Skidspel i vardagsrummet
Det har varit så flera år nu. Man tar sig inte dit när det är strålande sol, tio grader plus och massor av snö. Lugnet blir för geggigt. Man halkar runt i halvsmält snö och lera. Och massor av folk. Men det är kul. Gillar att se skidpublik för de är så glada. Allra helst på lördagen. Och trafiken in och ut ur restaurangtältet överträffas endast av toalettköerna.
Har suttit en stund på altanen och låtit mig smekas av solen. Fantastiskta solen. Fötterna på framdäcket till fyrhjulingen gör att man vill ut och åka lite också. Men så ska det inte bli, tror jag.
Hör från tvn inne i vardagsrummet att nu kallar Kalla. Damerna ger sig iväg ut i spåret och det är bara att traska in till tvsoffan.
Experterna har redan dragit igång ordentligt och de är fantastiska. Har under OS i Vancouver noterat att kommentatorerna i stort sett alltid uppträder med otroligt stor säkerhet och uttrycker sig bestämt men obestämt. De börjar med att introducera dagens tävlanden, deras startnummer och trolig dagsform. I det hela smyger det in sig en massa påståenden. "Kalla har prickat formen", "Ingemarsdotter har tappat i form men är mycket bättre idag, men får det svårt". Spännande uttalanden. De är också mycket bestämda "Han/hon har inte en chans", ändras under loppets gång så att de vid målgång kan säga "vad var det jag sa, hon/han kan skrälla och det var precis vad hon/han gjorde".
Ser på tvn att man sitter på sina ryggsäckar i skogen, där det förresten växer reklamskyltar numera, och i snön bredvid dem står termosar och i knät ligger en plastpåse med bullar eller mjukmackor. Tror inte de har knäckebröd med sig. Choklad i termosen kanske?
Kommer ihåg ett år när vi hade VM i Falun. Var det nittonhundranittiofyra kanske. Då hade vi ryggsäckar med choklad, mackor och frukt. Men vi la i en liten flaska punch också. I min rygga låg ett helrör Southern Comfort. Vi hade kundevent. Var det VM då? Kommer inte ihåg riktigt. Men VIPbiljetterna tog oss in i VIPtältet där det serverades god mat och varma och kalla drycker. Det var det närmaste Kalla vi kom på den tiden. Men den sorten var goda de också. En av våra kunder stod med ryggen mot tävlingarna hela dagen och hade antagligen roligast av alla. Några resultat kommer jag inte heller ihåg.
Däremot gjorde vi goda affärer.
Ovanligt snygga var vi också.
Undrar om dagens kundevent går till på samma vis? Vi tog en miljonaffär samtidigt som herrarna körde stafett. Mannen med ryggen mot åkarna gjorde en beställning och hans trovärdighet var väl sådär just då. Men ordern låg fast även på måndagen. Han visste vad han gjorde, det gjorde han visst det. Däremot missade säljaren att ta ordern. Ändå var det kunden och säljaren som pratade med varandra. Själv stod jag lite snett bakom säljaren och medan jag såg våra skidåkare dra iväg hörde jag ordern komma. Och noterade den noga i minnet så jag skulle kunna kontrollera det när det blev vardag. Men, säljaren som blev jätteglad och kramade kunden hade noll koll på måndag morgon.
Undrar hur det kom sig.
Mycket folk i skogarna runt Lugnet idag. De sitter mitt i skogen tillsammans med en kamera med bemanning och ser varje skidåkare i ungefär fem sekunder. I bakgrunden hör de troligen speakern från stadion, men inte vad han säger. Det ekar mellan tallarna.
Loppet börjar bli allt mer intressant och Kalla ligger med bra valla i tätgruppen om fyra. Övriga åker bakom och avvaktar sin chans att rycka. Kalla glider förbi de andra och är nu i ledning. Hon ser fräsch ut. Dessutom åker hon skidor bra. De har snart åkt klassiskt klart och ska ner till stadion och bli påhejade medan de byter till fri stil.
I stilbytet tappade Kalla allt och ligger helt plötsligt på sjunde plats. Minst tjugo ligger samlat nu och jag ska sluta referera här och ägna hela min kraft åt loppet.
Loppet är inte kört.
En promenad i stan en eftermiddag
Promenerade genom staden eftersom det var varm och snön hade med hjälp av värme och salt försvunnit, åtminstone på de delas som var livligast trafikerade av promenerande och stressade människofötter. för mig fungerar det så att de första tjugo minuterna koncentrerar jag mig på att tänka ifrån mig. Det är den tid det tar för mig att städa ut det aktuella, det som ligger på, och huvudet börjar tänka mer filosofiskt.
Efter de tjugo minuterna stod jag utanför en zoologisk affär så jag gick in och tänkte intressera mig för en nymfparakit eller liknande fågel. Det var en till ytan stor affär, men med få spekulanter på zoologisk utrustning eller djur. Två kunder och fem, sex i personalen. Alla antagligen släkt på ett eller annat sätt. En av kunderna var spekulant på någon form av reptil, troligen en ödla. De diskuterade skötsel och vård med stort intresse från kunden och minst lika stort engagemang från säljaren. Han visste det som behöver vetas om reptiler, det förstod jag.
Inne i rummet för smådjur, där även fåglarna fanns, fanns också ett par grabbar i trettonårs åldern. De lät värre än de skränande fåglarna. Två grabbar i den åldern kan verkligen låta. Det störande i det vägdes upp av deras kommentarer. De fascinerades av allt. Av en råttas beteende, en fågels färger, en kanins kinder, fulla med frön. Det är naturlig och äkta entusiasm som återspeglas i deras höga röster och eviga fäktande med armar och ben.
Blev ingen ro att studera några parakiter, och promenaden fortsatte längs gågatan. Längs husväggarna stod avstängningsbockar i form av stolar, brädor, urnor och skyltställ. Risk för snöras. Det var egentligen ingen risk. Det var ett faktum. Det rasade snö och istappar hela tiden och däremellan droppade smältvattnet så stora pölar bildades på marken.
Det är vår!
Vid torget träffar jag på en man som helt tydligt anser alkohol vara nödvändigt för att må bra. Visade sig vara sonen till en man jag kände förr. En stor man som jag såg upp till. Sonen var lite svårare att se upp till just nu, men han var trevlig. Hade massor av minnen att delge. Fast en del minnen ville liksom inte. Han började berätta men det visade sig att han glömt vad den han berättade hette, för det var ju så länge sedan. Det kanske inte ens var den han trodde det var han berättade om. Eller så var det han men händelsen var fel.
Sedan gick den store mannens lilla son och jag fortsatte upp till Clas i Sjön för att köpa ett par handskar. Tänkte ta en fika på Waynes som avslutning på promenaden men fick för mig att gå in på stadsbiblioteket.
Det var länge sedan jag var på biblioteket. Mycket folk vandrade längs bokhyllorna och ännu fler satt och läste. Några satt och småpratade. Gick till avdelningen för tidskrifter. Kan säga att det ges ut en mängd tidskrifter som tillfredsställer de mest skilda intressen. Min förhoppning var att hitta en tidskrift, låna den och sätta mig på bibliotekets kafé. Hittade en skrift om jorden, djuren och växterna. Såg ut att vara intressant. Styrde stegen på kaféet. Men de hade stängt. Tio över fem. När folk avslutat dagens slit och får lite tid att besöka biblioteket. Då stänger fiket.
Bredvid entrén till fiket fick jag se en skrift om Gamla Herrgården. Där växte jag upp. Delvis i alla fall. När jag bodde i stan var det Gamla Herrgården och sedan Kvarnberget. Gamla Herrgården är en del av ursprungsfalun. Gruvstugornas område. Undrar om det inte fanns ett område som hette Västermalm också
Och husen runt Skålpussen. En liten vattensamling som var totaldöd. Rödmulla sa vi om de stora högarna. Antagligen restprodukter från anriktning eller nått. Eller materal för syrafabriken. Eller ättiksfabriken. Otroligt spännande skrift som ska avnjutas sakta och över en längre tid. den inköptes för åttio riksdaler och senare på kvällen påbörjades avnjutningen. Fantastiskt att se att man lekt på taket till hus från femtonhundratalet. Legat i bakhåll för syskonen med staplar av snöbollar.
Huset vi bodde i var omnämnt, eller snarare en gumma som bodde där på den tid det var två lägenheter om vardera rum och kök. Gumman ägde stugan och hyrde ut en av lägenheterna. Hon pratade aldrig med någon. Under alla år hon bodde och levde där, på Skålpussgränd, verkade det som om hon aldrig tilltalat en människa. Men hon drev säkert in hyran. Gumman försvann ur tiden runt nittonhundratjugo. När vi boddde i stugan hade man dragit in toalett. Och det var bara plats för en familj.
Boken berättar om näringslivet i stadsdelen. Massor av häståkerier. De fanns kvar när jag var liten. Vår gata, Skålpussgränd har aldrig asfalterats. Varit grus i alla år. Ska kolla när snön går bort hur det är nu.
Efter att ha betalat boken, eller snarare häftet, tog jag ett litet varv till för att få ihop min timmes Prometänkare. Fast sista vändan låg tankarna i boken. Den gamla stadsdelen. Hade ställt bilen på Fisktorget. Där torghandeln var förr. Där FläskMina höll till i ett rött plankskjul. Hennes konkurrent hade torgstånd. båda sålde de kött och fläsk. såldes blommor också. Och givetvis grönsaker. Och fisk. I Falanhuset med entré från Fisktorget fanns en fiskaffär också.
Det blev en timmes promenad. Avbruten av små korta uppehåll. Med min kondition känns det ändå i benen. Visst är gymträningen bra men senaste testet säger att jag måste promenera mer. Konditionen är för dålig. Styrkan god. Så gym är nu utbytt mot promenader.
Det går att gå och jag är på gång.
Sinnesfullt
Smaksinnet avvaktar kraftfullt frukost och kaffe.
Känsel kommer alldeles efter hörseln. Känseln är viktig. Hur känns morgonen och kroppen och sängen och täcket och speciellt känner känseln efter hur händerna och fingrarna känns. Jag har ett litet handikapp. Min högra hand darrar lätt. Lätt jämfört med de som har darriga händer. Men tillräckligt för att inte kunna hålla i kaffekoppen som fylldes till bredden. Det är synd om högerhanden, för det är ett av mina viktigaste känselorgan. Utan att vara organ, dock väl organiserad.
När barnen var små hade jag charmen löst bredvid. Det konstaterade den vackra kvinnan på macken i byn. När Fredrik var med, och i femårsåldern, försökte jag mig på att flörta med den vackra damen. För övrigt hustru till mackägaren. Hon tittade på mig, såg mina ansträngningar, tittade på Fredrik och så sa hon "Det är till att ha charmen löst bredvid".
Sånt knäcker den tuffaste. Dock inte mig. För jag är inte så tuff.
Tillbaka till sinnen. Hörsel och känsel är igång ganska snabbt på morgonen. Ögonen är slutna som på en kattunge första veckorna. Därmed inga fler liknelser med kattungar.
Efter en stund hör hörseln att det inte hört nått.
Det är tyst i huset.
Sedan säger känseln till. "Går du inte på muggen nu, så behöver du inte gå sen heller".
Morgonpinken är viktig. Man raglar ut på toaletten. Ser till att inte missa. Egot säger att missar jag gäller det att utrota spåren. Och med ålderns rätt ser man till att inte skaffa sig mer arbete än nöden kräver. Än vad nöden kräver.
Efter toalettbesöket, som avslutas med en dimmig handtvagning börjar andra sinnen hoppa igång. Är det arbetsdag hoppar nog mest vansinnet igång. Det verkar ju vansinne att arbeta.
En vanlig dag. En vanlig dag är för mig en arbetsbefriad dag. Åtminstone en dag då arbete inte innebär intäkter. En intäktsfri dag. Det är inte det sämsta. Tänk igenom noga.
Hur var det nu? Hörseln var igång, Känseln var igång, synen är igång om än bristfälligt. Smaken! Smaken vill ha sitt. A-fil och musli. Musli utan aprikoser. Jag är allergisk mot aprikoser. Enda allergin kan känner till att jag har. Om jag äter aprikoser blir mina lymfkörtlar på halsen vindruvsstora och gör att jag ser ut som en kanin som bunkrat maskrosor.
Smaken känner snart doften av kaffe. Zoega ska det vara. Går bra med Dalavattnet men bätre med Skånevattnet. Vatten smakar olika. Gör du kaffe blir det ännu mer olika.
Hörsen, känseln, synen och smaken är igång. Lukten segar sig.
Men vid kaffedoften hoppar den till.
Gott luktar det.
Sen är det full fart. Alla sinnen är i trim och för att komma dit tar det ungefär 90 minuter.
Varenda morgon!
Sinnen är kul att iaktta. Kolla hur du känner, när du ser nått som luktar nått som du aldrig skulle smaka!
Vad är det?
Det går att klaga om man bara lägger manken till
Att kräva att de som arbetar där, t ex på arbetsförmedlingen, själva ska ta sig i kragen är inte att begära. För de jobbar skiten ur sig. Ungefär som en motor som går på tre cylindrar. Den sliter och den jobbar och den förbrukar massor med energi, till ingen nytta.
Spelreglerna för en ung människa är att du måste vara arbetslös i tre månader för att få en så kallad praktiktjänst. Praktiktjänst kan med fördel användas av en arbetsgivare för att ge ungdomar inblick i deras verksamhet och samtidigt se vad ungdomar går för. Det är korta perioder och är inte det mest effektiva medlet att få fast jobb, men det funkar hyfsat.
Om den unga människan i sin iver att få inkomster tar sig ett påhugg en dag, så är han tillbaka på dag noll i de tre månader som måste gå för att få praktiktjänsten via arbetsförmedlingen. Vad gör då en ung människa? Avstå från påhuggets tusenlapp? Be om svart betalning? Hitta annan deal? Ljuga?
Vad uppmuntrar myndigheten till? Att unga människor - ni kommer fortare fram med att ljuga och tjäna svarta pengar?
Knepigt det där.
För att inte reta upp mig på regelverksbyråkratiserad inkompetens lämnar vi ämnet.
Tobbe är idag 20 år. Idag!
Bara för en liten tid sedan rusade han runt och gjorde illa sig. Ramlade i trappen till övervåningen så han blödde. Han kunde ramla på vägen upp för trappen så han blödde.
Han log hela tiden. Skrattade jämt. Hittade på småbus och stod sedan studsande och väntade på att pappa skulle gå på en mina. Salt i tevattnet.
Pappas tonåringar har tagit slut. Ingen kvar. Inga nya i sikte. En era har gått till historien. En fantastisk historiebok skulle kunna skrivas om en pappas upplevelser av sina tonåringar.
Samtidigt som jag saknar mina småpojkar, stortrivs jag med mina vuxna söner.
Rapporterna från Skåne säger mig att tvåochenhalv decimeter snö på fem dagar fick ge upp. Det finns snö kvar, men plattgången börjar synas. Åkrarnas högsta grässtrån sticker upp och åkrarna skiftar i grått och brunt och kanske till och med lite grönt här och var.
I Dalarna är det halvmetern snö kvar. Och det fylls på allt eftersom det smälter. Just nu ramlar det ner små, spinkiga snöflingor i strid ström. De är inte färdigväxta än, inte ens tonåringar, utan spinkiga babysnöflingor som lägger sig som ett puder över marken. Blir nog inte ens skottbart. Det är minusgrader så de blir kvar, de små spinkiga flingorna. Men inte länge. För de är utrotningshotade av vårens intåg. Får våren fäste i Skåne kommer den att sakta arbeta sig uppåt i landet och det står inte på förrän den även kommit till Dalarna.
Vårens intåg är en av de minst konfliktfyllda. Det är väl en eller annan knopp som brister ut i blom. Men det gör inte ont.
Lövsprickningen är inte så våldsam som det låter och den ger träden en klädsam grön beklädnad.
Men inte än. Än ligger snön, inte som ett vitt täcke, så tjocka täcken finns inte. Utan som ett bolster full i kvalster.
Inte fint längre. Inte lockande. Går inte att göra snöänglar längre eftersom snön innehåller flera lager av skare.
Skare gör ont. Skare göra det?
