer från den tiden. Nuvarande hus byggdes i början av förra seklet, uppepå gamla källaren. Det är min tro och det skola bliva sanning vad det lider.
Källaren har redan nu tillbringat en tid som vinkällare och denna talang ska utvecklas framöver. Den som känner för att förse källaren och dess blivande innehavare med allehanda viner ska inte känna några hinder i att låta dessa känslor omsättas till verklighet. Själv har jag beställt viner, ärligt, från utrikes land och varsel om dess ankomst har lämnats. Nästa vecka kommer det aderton viner av art som såväl tål som eftertraktar långvarig bekantskap innan den inmundigas.
Det slår mig att det kan såväl tolkas som misstolkas, ovanstående berättelse angående övernattningen å Gatrummet. Men det är för sent att hindra nu. Det är ju skrivet. Och tolkningar står alltid var och en fritt, emedan endast fåtalet vet.
Bagge får tacka Lamm, sa Bagge till Lamm när Lamm hjälpt Bagge.
(Det där är en gammal riksdagshistoria som inte har ett dugg i den här skriften att göra)
Ett äventyr i höstmörkret.
En fredagskväll i slutet av oktober, när mörkret var mörkt, sådär mörkt som det bara kan vara i slutet av oktober innan den första snön har fallit och blivit kvar som en jättereflektor över gräsmattor, i träd och buskar och på bilarnas tak, gav jag mig ut på en vandring. När jag kom ut, illa klädd i träningsoverallsbyxor, skjortan jag haft på jobbet och flip-flops på fötterna, kände jag direkt att klädseln var ett felval.
Men jag kände, att hade jag startat vandringen så ska jag också fullfölja den. Att vända åter, åter in i husets ljushets värme, fanns inte i mitt sinne. Nu kan man kanske säga att av de sinnen som fungerade allra bäst vid detta tillfälle det var nog vansinnet. Om nu omdöme är ett sinne så var det ur funktion denna mörka oktoberkväll.
Det som föranledde att vandringen måste företas och att det var nu det måste göras, var en glömska under dagen, ett felbeslut kanske, men mest troligt blev det bara inte gjort, det som borde vara gjort i dagsljus och gärna med många timmars dagsljus kvar.
När jag efter en stunds vandring passerade busken med de vita blommorna, som jag så länge undrat namnet på, kände jag att det regnade. Det regnade inte stora, varma sommardroppar, utan mer små halvvintriga nålstickande droppar som med oerhörd hög hastighet träffade mina axlar och armar. Jag förstod då att det skulle bli en våt vandring och hoppades att jag skulle klara av uppdraget snabbt och ta mig åter hem utan att bli alltför nedkyld.
Efter den tredje tujan upphörde den relativt behagliga vandringen på stenar och underlaget övergick till mindre stenar, snarare kraftigt grus. Det blev trångt att gå utefter stenmur och slingrande grenar från höga träd, vars löv inte längre hade kraft att klänga sig kvar vid dess grenar.
Det prasslade av stegen, som nu var korta, det var löv och grus som skrapade mot mina felvalda skodon.
Med stor tacksamhet nådde jag målet och jag förstod att jag skulle klara utmaningen och om jag bara håller mig till samma väg tillbaka så kommer det inte att uppstå några som helst problem.
Sen tog jag posten ur brevlådan och gick in.
Färghuset fortsätter . . . .
Så har det varit en produktiv dag igen. I Kista. Resan gick bra trots halka på morgonen och dimma såväl ner till Kista som upp igen.
Det är faktiskt riktigt vackert och rogivande att se molnen ligga efter marken nere i dalarna när man kommer längst upp på berget.
Vägen ner från Ryggen mot Falun visade en liten stad i dimma, där solen gick ner från en helt molnfri himmel. En fantastisk bild, med romantiska färger. Den sitter i huvudets fotoalbum, att framtagas vid behov.
Det är fortfarande riktigt roligt att jobba och att fortfarande få göra saker man aldrig gjort tidigare. Det är en ynnest.
Så var vi klara med Färghuset och såväl jag som Fredrik bestämde oss att fullfölja köpet. Det blev några extraturer och jag är lite förvånad över hur mäklare arbetar idag. En period i livet köpte och sålde jag några hus, och då fick jag vare sig jag var säljare eller köpare massor utfört av mäklaren, som idag varit lite svårare.
Nu är mäklaren en bra man, så jag klagar inte, bara noterar att man gjorde mer för pengen tidigare. Kanske var det en större peng då.
Färghuset är nu på väg in i familjen och kommer att få oerhört stor beydelse. Tippar att vi har tillbaka påskrivna avtal nästa vecka och det är då det känns som affären är gjord. Sedan är det tillträde första december. Lite fel tid för att åtgärda fasaden men samtidigt en våt tid i Skåne så vi får se om vi skyddar fasaden på något temporärt sätt. Kanske går det att använda pressenningar om man är noga med att lämna plats för luftgenomströmning.
Tidig vår ska nya fasaden på, helst en rappad yta. Fredrik håller på att kolla olika sätt och jag ska ta fram förslag på byggare så vi får in offerter.
I mars ska det vara gjort. Sedan ska linnekostymen provas ut och testas. Ökar den charmen eller måste den kompletteras med stråhatt?
När Fredrik var liten hade jag honom med mig. Charmen löst bredvid . . .
Sedan blev det Tobbes tur att utöva charmens ädla konst å faderns vägnar.
Tittar på två och en halv man. Kul!
Skulle vilja klaga på något, men kan inte komma på vad det skulle kunna vara.
Är väl på för bra humör.
Eller bara för optimistisk.
Eller rent av lite dum
Men jag trivs med livet så det spelar ingen roll
Färghusfunderingar och Emil i Lönneberga
Eftersom undersökningsansvaret hos köparen är stort idag har vi haft dit snickare för extra kontroller och vi blev inte direkt nöjda så det fortsätter säkert ett tag till. Om vi orkar.
Även om vi förstår att det är fel och brister som man bygger bort så kan det bli så att känslan försvinner och då är det bara att vänta på nästa hus som passar.
Idag ska jag göra en punktlista över vad som måste göras och just nu när jag skriver, ser det hopplöst ut. Ska man verkligen behöva hålla på med sånt på ett hus som kostar nästan en och en halv miljon?
Utanför fönstret skiner solen och det ser ut att vara en fantastisk höstdag i Falun. Men det är kallt. Fortfarande halv elva på förmiddagen sitter isen som berg på bilrutorna och gräset är frostbitet.
Ett par dagar i Umeå med sonen och hans flickvän var mycket trevligt. Umeå är en fin stad och vi hann det vi skulle. En fantastiskt god middag på lokal och lunch längs Umeälvens strand påföljande dag.
Fredrik fick på vinterhjulen och sommarhjulen följde med hem till Falun. Viktigt att rusta sig för vintern. Isskrapa fram och vinterhjup på.
Måste hitta en mössa så att promenaderna blir behagligare. Nu biter kylan i öron och pannben. Vantarna har någon lagt vantarna på. Blir att ta sig till affären för att köpa nya.
Inte riktigt i form dock. Halsonda borta men huvudvärken kvar. Jag tillhör den sorten som blir lätt irriterad och modfälld av huvudvärk. Tycker det tar bort funktion och ambition och egentligen vill jag göra mycket men känner att jag inte riktigt orkar. Tillräckligt pigg för att utmana världen, men inte riktigt orken. Inte idag. Men det kommer nya dagar.
Lite mera kaffe sen ska vi se om inte det hoppar igång ordentligt. Har i alla fall gjort en lista över sånt som ska besvaras om Färghuset.
Och tittat på Emil i Lönneberga.
Inte det sämsta det.
Sätt ner häcken i potatislandet
Fjärde dagen med halsont och huvudvärk. Lätt värme, icke helt behaglig, sprider sig stundals genom kroppen. Något är det som irriterar kroppen och jag tar det lugnt. Är det en lättare variant av influensan behöver ingen mer få det från mig. Men nu tror jag inte att det är influensan, det är något annat virus som finner behag i min kropp.
Slötittar på Sverige-Albanien i fotboll och funderade varför inte svenskarna spelade ut, då de helt plötsligt gör ett par mål. Fast fotbollen från Råsunda intresserar inte riktigt, eftersom vi i alla fall spelat färdigt i VM-kvalet.
Har gått igenom ekonomin ikväll. Tog några minuter. Inte mycket till ekonomi, men har ändå presterat misskötsel. Man är en talang på att handla för pengar som inte trillat in än. Ligger flera månader före på utgiftssidan.
Fredag till Umeå och Fredrik. Och Linn. Har inte sett dem sedan mitten av augusti så nu längtar jag. Fantastiskt vilka band det finns till sönerna. Det där med gränslös kärlek till sina barn är fantastiskt.
Det går bra för honom och hans studier. Man blir stolt.
Tobbe är för tillfället arbetslös. vilket egentligen är klokare än vad det låter. Han har sedan han slutade skolan i våras ordnat jobb hela tiden, vilket gjorde att han aldrig riktigt räknats som arbetslös. Även om det bara varit tillfälliga timjobb. Till slut ledsnade han ur och bestämde sig för att nöta soffa. Så han har chans att få ett jobb.
Rackarns lustig inrättning arbetsförmedlingen. Men vi tror att de kommer att hjälpa honom.
Nu nöter han inte riktigt på soffan, som pappa kan. Han har ingen soffliggartalang grabben.
Han tränar och står i. Är aktiv i sinnet. En grabb jag är stolt över!
Huset i Skåne är vårt. Fast lite förra ägarens också. Tror jag fått en vän till i Skåne. vi fick kontakt direkt. Dessutom är mäklaren en riktig människa också. Så riktiga vi säljare nu kan bli. Kanske ytterligare en vän.
Fantastiskt att möta nya fantastiska människor.
Nu tänker dom börja spela igen. Andra halvlek. Snart nedsläpp.
Funderar dock över hur det gick för Frippe och hans häck. Inte den häcken . . .
Han köpte häck till sitt nya hus innan han gjort klart för häcken. Gräva hundra meter häckdike tar tid. Det var ogjort. Så han planterade häcken i potatislandet.
Blev den flyttat eller blev det en tújaskog i potatislandet.
Tänk, vad mycket det finns att tänka på . . .
Färghuset är vårt!
Fredrik och jag slog hand idag med säljare, på köpet av Färghuset!
En stor dag för oss och vi har nog inte tagit in det riktigt än.
Färghusets ägare och vi har kommit överens idag om köpeskilling och lite andra villkor för affären.
Det är en riktig Skånetomt, med massor av perenner, fruktträd, kryddland och annat som vi idag inte har en aning vad det kan vara. Vindruvsrankorna gav stor skörd i somras.
Ett skojigt litet äppelträd med jättestora äpplen.
Ett garage som inte går att använda som garage. Garageporten går ut på Torgvägen, som är kanske fyra-fem meter bred. Inte en chans att klara böjen och ta sig in i garaget.
Garaget ska bli gäststuga. Det är ett stenhus med tegel på utsidan.
Huset är en och en halvplans, blå träpanel idag, på 95 kvadratmeter. Tre sovrum, litet kök, vardagsrum. Toalett på båda våningarna. Altan i väster, största delen av gården i söder.
Soligt!!
Max fem kilometer till otrolig sandstrand i havet, Skäldervikens vackra strand i Vejbystrand.
Byn heter Förslöv. Där bröderna Paulsson har sina kontor för PEAB. Byn har runt 2000 bebyggare, alla oerhört trevliga har vi hört.
Torgvägen, som är en smalsmal gata ligger tre kvarter från centrum där det finns flera restauranger. En del av vår gård var tidigare centrumtorget i gamla Förslöv.
Mera kommer senare, återstår att papper skrivs och renovering av fasad och fönster tar vid.
Till våren, i början av mars, sitter jag där.
På försommaren spatserar jag byn i min linnekostym!!
Drömmen jag närt i mitt hjärta kanske är på väg att ta sig in i verkligheten.
Första gången jag var i Skåne var jag sex år.
Sedan dess har Skåne funnits i mitt hjärta!
Falu FK, en fotbollssatsning ej bättre än kvällsnyheterna på TV.
Tidigare har vi förhandlat bort sjuttiofemtusen. Så nu återstår det att se om vi får huset eller om man väljer att gå vidare med övriga spekulanter. Vi har sagt att går man vidare med fler spekulanter hoppar vi av.
Kallas gambling på ren svenska, eller hur.
Solen skiner och jag blev så sugen på att köra motorcykel. Rusade ut i trädgården och upptäckte hårdhänt att det inte alls är varmt. I morse flera minusgrader och solen är bara falsk marknadsföring.
Nu på eftermiddagen är det plus sex och om man åker motorcykel i så låga hastigheter sin sjuttio kilometer i timmen så är det minusgrader.
Blev hemma i stället. Käkade lunch på Pitchers, som kommit till stan. Fantastiskt ställe. Ska försöka starta en after work-grupp som kan träffas där. För de som smiter kan vi kalla det Biblioteket, för de har en tio meter lång bokhylla full i uppslagsverk och böcker de antagligen kommit över i någon antikbokhandlares fyndhörna. Kändes dock lite avigt att inte smaka på något av deras goda ölsorter. Det får bli en annan gång. Maten var riktigt bra, men ibland blir oxe inte riktigt så rolig som man tänkt sig.
Nu sitter jag i vardagsrummet med kaffe, en liten whiskypinne och några kakor, som slank med i korgen på Willys.
Lite tagen och uppe i varv efter diskussionerna med Fredrik om hur vår taktik i husarffären skulle se ut och sedan med mäklaren för att sätta taktiken i praktisk handling. Gillar faktiskt läget, men vill väldigt, väldigt gärna ha huset också.
Vi har faktiskt bara haft tre skarpa husförhandlingar på ett år, så ofta kommer inte de rätta husen.
Leksand spelade i Umeå igår och Fredrik med gäng var där och kollade. Inget finlir nu heller, men vinst över Björklöven blev det.
Vår stora fotbollssatsning i Falun är nu nere i division tre. Samma division som mitt hjärtelag spelar i. Från division ett till trean på två år. Är det bra gjort Falu FK? Kan man tänka sig att allt är spelarna fel eller kan det vara så att det finns fel i ledningen? Såklart!
Helt säkert ligger huvudorsaken i ledningen och förutsättningarna de klarat av att ge laget. Ser också att utslagningen i undomslagen bygger mer på ledarnas sinnesstämning än kunskap. Samtidigt behöver inte resultatet bli fel på kort sikt, så vi får se.
Kan tänka mig att om man vill komma tillbaka behöver hela ledningen förnyas, med folk som har olika kompetenser och intresseområden och som tillsammans, genom sina olikheter, skapar superledningen. Sånt kräver en ordförande av stora mått. Lyhördhet kombinerat med handlingskraft.
Pengar har givetvis haft stor betydelse, framförallt bristen på pengar. Så övervägande delen av den nya ledningen bör vara kunniga i hur man skapar intäkter. Vårt kommunala bostadsbolags vd borde vara självskriven och beordrad in i ledningen. Han verkar kunna skapa stålar.
Bland de som nu suttit i ledningen bör kanske någon vara kvar för att skapa kontinuitet, men något annat skäl ser jag inte. Jo, det genuina fotbollsintresset. Det finns hos alla i gamla ledningen. Och är beundransvärt. Men det ger inte automatiskt kompetenser som en sån fotbollssatsning behöver.
Usch ja, tänk att en liten rund tingest kan engagera mig så. Och hundratals miljoner ytterligare.
Har ni märkt att tidningarna varit oerhört problemorienterade i höst. Eller redan sedan högsommartid. Det är svininfluensa hit och svininfluensa dit. Mord överallt och rånade handikappade. I lokalpressen skjuter jägare björnar på fel sätt och katterna springer bort som aldrig förr.
Slutade titta på nyheter för runt femton år sedan. Blev förbannad. Förbannad på att det bara var negativt. Svensken är så glad över att vara spiksäker på att det kommer att gå åt helvete. Det är bara en tidsfråga, men åt helvete går det förr eller senare.
Om du är arg och ledsen redan innan det som gör dig arg och ledsen inträffar, har du stora möjligheter att få vara arg och ledsen två gånger.
Jo, jag slutade titta på nyheter på tv för femton år sedan för att det bara var ett av tio inslag som inte var negativt. Och det inslaget var inte alltid roligt för det.
Ville testa om det bättrat sig, så jag kollade nyheter för några kvällar sedan. Inte då!
Fortfarande så var det ont om goda eller åtminstone eländesneutrala nyheter. Fick ihop tre goda. Nobelpristagare ska utses och tillkännages. Anses neutralt. Det blir väder i morgon också. Inte så bra väder, men väder blir det.
Trodde att det skulle komma en god nyhet när man sa att aktien i Swedbank stigit under dagen. Men det var falsklarm. Aktien han ner på minussidan innan stängning.
Nää, nu har jag gnällt färdigt på allt gnäll. Ska försöka mig på en kopp till.
Och en lite Whisky till.
Också!
Gissa vad jag drömmer om . . .
Växjö har varit centralort för jobbet under många år, men är nu en periferiort i sammanhanget. En etablering som alla andra. Fortfarande stora möjligheter att växa ut till ett stort kontor. Och så lagret och produktionen förstås. Fabriken. Men ingen centralort för firman. Centralorten ligger i förorterna till Åbo. Det är väsentligt närmare till Finland än hem till mig. Från Kista alltså.
Skåne är det mest romantiska landskap jag vet. Man ser långt, och kort. Tog många kort. Hittade mitt hus. Inget korthus. Men med känslor. Närvaro av romantik. Bygderomantik. Kontinentalromantik. Och vanlig svensk sängkammarromantik. Blir köpet av blir det berättelser om det mesta dock kanske inte det sist nämnda.
I Skåne, dit jag längtat sedan tonåren, har jag nu åter igen hittat ett hus där jag vill finnas. Från våren i mars till hösten i oktober. En lång, lång sommar där emellan. Jag har sett all snö jag behöver.
Ett litet hus med brädor. I en by men värdshus och några restauranger, en köttbutik som måste vara den främsta i den delen av Skåne. Pågatåget. Fem minuter till havet och fantastiska sandstränder. Närhet till storstad och småstad. Fotboll på konstgräs sedan länge. Naturen, fåglarna.
En trädgård med vindruvor, äpplen, körsbär, massor av kryddor jag inte har en aning om vad de heter.
Fåglarna berättar sin historia och tids nog ska jag lära mig att lyssna på den. Byns torg i gamla tider ingår i köpet. Vet inte vad jag gör med det. Men inte parkering som nu. Kanske en lekplats för kommande generationer. Eller ett torg, för byn. Fast byn är större nu än då, när detta torg var centrum. Idag finns stora industrier i dess närhet. Villakvarteren har brett ut sig på slätten och upp på åsens södra sluttning.
Men först ska huset köpas. Det är affärsmässigt. Inga känslor. De får komma om köpet blir av. Men man kan känna.
Den vita linnekostymen finns i sinnet. Stråhatten. Femtiotalsmopeden med pedaler och bananlådan av trä fastbunden där bak. Att åka till havet med skaffning och filt. Att åka till torget för grönsakshandling.
Otroligt trivsamt i tanken, kanske blir det verklighet kanske inte. Men bara tanken är underbart lockande.
Nuvarande ägaren visade sig vara en kvinna man inte glömmer. Bara det var trevligt, även om vi träffades under en period av olycklighet i hennes liv. Det kommer ljusare tider, det kommer nya upplevelser att så småningom le åt vid eftertanke.
Att drömma är som att leva upp en smula!
Budgetarbete - att elda för kråkorna
Drar det ihop sig mot vinter? Det luktar höst.
Hösten är en härlig tid, även om den förebådar vinterns ankomst. Men å andra sidan förebådar vintern vårens ankomst. Så hur jag än tänker så blir det vår och sommar igen. Mina årsstider.
Hösten kan också vara en fin årstid om man bara tar sig tid att uppleva den. För många av oss är det arbetstid. Man lägger sin kraft på sitt arbete och sticker emellan med lite privatliv. Det är mycket som ska göras och det som slår mig på jobbet just nu är att det är så många som arbetar med att planera vad som ska hända sedan. Det planeras inför kommande år genom att budget måste göras. Tillsagt från högsta ort. Planera nu för att tjäna pengar. Mycket pengar!! Tillväxt ska de vara! Större ska vi bli! Marknadsandelar ska vinnas.
Så firmans, eller om det är kommunens eller landstingets, 130 chefer sätter sig ner och tänker efter. Hur ska detta åstadkommas. De inser att de behöver snacka med sina vänner medarbetarna. De 130 cheferna engagerar tre medarbetare var i detta arbete. Helt plötsligt är det 500 som arbetar med framtiden. Framtidens segrars sötma hägrar.
Man tittar på vad som kan förbättras och förändras, rationaliseras och prioriteras. Diskuterar och överväger alternativen. Tar hänsyn till chefens chef. Och hans chef. Det kommer viljeyttringar rinnande uppifrån, kängs hierarkins klippor och fall.
Till slut kommer man fram till ett förslag, givetvis med en mängd kuddar inbyggda. Kuddar i såna planer, budgetar och verksamhetsplaner är till för att "chefen drar i alla fall ner och ändrar, vi bygger in några kuddar så han har nått att skära i".
Effekten av kuddarna är rena kuddkriget. Den lilla gruppen planerar in tre kuddar, som behagliga kuddar som brukar ligga i soffor. På nästa nivå förstärks dessa kuddar lite grann samtidigt som det tillkommer en eller annan kudde av soffkuddestorlek. Nu har vi fyra kuddar varav tre riktigt behagligt stora och en liten. På nästa nivå är chefen i ledet under företagsledningen och han vet att "det här kommer aldrig att gå igenom, så jag ger dem lite att skära bort" och så förstärker han de fyra kuddarna och lägger till en egen.
De fem kuddarna etableras som halvsanningar, tre av dem är enorma, börjar mer och mer likna gammaldags duntäcken. En kudde är som en vanlig kudde och den minsta platsar i soffhörnet.
På ledningsnivå sitter fem höjdare och funderar "var har han gömt sina kuddar och vilka ska vi tillåta".
Man gör det lätt för sig genom att meddela att 5 % av kostnaden ska bort. "Då får de själva välja vilka kuddar de tar bort".
Och så rinner skiten neråt igen och över 500 människor engageras ytterligare en sväng. Efter ett par dagar har de dock fått fram förslag som kommer att gå igen och efter ett par månaders processande har vi lagt ner någonstans runt 10 000 timmar på att göra en budget, som egentligen var beordrad redan från dag ett.
500 människor lägger i snitt två arbetsdagar på att planera framtiden för att få ihop en budget. 130 chefer sitter ytterligare två dagar för att arbeta igenom förslagen. Ett gäng på runt 20 höjdare ägnar ytterligare ett antal dagar för att få det att gå ihop och stämma med ordern från Big Boss. Ett effektivt ekonomigäng sammanställer och redigerar alla excelfiler, konsoliderar och rättar och har sig.
10 000 arbetstimmar.
Vad är då den stora frågan?
Jo, vem fan jobbar med det som måste hända idag för att vi ska ha pengar så vi kan göra det vi ska göra i morgon!
Det växer fram en människa i huvudet på mig . . .
Sonen hade en fundering i går kväll och sa att det är skitjobbigt att jobba, upp varje morgon och arbeta, hem trött som tusan och vila.
Kunde glädja honom med att han bara har ungefär sådär en fyrtiofem år kvar. Runt tolvtusen arbetsdagar. Sen får han vila. Kanske.
Själv ser jag med glädje fram mot att vardagar ska bli helgdagar. Vid årsskiftet blir jag deltidsledig. Ska göra måndagar till söndagar och tisdagar till lördagar. Skönt att välja vilken dag som ska bli vilken.
Onsdagar ska bli måndagar. Torsdag får vara vilken dag den vill bara det är vardag. Men fredagar kommer alltid att vara fredagar!
Var i Stockholm igår och lärde mig massor. Det är fantastiskt att få arbeta! Det är fantastiskt att få vara ledig också, men jag gillar verkligen mitt jobb. Åkte hem med mer kunskap än vad jag hade när jag kom. Och då var jag till Stockholm! Snacka om prestation . . .
Ett häpnadsväckande betende upptäckte jag också. Något jag inte så tydligt sett sedan jag gjorde min värnplikt förra årtusendet.
En del människor kan lägga oerhörd stor kraft och möda på att slippa jobba. Man sliter som djur för att slippa göra det man har betalt för att göra.
Kommer ihåg i min ungdom. Då finnas en brevbärare som fuskade genom att kasta bort all reklam i stället för att dela ut den. Idag hade han väl blivit hjälte! Men han kastade reklamen och det var inte mycket något blad någon dag i veckan. Det innebar att han fick åka runt med breven i alla fall, så han vann ingen tid, ingen kraft, bara lite vikt. Han ville bara inte, även om han var vid brevlådan ville han inte.
Såna hittade jag i går på jobbet. De visar sig bara när det finns någon att visa sig för. Tur att de inte jobbar i samma grupp som jag.
Att fuska på jobbet måste väl vara som att fuska i patiens.
Ser de som fuskar på gymmet också!! Vem fan gymmar de för?
Har börjat fundera på en bok, eller kanske en längre novell. Den far och gnor runt i huvudet på mig och vi får väl se om den vill ut genom fingertopparna. En slags biografi, eller bygdeberättelse om en människa jag aldrig träffat. Människan börjar ta form i huvudet på mig. Har inget namn. Inte ens kön än så länge. Men jag känner några händelser i denna människas liv. Händelser som är värda att berätta om, även om det är vardagshändelser.
Ska nog åka ner på stan på eftermiddagen och ta en fika. Skönt att studera folk som passerar. Det är liksom lagligt att glo när man sitter och dricker en kalorispäckad latte med kanelsmak. Bullarna är otroligt goda och väger nog halvkilot. En sån blir det också. Kanske.
