Att jaga en fjäril . . .
Tisdag morgon och sista semesterveckan. Det som skulle bli den fina, fria veckan ser ut bara rinna iväg. Bokstavligt. Var ute och fiskade här om dagen och vissa skogsvägar var inte framkomliga då de antingen regnat sönder eller låg under vatten. Marken verkar vara helt mättad av vatten och då väljer vattnet egna vägar och ibland vägar.
Dessutom är vattenståndet högt och stränderna blir restauranger för fisken som har mer mat än de hinner få i sig. Så mete är svårt. Men det är rogivande och trevligt att vara ute vid de små tjärnarna med äldste sonen. Vi ska fortsätta åka ut med våra spön för att lära oss var man kan fiska. Det är många år sedan jag var ut och det gör att skogar och sjöstränder ser helt annorlunda ut nu. Där man lätt kunde meta av en lång strandremsa förr, är nu igenvuxen, eller mer vanligt, vassen har tagit över sjön.
Räkningarna är betalda och det är en befrielse samtidigt som lönekontot också blivit befriat. Det är otroligt vad det drar iväg med bredband och satellittv och bensin. Verkar som vi glor på tv samtidigt som vi chattar. Och det gör vi sittandens i en bil. Fyra körkort och fyra bilar och ingen på parkeringen. Aktiva människor verkar det vara i det här huset.
Träffade tre vackra damer igår. vi fikade på Staberg. Där träffade jag en vacker flicka till. De tre vackra damerna var en vän från förr och hennes två döttrar. Den yngste anförtrodde mig sin napp på en gång när de kom. Måste utstråla trygghet. Den äldre lilla flickan studerade mig länge och sedan viskade hon till sin mor "när börjar han att busa?" Tydligen hade mor sagt att den farbrorn vi ska träffa idag, han är busig han.
Stabergs bergsmansgård är utmärkt för barn. De har stora ytor att röra sig på och vid regn finns leksaker i restaurangen som sysselsätter. Den här dagen var det fint väder och den lilla flickan kletade runt en kanelbulle i hela ansiktet.
Saga, som den lite äldre flickan heter, satt i ett hav av smultron och åt alla mogna hon hittade. Det var Sara, den vackra flickan som arbetar där, som visat vilka man kan äta och vilka bär som behöver växa på sig lite.
Saga jagade en fjäril i solskenet och hela Staberg lyste av sommarlycka.
Att vara liten och lycklig sprider korn av lycka till oss vuxna. Vi som fångats av livets allvar behöver smittas av barnens närvaro och förmågan att leva här och nu.
Lyckan är nog en fjäril som vi jagar över ängarna. Den landar en stund och vi hinner ikapp, för att sedan lyfta och helt oberäkneligt fladdra vidare, men aldrig komma riktigt utom synhåll. Har man jagat fjäril några gånger vet man att den kommer att landa igen och man hinner ikapp!
Dessutom är vattenståndet högt och stränderna blir restauranger för fisken som har mer mat än de hinner få i sig. Så mete är svårt. Men det är rogivande och trevligt att vara ute vid de små tjärnarna med äldste sonen. Vi ska fortsätta åka ut med våra spön för att lära oss var man kan fiska. Det är många år sedan jag var ut och det gör att skogar och sjöstränder ser helt annorlunda ut nu. Där man lätt kunde meta av en lång strandremsa förr, är nu igenvuxen, eller mer vanligt, vassen har tagit över sjön.
Räkningarna är betalda och det är en befrielse samtidigt som lönekontot också blivit befriat. Det är otroligt vad det drar iväg med bredband och satellittv och bensin. Verkar som vi glor på tv samtidigt som vi chattar. Och det gör vi sittandens i en bil. Fyra körkort och fyra bilar och ingen på parkeringen. Aktiva människor verkar det vara i det här huset.
Träffade tre vackra damer igår. vi fikade på Staberg. Där träffade jag en vacker flicka till. De tre vackra damerna var en vän från förr och hennes två döttrar. Den yngste anförtrodde mig sin napp på en gång när de kom. Måste utstråla trygghet. Den äldre lilla flickan studerade mig länge och sedan viskade hon till sin mor "när börjar han att busa?" Tydligen hade mor sagt att den farbrorn vi ska träffa idag, han är busig han.
Stabergs bergsmansgård är utmärkt för barn. De har stora ytor att röra sig på och vid regn finns leksaker i restaurangen som sysselsätter. Den här dagen var det fint väder och den lilla flickan kletade runt en kanelbulle i hela ansiktet.
Saga, som den lite äldre flickan heter, satt i ett hav av smultron och åt alla mogna hon hittade. Det var Sara, den vackra flickan som arbetar där, som visat vilka man kan äta och vilka bär som behöver växa på sig lite.
Saga jagade en fjäril i solskenet och hela Staberg lyste av sommarlycka.
Att vara liten och lycklig sprider korn av lycka till oss vuxna. Vi som fångats av livets allvar behöver smittas av barnens närvaro och förmågan att leva här och nu.
Lyckan är nog en fjäril som vi jagar över ängarna. Den landar en stund och vi hinner ikapp, för att sedan lyfta och helt oberäkneligt fladdra vidare, men aldrig komma riktigt utom synhåll. Har man jagat fjäril några gånger vet man att den kommer att landa igen och man hinner ikapp!
Lätt motsol idag
Även den gladaste kan ha slakmota ibland.
Slakmota är motlut, men bara lite, ofta dock lång sträcka.
Vet inte om jag har slakmota, det är väsentligt allvarligare än så. Men det är också ett problem som inte platsar i bloggande krönikor. Allvarligt och något som måste tas tag i och som kommer att kräva tid, nerver, känsla och uthållighet.
Frågan är om jag har det? Tvärsäkert är att jag behöver ditt stöd. Trots att du inte vet vad det gäller. Men det gäller nog att ge kraft, bidra så jag orkar. Att inte orka är inget alternativ.
Vädret är enklare. Det rår vi inte ens på. Men vi diskuterar det gärna. Det är konstigt egentligen. Lika konstigt som att maskrosen har så taskigt anseende så vi försöker utrota den. Varför? Klöver i gräsmattan är väsentligt mer irriterande egentligen. De rackarna har sedan generationer lärt sig att ducka för gräsklipparen. Maskrosen fattar ingenting, utan sträcker stolt på sig och får huvet avklippt direkt.
Tobbe är på fallskärmshopparutbildning. Han ska göra första egna hoppet idag. Så jag åkte över till Borlänge och stod där i två timmar och kände regnet på mina axlar. Sen åkte jag hem.
Fredrik ligger i soffan bredvid mig och glor på tv. Han nedkom med feber från övervåningen i går och det var ungefär samma läge idag. Månne är det svinpesten eller vad det heter. Det alla pratar om och det som används av beslutsfattare för att dela ut skrämselhicka till befolkningen. Samtidigt försöker vetenskapen säga att det är en lindrig influensa vars problem är att den är ny, så ingen har immunitet. Därför kommer många att bli krassliga och en del riktigt krassliga.
Nää, jag ska nog hjälpa Fredrik med soffockupationen. Jag tar den andra soffan i besittning och kommer att se till att det håller i sig.
Slakmota är motlut, men bara lite, ofta dock lång sträcka.
Vet inte om jag har slakmota, det är väsentligt allvarligare än så. Men det är också ett problem som inte platsar i bloggande krönikor. Allvarligt och något som måste tas tag i och som kommer att kräva tid, nerver, känsla och uthållighet.
Frågan är om jag har det? Tvärsäkert är att jag behöver ditt stöd. Trots att du inte vet vad det gäller. Men det gäller nog att ge kraft, bidra så jag orkar. Att inte orka är inget alternativ.
Vädret är enklare. Det rår vi inte ens på. Men vi diskuterar det gärna. Det är konstigt egentligen. Lika konstigt som att maskrosen har så taskigt anseende så vi försöker utrota den. Varför? Klöver i gräsmattan är väsentligt mer irriterande egentligen. De rackarna har sedan generationer lärt sig att ducka för gräsklipparen. Maskrosen fattar ingenting, utan sträcker stolt på sig och får huvet avklippt direkt.
Tobbe är på fallskärmshopparutbildning. Han ska göra första egna hoppet idag. Så jag åkte över till Borlänge och stod där i två timmar och kände regnet på mina axlar. Sen åkte jag hem.
Fredrik ligger i soffan bredvid mig och glor på tv. Han nedkom med feber från övervåningen i går och det var ungefär samma läge idag. Månne är det svinpesten eller vad det heter. Det alla pratar om och det som används av beslutsfattare för att dela ut skrämselhicka till befolkningen. Samtidigt försöker vetenskapen säga att det är en lindrig influensa vars problem är att den är ny, så ingen har immunitet. Därför kommer många att bli krassliga och en del riktigt krassliga.
Nää, jag ska nog hjälpa Fredrik med soffockupationen. Jag tar den andra soffan i besittning och kommer att se till att det håller i sig.
Underfundringar igen
Idag vaknade jag tidigt. Kanske är jag utvilad, men mest troligt är det nog bara så att jag är alldeles för nyfiken på den nya dagen för att ligga kvar i sängen för länge.
Den här dagen skiner mot mig med löfte om vackert väder det som lockar mest idag är nog att ta en egen tur med cabben. Kanske borde jag hämta hem motorcykeln också, men tror inte det blir idag. Sivert tar nog en tur framåt kvällskvisten.
Redan nu inser jag att gräset på baksidan behöver klippas under dagen. Får se hur det blir med det. Ska satsa mest på att läsa tidningen, äta frukost och få i mig mitt morgonkaffe. Det gör jag nu!
(Paus i skriveriet)
Såja, Kefir, en rysk fil, mussli och två kaviarmackor. Havrebröd! Och så kaffekoppen förestås.
När jag står där med huvudet i kylskåpet inser jag att det är svårt att mathålla semesterfamiljen. Grabbarna går inte i skola, de jobbar. Kräver markservice de rackarna. Det ska finnas mat. De jobbar ju och sliter för att få ihop pengar. Inte pengar till mat. Inte pengar till familjen. Nej, pengarna ska användas till nått vettigt. Resa kanske. Kläder möjligen. Nöjen självklart. Fast Fredrik behöver pengarna för att leva under studieperioden. Han har utgifter. Tobias står med ena foten i vuxenvärlden och ska klara sig själv. Ett sabbatsår eller två behövs för att ruska av sig skoltröttheten som kommer efter tolv år tillsammans med lärare. Han vill upptäcka att det finns andra sorters människor också.
Alltnog, kylskåpet är fullt av sånt som ingen vill äta men någon ville handla hem. Igår köpte jag lite tonic water, skinka, ägg, sylt mm. Det var pannkaka i matlådorna idag.
Femton ägg är slut. De sista kokades i morse och det var sylt på mackorna. Vissa yoghurtsorter går inte hem utan blir klenoder i kylen. Osten blir skalk på bara några dagar.
Fredrik vill dricka havremjölk, gärna med choklad. Tobbe vill ha kyckling, grillad kyckling. Själv vill jag ha mager kokt skinka. Jag tar gärna hårdbröd men äter också av Fredriks brödsorter. Tobbe vill ha vanlig limpa.
Ostsmaken är inte heller delad så det måste finnas flera sorter. Philadelphia med olika smaker gick hem, men inte alla. Köpte hem fem olika sorter varav två i stort sett är orörda, medan de godaste försvann på ett par dagar.
Matkontot har rusat iväg ordentligt medan grabbarna sitter där vid kvällsvarden och diskuterar sina respektive plånböckers stadiga tillväxt.
Och jag sitter här och tycker att det är helt ok, de behöver pengar. Fredrik för sina studier och Tobias kan komma att behöva en kassa om han blir utan jobb. Nu har han till och med oktober, men sedan är det tomt. Han har sökt, men det har alla, förhoppningsvis i alla fall. Så helt enkelt är det nog inte det här året att komma ut på arbetsmarknaden.
För egen del jobbar jag starkt på att komma av arbetsmarknaden och det ser ut att lyckas. Från och med nu tänker jag arbeta på beting. Ska bygga en effektiv säljstödsorganisation under hösten. Ett fantastiskt intressant uppdrag, med många kunniga medarbetare, där kraften ska koncentreras så det det ger bästa möjliga effekt. Sånt gillar vi människor, alltså att göra största möjliga nytta. Det går åt mer skratt på jobbet om man trivs.
Sedan, till årsskiftet kommer inslaget av ledighet att bli större. Fantastiskt!
Det nya livet börjar skönjas, livet efter total arbetsfokusering. Jag har varit arbetsfanatiker i trettiofem år. Arbetat långt, långt över de fyrtio timmar det är tänkt. Många år har jag arbetat det dubbla. De senaste sjutton åren har jag arbetat på annan ort. Rest en del och vet att hotellrummen ser lika ut och tröttnade på att dra en ensam pilsner för många, många år sedan.
Mer om det nya livet kommer säkert här allt eftersom de nya tiderna närmar sig. Kanske kan du utläsa glädje, rädsla, frustration, irritation eller bara välbehag. Vi får väl se.
Dags att utgå mot solvarm prometänkare genom byn. Femtusen steg ska det bli. Resten tar jag under dagen.
Idag ska jag ta vara på mitt liv.
Ska le mot minst en okänd
Ska skratta några gånger
Ska göra något jag aldrig gjort tidigare
Ska nog göra några saker jag gjort tidigare också
Den här dagen är den första av resten av livet. Den är unik. För i morgon kommer en ny!
Den här dagen skiner mot mig med löfte om vackert väder det som lockar mest idag är nog att ta en egen tur med cabben. Kanske borde jag hämta hem motorcykeln också, men tror inte det blir idag. Sivert tar nog en tur framåt kvällskvisten.
Redan nu inser jag att gräset på baksidan behöver klippas under dagen. Får se hur det blir med det. Ska satsa mest på att läsa tidningen, äta frukost och få i mig mitt morgonkaffe. Det gör jag nu!
(Paus i skriveriet)
Såja, Kefir, en rysk fil, mussli och två kaviarmackor. Havrebröd! Och så kaffekoppen förestås.
När jag står där med huvudet i kylskåpet inser jag att det är svårt att mathålla semesterfamiljen. Grabbarna går inte i skola, de jobbar. Kräver markservice de rackarna. Det ska finnas mat. De jobbar ju och sliter för att få ihop pengar. Inte pengar till mat. Inte pengar till familjen. Nej, pengarna ska användas till nått vettigt. Resa kanske. Kläder möjligen. Nöjen självklart. Fast Fredrik behöver pengarna för att leva under studieperioden. Han har utgifter. Tobias står med ena foten i vuxenvärlden och ska klara sig själv. Ett sabbatsår eller två behövs för att ruska av sig skoltröttheten som kommer efter tolv år tillsammans med lärare. Han vill upptäcka att det finns andra sorters människor också.
Alltnog, kylskåpet är fullt av sånt som ingen vill äta men någon ville handla hem. Igår köpte jag lite tonic water, skinka, ägg, sylt mm. Det var pannkaka i matlådorna idag.
Femton ägg är slut. De sista kokades i morse och det var sylt på mackorna. Vissa yoghurtsorter går inte hem utan blir klenoder i kylen. Osten blir skalk på bara några dagar.
Fredrik vill dricka havremjölk, gärna med choklad. Tobbe vill ha kyckling, grillad kyckling. Själv vill jag ha mager kokt skinka. Jag tar gärna hårdbröd men äter också av Fredriks brödsorter. Tobbe vill ha vanlig limpa.
Ostsmaken är inte heller delad så det måste finnas flera sorter. Philadelphia med olika smaker gick hem, men inte alla. Köpte hem fem olika sorter varav två i stort sett är orörda, medan de godaste försvann på ett par dagar.
Matkontot har rusat iväg ordentligt medan grabbarna sitter där vid kvällsvarden och diskuterar sina respektive plånböckers stadiga tillväxt.
Och jag sitter här och tycker att det är helt ok, de behöver pengar. Fredrik för sina studier och Tobias kan komma att behöva en kassa om han blir utan jobb. Nu har han till och med oktober, men sedan är det tomt. Han har sökt, men det har alla, förhoppningsvis i alla fall. Så helt enkelt är det nog inte det här året att komma ut på arbetsmarknaden.
För egen del jobbar jag starkt på att komma av arbetsmarknaden och det ser ut att lyckas. Från och med nu tänker jag arbeta på beting. Ska bygga en effektiv säljstödsorganisation under hösten. Ett fantastiskt intressant uppdrag, med många kunniga medarbetare, där kraften ska koncentreras så det det ger bästa möjliga effekt. Sånt gillar vi människor, alltså att göra största möjliga nytta. Det går åt mer skratt på jobbet om man trivs.
Sedan, till årsskiftet kommer inslaget av ledighet att bli större. Fantastiskt!
Det nya livet börjar skönjas, livet efter total arbetsfokusering. Jag har varit arbetsfanatiker i trettiofem år. Arbetat långt, långt över de fyrtio timmar det är tänkt. Många år har jag arbetat det dubbla. De senaste sjutton åren har jag arbetat på annan ort. Rest en del och vet att hotellrummen ser lika ut och tröttnade på att dra en ensam pilsner för många, många år sedan.
Mer om det nya livet kommer säkert här allt eftersom de nya tiderna närmar sig. Kanske kan du utläsa glädje, rädsla, frustration, irritation eller bara välbehag. Vi får väl se.
Dags att utgå mot solvarm prometänkare genom byn. Femtusen steg ska det bli. Resten tar jag under dagen.
Idag ska jag ta vara på mitt liv.
Ska le mot minst en okänd
Ska skratta några gånger
Ska göra något jag aldrig gjort tidigare
Ska nog göra några saker jag gjort tidigare också
Den här dagen är den första av resten av livet. Den är unik. För i morgon kommer en ny!
En allvarlig morgon blev det allt idag
Tisdag morgon och allt är tyst i huset. Mest beror det på att alla åkt till sina jobb.
Utom jag.
Semester!
Gillar att få några dagar alldeles för mig själv, som jag kan använda till ingenting eller kanske någonting. Idag ska jag till distriktssköterskan och få ett sår kollat. ´Kan ha blivit infekterat eller nått.
Igår fick jag kolla bromsarna på cabben eftersom varningslampan började lysa. Det var för lite bromsvätska så det var en enkel åtgärd.
Undrar vad det blir i morgon, som ligger på och måste göras. I morgon är det lovat en mellandag i regnandet. Det ska vara sol och varmt.
Visst känns det lite som "den här veckan kör det ihop sig, i morgon kommer brevbäraren och på torsdag kommer mjölkbilen".
En vän till mig har blivit med hus. Hus på landet. Gammalt hus och när han river och donar och har sig kommer det fram massor av tapetlager. Sjuttonhundratalshus. Fantastiskt! Frågade hur han kom på idén att köpa en gård som behöver genomgripande försiktig renovering. Han svarade enkelt. "Det har jag aldrig gjort förut".
Så ska det låta!
Fredrik är återbördad till Falun efter några dagar med Linn i Umeå. De hade haft bra dagar tillsammans och Fredrik var glad att han åkt. Sånt gör en far glad. Idag arbetar han sida vid sida med bror. Ska strax gå förbi dem på min prometänkare.
Tobias förklarade att han tar ledigt fredag och nästa vecka. Allt för att få lite ledigt i sommar och samtidigt ha möjlighet att få hoppa fallskärm. Han har bara varit ledig en vecka hittills, så det kan behövas lite semester också.
Läser i tidningarna om influensan som redan kommit. Verkar vara helt årstidsokänslig, vilket antagligen ge snabb spridning när vädret slår om till höst och vi börjar vara mer inomhus. Skolorna startar och dagis startar och arbetet startar efter semestern. Då sätter det fart. Det konstiga är att man sprider oro så systematiskt. Man plockar fram de värst drabbade och slår upp på alla former av nyheter. I Sverige en på tre hundra som blir riktigt, riktigt sjuk. Statistiskt vet jag inte men det verkar vara ännu färre som blir fruktansvärt sjuka av alla som får influensan.
Dessutom finns inte pengar till vaccinet. Vaccinet är inte testat på människor. Vaccinering måste prioriteras. Skitsnack! Såklart det finns pengar att vaccinera hela befolkningen. En prioriteringsfråga som allt annat. Och om vi vaccinerar alla så påverkar det inte vår levnadsstandard annat än positivt.
Frågan är om folkhälsan mår bra av den oro våra myndigheter sprider. Och var får de uppdraget från. Alltså att sprida oro.
Det finns ingen anledning till oro!
Finns det nått som sprider mer oro än såna ord.
Det finns absolut ingen anledning till oro!
Måste försöka avsluta med något roligare. Det är alltså inte influensan som oroar mig mest, utan varför man väljer att oro befolkningen.
Var på fotbollsträning igår. Tränar inte men är ganska så duktig på att titta på. Det är vårt A-lag som tränar inför första höstmatchen på söndag. Ett gäng unga grabbar jagar runt på en gräsplan med för högt gräs och försöker få upp såväl kondition som bollkänsla. Grabbar från sexton till trettio år. Här finns inga åldersskillnader. Man är en i gänget och gänget är ett.
Att ha en tillhörighet är viktigt för oss, även om vi ibland behöver en paus.
Roligare än så här blir det tydligen inte idag.
Lite kaffe till och så en lång prometänkare, sen är jag i form för att inte göra nått.
Utom jag.
Semester!
Gillar att få några dagar alldeles för mig själv, som jag kan använda till ingenting eller kanske någonting. Idag ska jag till distriktssköterskan och få ett sår kollat. ´Kan ha blivit infekterat eller nått.
Igår fick jag kolla bromsarna på cabben eftersom varningslampan började lysa. Det var för lite bromsvätska så det var en enkel åtgärd.
Undrar vad det blir i morgon, som ligger på och måste göras. I morgon är det lovat en mellandag i regnandet. Det ska vara sol och varmt.
Visst känns det lite som "den här veckan kör det ihop sig, i morgon kommer brevbäraren och på torsdag kommer mjölkbilen".
En vän till mig har blivit med hus. Hus på landet. Gammalt hus och när han river och donar och har sig kommer det fram massor av tapetlager. Sjuttonhundratalshus. Fantastiskt! Frågade hur han kom på idén att köpa en gård som behöver genomgripande försiktig renovering. Han svarade enkelt. "Det har jag aldrig gjort förut".
Så ska det låta!
Fredrik är återbördad till Falun efter några dagar med Linn i Umeå. De hade haft bra dagar tillsammans och Fredrik var glad att han åkt. Sånt gör en far glad. Idag arbetar han sida vid sida med bror. Ska strax gå förbi dem på min prometänkare.
Tobias förklarade att han tar ledigt fredag och nästa vecka. Allt för att få lite ledigt i sommar och samtidigt ha möjlighet att få hoppa fallskärm. Han har bara varit ledig en vecka hittills, så det kan behövas lite semester också.
Läser i tidningarna om influensan som redan kommit. Verkar vara helt årstidsokänslig, vilket antagligen ge snabb spridning när vädret slår om till höst och vi börjar vara mer inomhus. Skolorna startar och dagis startar och arbetet startar efter semestern. Då sätter det fart. Det konstiga är att man sprider oro så systematiskt. Man plockar fram de värst drabbade och slår upp på alla former av nyheter. I Sverige en på tre hundra som blir riktigt, riktigt sjuk. Statistiskt vet jag inte men det verkar vara ännu färre som blir fruktansvärt sjuka av alla som får influensan.
Dessutom finns inte pengar till vaccinet. Vaccinet är inte testat på människor. Vaccinering måste prioriteras. Skitsnack! Såklart det finns pengar att vaccinera hela befolkningen. En prioriteringsfråga som allt annat. Och om vi vaccinerar alla så påverkar det inte vår levnadsstandard annat än positivt.
Frågan är om folkhälsan mår bra av den oro våra myndigheter sprider. Och var får de uppdraget från. Alltså att sprida oro.
Det finns ingen anledning till oro!
Finns det nått som sprider mer oro än såna ord.
Det finns absolut ingen anledning till oro!
Måste försöka avsluta med något roligare. Det är alltså inte influensan som oroar mig mest, utan varför man väljer att oro befolkningen.
Var på fotbollsträning igår. Tränar inte men är ganska så duktig på att titta på. Det är vårt A-lag som tränar inför första höstmatchen på söndag. Ett gäng unga grabbar jagar runt på en gräsplan med för högt gräs och försöker få upp såväl kondition som bollkänsla. Grabbar från sexton till trettio år. Här finns inga åldersskillnader. Man är en i gänget och gänget är ett.
Att ha en tillhörighet är viktigt för oss, även om vi ibland behöver en paus.
Roligare än så här blir det tydligen inte idag.
Lite kaffe till och så en lång prometänkare, sen är jag i form för att inte göra nått.
Småfunderingar på lördagsmorgonen
Lördag morgon och Tobbe har åkt på fallskärmshopparutbildning. Det är första mötet och han har egentligen ingen aning om vad han gett sig in i. Efter dagens, eller om det är morgondagens, övningar kommer han att bestämma sig om det blir fallskärmshoppning i framtiden. Två dagar på Romme borde avskräcka, men vädret är fantatistiskt och grabben är vågad. Han har ju redan hoppat en gång. Tandemhoppet han fick av sin far när han fyllde arton.
Nu sitter jag i tystnaden med en kopp kaffe. Och datorn. Sitter och småfunderar.
När man småfunderar tänker man på lätta saker, inget som tynger, och man tänker bara en liten stund innan man släpper den tanken och tar tag i nästa. På så sätt hinner man tänka på mycket och eftersom inget är egentligen besvärligt så blir det en form av självchoachning. Den här morgonen har jag tänkt på
1. Kanske man skulle se om man kunde få tillbaka motorcykeln. Nää, Sivert vill säkert åka när det är sånt fint väder. Och jag har ju cabben.
2. Det blir nog en lite längre tur med cabben idag, det verkar bli alldeles perfekt väder.
3. Väldigt vad det svider på låren. Skönt att solen är framme.
4. Den där lilla cd-spelaren jag köpte igår har nog gått hela natten. Somnade ifrån talboken. Men det är skönt att åter ha en fungerande spelare.
5. Tobbes mp3 åkte tvättmaskin igår och ramlade sedan ner mellan själva snurreriet och höljet. Hoppas den inte ligger illa till så tvättmaskinen lägger av. Väldigt vad högljudd Tobbe blir när mp3n tystnar.
6. Varför är det så konstiga program på tv på lördagsmorgonar. Gäller söndagar också för den delen. Har monopolet fått för sig att vi är speciellt seriösa på helgerna?
7. Varför är det så många smulor på bordet?
8. Varför vinner jag aldrig några större belopp på Triss. Och varför fortsätter jag köpa?
9. Linköping har bra innehåll.
10. Undrar om jag ska lägga ett förslag till ägaren till huset i Skåne som vi vill köpa, att vi ska dela mellanskillnaden mellan vårt bud och hans begärda pris.
11. Varför gräver Gävle upp hela innerstan samtidigt. Vi har klagat på Faluns ledning i ämnet tidigare, men de är rena amatörerna jämfört med Gävle.
12. Varför sitter man inne när solen är så vacker där ute.
13. Tur man får vara glad!
14. Var skämten roligare förr eller hade man lättare för att skratta? Allvarlig fråga så den skiter vi i idag.
Sådär kan man hålla på ända till det är dags att göra nått vettigt.
Jag ska försöka mig på min promenad idag igen. Igår överträffade jag allt och hittills går det riktigt bra det här med att gå sig i form. Synd att jag ökat portionerna igen. Och småätandet när jag har tråkigt måste jag få slut på. Tror jag riktar in mig på att inte ha tråkigt. Gäller att hålla mig sysselsatt. Inte med arbete, utan med roligt.
Har du roligt?
Nu sitter jag i tystnaden med en kopp kaffe. Och datorn. Sitter och småfunderar.
När man småfunderar tänker man på lätta saker, inget som tynger, och man tänker bara en liten stund innan man släpper den tanken och tar tag i nästa. På så sätt hinner man tänka på mycket och eftersom inget är egentligen besvärligt så blir det en form av självchoachning. Den här morgonen har jag tänkt på
1. Kanske man skulle se om man kunde få tillbaka motorcykeln. Nää, Sivert vill säkert åka när det är sånt fint väder. Och jag har ju cabben.
2. Det blir nog en lite längre tur med cabben idag, det verkar bli alldeles perfekt väder.
3. Väldigt vad det svider på låren. Skönt att solen är framme.
4. Den där lilla cd-spelaren jag köpte igår har nog gått hela natten. Somnade ifrån talboken. Men det är skönt att åter ha en fungerande spelare.
5. Tobbes mp3 åkte tvättmaskin igår och ramlade sedan ner mellan själva snurreriet och höljet. Hoppas den inte ligger illa till så tvättmaskinen lägger av. Väldigt vad högljudd Tobbe blir när mp3n tystnar.
6. Varför är det så konstiga program på tv på lördagsmorgonar. Gäller söndagar också för den delen. Har monopolet fått för sig att vi är speciellt seriösa på helgerna?
7. Varför är det så många smulor på bordet?
8. Varför vinner jag aldrig några större belopp på Triss. Och varför fortsätter jag köpa?
9. Linköping har bra innehåll.
10. Undrar om jag ska lägga ett förslag till ägaren till huset i Skåne som vi vill köpa, att vi ska dela mellanskillnaden mellan vårt bud och hans begärda pris.
11. Varför gräver Gävle upp hela innerstan samtidigt. Vi har klagat på Faluns ledning i ämnet tidigare, men de är rena amatörerna jämfört med Gävle.
12. Varför sitter man inne när solen är så vacker där ute.
13. Tur man får vara glad!
14. Var skämten roligare förr eller hade man lättare för att skratta? Allvarlig fråga så den skiter vi i idag.
Sådär kan man hålla på ända till det är dags att göra nått vettigt.
Jag ska försöka mig på min promenad idag igen. Igår överträffade jag allt och hittills går det riktigt bra det här med att gå sig i form. Synd att jag ökat portionerna igen. Och småätandet när jag har tråkigt måste jag få slut på. Tror jag riktar in mig på att inte ha tråkigt. Gäller att hålla mig sysselsatt. Inte med arbete, utan med roligt.
Har du roligt?
Extremt sjukt bra!
Igår var första semesterdagen som var värd namnet. Inte för att jag är speciellt väderberoende, men första veckans ivriga regnande skapade ingen glädje i grillning eller kubb. Det blev annat gjort i stället och det är inte så dåligt det heller.
Men igår var det en heldag i Stockholms inre skärgård. För första gången. Och det var underbart och fantastiskt. Med tanke på att jag har resten kvar att upptäcka är det mer än fantastiskt. För att använda två extremt sjuka ord, Extremt sjukt. Det ska betyda att det är ganska så trevligt. Undrar hur språkforskarna i framtiden, som inte känner historien, kommer att tolka alla ungdomar, och kvarglömda ungdomar, beskriva största lyckan som "extremt sjukt".
Den sena lunchen i, eller på, Waxholm, var inte fel heller. Fantastiskt trevligt och massor med människor gick förbi och visade upp sina gångstilar iklädda kreationer av de mest skilda slag. Smaken är inte lika, vissheten är stabil!
De som förvärvat mage av samma slag jag har nu, eller kanske lite större har en bakåtlutad gång, eftersom det krävs balanskompensation. En del lägger till en smygande gång. Tänk dig då en överviktig man i sina sämsta år, som rak i ryggen, med lätt bakåtlut smyger sig fram. Bara tanken är rolig, kanske roligare än i verkligheten.
Andra, långa människor, eller en del smala tonåringar av normallängd, kutar ihop ryggen för att bli kortare. De har också en smygande gång, men det märks inte lika som på den mer korpulente.
När en tonåring sätter sig på uteserveringen, så förvandlas den omedelbart till en säck potatis.
Damer med dignitär ålder, uppklädda för att visa att de har råd att klä upp sig, strosar fram längs kajerna och om man bara har tålamod ser man att de flanerar fram och åter. De ser rakt fram och det ser ut som de är på väg mot ett mål. De är alltså inte iakttagare, som jag, utan vill vara iakttagna.
Sedan har vi de unga seglarna, som angör kajen med stor säkerhet och drar iväg upp i samhället för att uträtta det de har att göra. Efter en stund kommer de tillbaka med en kasse från någon butik och en glass i näven. Man säljer italiensk glass på orten.
Testade förresten glassen också och det var speciellt. Tänker testa fler gånger innan jag bestämmer mig för att tycka nått. Tills vidare är jag avvaktande positiv samt nyfiken.
Funderar lite på båtarna i gästhamnen också, men gav upp den funderingen innan jag blev alltför avundsjuk.
Tittade ut mot Waxholms fästning. Där har jag bott en natt. Min rumskamrat gjorde det tydligt att det inte kommer att upprepas. Dels var sängarna hårda, dels så snarkade jag fruktansvärt. Han var tvungen kliva upp och gå ut för att vila ibland. Min säng var mjukt skön och jag sov som en stock hela natten.
Men numera har jag enkelrum när jag är ute på äventyr med jobbet. Vissa rykten ska man vårda ömt.
Idag blev det sen lunch i Leksand. Otroligt gott. Köpte trisslotter också. Numera fem till antalet. Leksand har sommartid ett fantastiskt folkliv. Satt på uteservering och avnjöt lunchen och hela tiden rörde det sig människor och fordon och gav lunchunderhållning.
Sjukt bra!!
Jennie - jordnära svävade hon fram
Bor man i Dalarna är det vackert väder på midsommar, oavsett väder. Kan säga, det är inte midsommar nu. Eftersom allt ska upplevas i väl avvägda doser har jag lite svårt att förstå vilken upplevelse som var den bästa. Torsdag till fredag kom det en enda regnskur. Tror den varade sextio timmar ungefär. Lördag kom det massor av skurar. Såna där när kranen står helöppen på kallt. Det var en hel del hagel med i en del av skurarna och Tor mullrade så berget skakade.
Vi har fått vår andel av regn nu, dags för finväder. Men det ser inte så ut. Antagligen blir det en fantastisk augusti. Vi hade ju april som i år var rena sommarmånaden vissa dagar.
Jennie, världens bästa faster, hoppade fallskärm igår. Vicken upplevelse. Vi var ett jättegäng på marken med tillräckligt hög puls för att hålla ett järnverk gående. Och då var det inte vi som skulle hoppa.
Till att börja med åker hon med folk som inte hittar. De åkte runt flygplatsen och spanade som katter runt het gröt. Medan vi satt där på altanen och myste i förmiddagssolen.
När de väl var framme startade ett sorl som om vore det cocktailparty med förmiddagsdrinkar. Jennie ska köra ett tandemhopp. Något hon fått i present av de närmaste släktingarna. Undrar hur de tänkte. Men gänget på marken hade massor att prata om och Leo gick runt och pangade på allt och alla. Han hade med sig någon ny slags rymdvapen som måste provas. Måttligt intresserad av flygplan, mer intresserad av en minimotorcykel.
Det där med husvagn hade han inte kläm på, där han gick runt bland de vuxna och frågade varför det finns lekstugor man kan åka i.
Flickorna ivrade på att Tobbe skulle spela kula med dem och så fanns en gungställning som måste provas. Mikael har två barn som båda hade massor att fundera på. Att komma till Dalarna var jätteroligt. Men varför pratar dom som bor i Dalarna precis hela tiden? Varför är dom så många? Klappar en till mig på huvudet drämmer jag till dom.
Jennie fick på sig munderingen och såg ut som en commandosoldat med världens sötaste ansikte. Ögonen glittrade som stjärnor och hon förvånade med att forsätta ta sig tid med alla barnen, såväl de små som de lite större som hävdar sig vara vuxna.
Sedan bar det iväg upp i det blå. Faktiskt blå. Vädret var otroligt gynnsamt och för att poängtera solens närvaro meddelade hoppledarna att Jennie skulle hoppa när flygplanet var mitt i solen, sett från där vi stod.
Det tar en stund att sega upp ett flygplan på fyratusen meter och tiden tillbringades med att hålla sorlet konstant. Ingen svacka noterades.
Och så kom då de första hopparna fram ur solen och de gjorde volter och snabba svängar och föll med hög hastighet de sista femtio metrarna för att sedan landa exakt där de vile och med en så mjuk isättning att jorden inte skakade ett dugg.
Sist och långt där uppe svävade Jennie som på moln. Vi böjde våra nackar uppåt och stod där med gapande munnar, mest för att haka vägrade vara med i böjen.
De gjorde några vida, vackra svängar och styrde mot oss. I kameran med det stora potensobjektivet såg jag en leende, eller snarare skrattande Jennie titta rakt ner på oss med händera uppsträckta. Hon hade årets upplevelse just då. Jag lovar att lyckligare Jennie har jag aldrig sett.
Landningen gick perfekt.
Jennie är nere men långtifrån. Svävande på moln kom hon till oss och letade ord för att beskriva hur hon kände. Hon var ganska tyst.
Men leendet var talande!
Dagens stora hjälte i vår stora familj - Jennie!!
Vi har fått vår andel av regn nu, dags för finväder. Men det ser inte så ut. Antagligen blir det en fantastisk augusti. Vi hade ju april som i år var rena sommarmånaden vissa dagar.
Jennie, världens bästa faster, hoppade fallskärm igår. Vicken upplevelse. Vi var ett jättegäng på marken med tillräckligt hög puls för att hålla ett järnverk gående. Och då var det inte vi som skulle hoppa.
Till att börja med åker hon med folk som inte hittar. De åkte runt flygplatsen och spanade som katter runt het gröt. Medan vi satt där på altanen och myste i förmiddagssolen.
När de väl var framme startade ett sorl som om vore det cocktailparty med förmiddagsdrinkar. Jennie ska köra ett tandemhopp. Något hon fått i present av de närmaste släktingarna. Undrar hur de tänkte. Men gänget på marken hade massor att prata om och Leo gick runt och pangade på allt och alla. Han hade med sig någon ny slags rymdvapen som måste provas. Måttligt intresserad av flygplan, mer intresserad av en minimotorcykel.
Det där med husvagn hade han inte kläm på, där han gick runt bland de vuxna och frågade varför det finns lekstugor man kan åka i.
Flickorna ivrade på att Tobbe skulle spela kula med dem och så fanns en gungställning som måste provas. Mikael har två barn som båda hade massor att fundera på. Att komma till Dalarna var jätteroligt. Men varför pratar dom som bor i Dalarna precis hela tiden? Varför är dom så många? Klappar en till mig på huvudet drämmer jag till dom.
Jennie fick på sig munderingen och såg ut som en commandosoldat med världens sötaste ansikte. Ögonen glittrade som stjärnor och hon förvånade med att forsätta ta sig tid med alla barnen, såväl de små som de lite större som hävdar sig vara vuxna.
Sedan bar det iväg upp i det blå. Faktiskt blå. Vädret var otroligt gynnsamt och för att poängtera solens närvaro meddelade hoppledarna att Jennie skulle hoppa när flygplanet var mitt i solen, sett från där vi stod.
Det tar en stund att sega upp ett flygplan på fyratusen meter och tiden tillbringades med att hålla sorlet konstant. Ingen svacka noterades.
Och så kom då de första hopparna fram ur solen och de gjorde volter och snabba svängar och föll med hög hastighet de sista femtio metrarna för att sedan landa exakt där de vile och med en så mjuk isättning att jorden inte skakade ett dugg.
Sist och långt där uppe svävade Jennie som på moln. Vi böjde våra nackar uppåt och stod där med gapande munnar, mest för att haka vägrade vara med i böjen.
De gjorde några vida, vackra svängar och styrde mot oss. I kameran med det stora potensobjektivet såg jag en leende, eller snarare skrattande Jennie titta rakt ner på oss med händera uppsträckta. Hon hade årets upplevelse just då. Jag lovar att lyckligare Jennie har jag aldrig sett.
Landningen gick perfekt.
Jennie är nere men långtifrån. Svävande på moln kom hon till oss och letade ord för att beskriva hur hon kände. Hon var ganska tyst.
Men leendet var talande!
Dagens stora hjälte i vår stora familj - Jennie!!
Första semesterveckan
Nu har det gått några dagar av årets sommarsemester och det var väl lite otur att solen tog semester samtidigt som jag gjorde det. Inte sett till den sedan jag stämplade ut.
För att få koll på läget får jag tänka till lite. Min utmaning med KBT och nya matvanor går inte riktigt bra sedan två veckor och det borde vara dags för en skärpning. Det är främst kartläggningen som klickar. Alltså att skriva allt jag äter, hur mycket, när och var. Det är viktigt för att se mönster och sedan jobba bort de värsta avarterna.
Sedan tror jag att volymerna ökat igen. Inte vid varje ättillfälle utan att det blir många tillfällen.
Men det är långt från hur det varit när det varit som värst. Så helt klart en förbättring av större mått.
Och vikten ligger stilla. Viktigt det.
Vi har lagt bud på ett hus i Skåne. Fredrik och jag. Visning i går och under de närmaste dagarna avgörs det. Det är ett stort och fint hus. En villa. Som vi tänker ha som sommarhus. Att det blev stort beror på att vi vill ha genererationsboende vid behov. Lite onödigt stort, men man för inte köpa delar av hus. Åtminstone inte småhus.
Kommer vi till affär ska jag visa foton. Tog massor av bilder när vi var nere förra veckan.
Undrar var jag har mina metspön?
Börjar känna tillräckligt lugn i kroppen för att meta. Eller fortsätta lära mig flugfiske. Min flugfiskekarriär är oerhört underhållande. Den startade i höstas då jag köpte flugfiskeutrustning. Åkte ner till Sundbornsån för att ta upp de stora öringarna. Har ju tittat på fiskeprogram på tv, så jag var säker på att med lite träning, några minuter, så ska det lösa sig och jag ska bli storfiskare.
De första kasten gick enligt plan. Alltså två-tre meter. Sedan överträffade jag förväntan, genom att fånga en buske bakom ryggen. Höstkarriären blev vacklande och framgångarna uteblev.
Sedan har jag provat igen i år. Tog mitt fina flugspö, skinnryggsäck och satte iväg på motorcykeln upp mot Hälsingland där det skulle tjuvfiskas. Mc-turen var underbar, även om ryggsäcken kändes ovan och tung. En viktig del är att det finns en stol fäst vid ryggsäcken. Den behövs när man stannar, men är onödigt hrård och tung när man åker.
Vid en liten sjö någonstans i Hälsinglands skogar skulle det fiskas och jag gjorde i ordning utrustningen och tog en kopp kaffe innan jag drog igång fisket.
Efter en halvtimme hade jag fortfarande inte fått ut flugan mer än tre meter framåt. Bakåt gick det betydligt bättre, men där fanns bara morän och tallar. Funderade ett tag på att vända mig mot skogen. Men det skulle antagligen också gå åt skogen.
Satte mig och tog en kopp kaffe till samtidigt som jag kände att misshumöret var på väg.
Blev att åka motorcykel i stället.
Nu är det dags igen. Jag ska lära mig kasta med fluga och lägga flugan där jag vill ha den. Kan andra kan jag.
Dags att ge sig i kast med spöet.
Det ska bli en fluga!
Bajskluttar
Så har vi avverkat ett Skåneresa i vårt sökande efter sommarhus. Den här gången såg vi tiotalet hus från Munka Ljungby till Eslöv. Det där med Eslöv var mest för att se stan och få en uppfattning om hur den skulle passa oss. Vi åt lunch på en uteservering vid torget och jag kunde sitta där och följa folklivet.
I Eslöv springer man inte i onödan. Man tar sig fram i lugnt tempo och har tid att hälsa på varandra. När man sitter där på uteserveringen är det lätt att få uppfattningen att alla känner alla men ingen har setts på länge. För de skiner upp på avstånd, tar varandra i hand eller kramas och växlar några ord. Fast på skånska förstås.
Huset utanför Eslöv var jättefint. Det vill vi ha. Men inte i Eslöv. Inget emot Eslöv, snarare tvärtom, men det är väl långt till saltvattnet.
Mest var vi i Ekeby, ett samhällen någon mil utanför Helsingborg, eller Landskrona om man så vill. Varför den finns där vet jag inte riktigt, men den har legat där sedan vikingatiden och det finns historia med stora anor. Att vi valt Ekeby som huvudmål denna gång beror på närheten till saltvatten i kombination med överkomliga huspriser. Det tar tolv minuter till Helsingborgs centrum. Vi kollade för säkerhets skull.
Byn har tretusen invånare och är byggd som en stadskärna, med trånga gator och kvarter. Vi tittade på fyra hus i byn. Det var fina skånska tegelhus och alla var värda sitt pris. Men vi fann det hus vi vill ha. Ett fantastiskt hus i utkanten av byn, men i bymiljön. Lite väl dyrt och vår tro är att budgivningen drar iväg och vi har då inte en chans eftersom vi redan i utgångspriset får anstränga vår kassa.
Systrarna Lundgren på Skäret blev det sena eftermiddagsmålet. Ligger innanför Jonstorp på väg mot Mölle. Måste vara Sveriges bästa fik. Och dyraste. De vet sitt värde. Fantastisk miljö att sitta i och man blir lugn och harmonisk och vill bara diskutera snälla saker. Missa inte dessa systrars fik. Deras mor, Rut, har restaurang i närheten. Hon har samma prisidé, så ta med stora plånboken om ni tänker äta där. Fantastisk mat och allt serverat med finess utöver vad som helst annat, men dyrt.
Kvällen tillbringade vi på hotellet inne i Helsingborg. Vi var trötta och hade ingen lust att göra annat än att vila. Middag käkade vi på hotellet och där var det fullt av sommarturister som alla hade lärt sig tala olika språk. Det pratades utrikiska överallt.
Vi satt dock och lyssnade på en liten treårig flicka som for fram mellan borden, ivrigt sjungande, eller nynnande, eller pratande. Hon pratade gärna med sin familj som satt stilla vid sitt bord. Ibland blev det långa avstånd, vilket inte avhöll den lilla från att prata och förvänta sig svar. Rätt som det var såg vi att mor fick göra en insats och de två försvann. Efter en stund kom de tillbaka från hotellobbyn på andra sidan matsalen. När hon pejlat in familjen som satt diagonalt över matsalen sa flickan med hög och stolt röst som sprudlade av glädje:
"Det kom många bajskluttar, pappa"
I Eslöv springer man inte i onödan. Man tar sig fram i lugnt tempo och har tid att hälsa på varandra. När man sitter där på uteserveringen är det lätt att få uppfattningen att alla känner alla men ingen har setts på länge. För de skiner upp på avstånd, tar varandra i hand eller kramas och växlar några ord. Fast på skånska förstås.
Huset utanför Eslöv var jättefint. Det vill vi ha. Men inte i Eslöv. Inget emot Eslöv, snarare tvärtom, men det är väl långt till saltvattnet.
Mest var vi i Ekeby, ett samhällen någon mil utanför Helsingborg, eller Landskrona om man så vill. Varför den finns där vet jag inte riktigt, men den har legat där sedan vikingatiden och det finns historia med stora anor. Att vi valt Ekeby som huvudmål denna gång beror på närheten till saltvatten i kombination med överkomliga huspriser. Det tar tolv minuter till Helsingborgs centrum. Vi kollade för säkerhets skull.
Byn har tretusen invånare och är byggd som en stadskärna, med trånga gator och kvarter. Vi tittade på fyra hus i byn. Det var fina skånska tegelhus och alla var värda sitt pris. Men vi fann det hus vi vill ha. Ett fantastiskt hus i utkanten av byn, men i bymiljön. Lite väl dyrt och vår tro är att budgivningen drar iväg och vi har då inte en chans eftersom vi redan i utgångspriset får anstränga vår kassa.
Systrarna Lundgren på Skäret blev det sena eftermiddagsmålet. Ligger innanför Jonstorp på väg mot Mölle. Måste vara Sveriges bästa fik. Och dyraste. De vet sitt värde. Fantastisk miljö att sitta i och man blir lugn och harmonisk och vill bara diskutera snälla saker. Missa inte dessa systrars fik. Deras mor, Rut, har restaurang i närheten. Hon har samma prisidé, så ta med stora plånboken om ni tänker äta där. Fantastisk mat och allt serverat med finess utöver vad som helst annat, men dyrt.
Kvällen tillbringade vi på hotellet inne i Helsingborg. Vi var trötta och hade ingen lust att göra annat än att vila. Middag käkade vi på hotellet och där var det fullt av sommarturister som alla hade lärt sig tala olika språk. Det pratades utrikiska överallt.
Vi satt dock och lyssnade på en liten treårig flicka som for fram mellan borden, ivrigt sjungande, eller nynnande, eller pratande. Hon pratade gärna med sin familj som satt stilla vid sitt bord. Ibland blev det långa avstånd, vilket inte avhöll den lilla från att prata och förvänta sig svar. Rätt som det var såg vi att mor fick göra en insats och de två försvann. Efter en stund kom de tillbaka från hotellobbyn på andra sidan matsalen. När hon pejlat in familjen som satt diagonalt över matsalen sa flickan med hög och stolt röst som sprudlade av glädje:
"Det kom många bajskluttar, pappa"
Kuddsydd dunkappa - ger ett mjukt mottagande i fallet
Solen står fortfarande som spön i backen, men snart ska spöna byggas av regn. Det är en strålande sommar som söker sig över mot en strilande sommar.
Men det gör detsamma för vi har en plan, en plan som bygger på ett leende. Om man ler mot sina medmänniskor blir resultatet helt annat än om man visar upp en grinig fasad.
I morgon ska jag le mot tio människor jag inte känner. Kan tänka mig att le lite mot de jag känner också, fast det inte räknas. Sedan får vi se utfallet, fick jag några leenden tillbaka eller kanske blev det också en eller annan örfil?
Det gäller också att le med hela kroppen, inte bara anletsdragen. Annars märks det att det inte är ett äkta leenden. Plagiat och andra trick genomskådas som falsarier.
Ska till Skåne och leta hus igen. Ger mig inte! Det ska bli ett hus i Skåne. Jag älskar landskapet och landskapet älskar mig. Jag har pratat med det. Vi har fått ihop det om man säger så. De starka vindarna som slår mot ansiktet när jag vandrar längs dess stränder städar ur huvudet på mig. Det fungerar så att efter tjugo minuters promenad har jag varvat ner så pass att jag fattar att jag går längs vattnet, havet, i Skåne. Efter ytterligare tjugo minuter slutar jag tänka på bekymmer av alla de slag och de sista tjugo minuterna är det tvärnit i huvudet. Inga tankar alls. Då är det städat och klart.
Kvar sedan är bara att titta upp, orientera sig och försöka lista ut var man är samt ta sig tillbaka till bilen.
Andra saker som är bra med Skåne är att skånskorna gärna cyklar till och från arbetet. Året om. När de får snö är det inte mycket, men ingen skottar bort den. Så när det fryser på efter att bilar och andra fordon kört i det tre centimeter tjocka snötäcket så blir det spårigt som tusan. I dessa spår kommer sedan skånskorna på sina cyklar. Klädda i kuddsydda dunkappor och mössa och schal trampar de på med ett fast grepp om styret.
När framhjulet vinglar till och kommer i kontakt med sidokanten på ett bilspår är det inte svårt att spå att ekipaget kommer att gå överstyr.
Den skånska damen kommer att dimpa i backen. Jag har sett massor av sådana små olyckor, alla utan skador. Men en sak slår mig som ett genomgående mönster.
De släpper aldrig styret. Hårdnackat håller de i cykelstyret hela vägen ner till marken. De tar inte emot sig, det får dunkappan klara. De har cykeln i näven hela vägen.
En vinter, som jag tillbringade i Skåne fanns snö i någonstans runt femton dagar. Värsta vintern på mannaminne. De hade minusgrader runt tjugo dagar men aldrig mer än minus tio.
För en man från skogarna i norra Svealand var det som evig sommar. Vi har mer än minus tjugo i tio dagar, minus i nittio dagar och snö längre upp på kroppen än vad du över huvud taget tycker är praktiskt.
Men - vi har inga kuddsydda dunkappor.
Men det gör detsamma för vi har en plan, en plan som bygger på ett leende. Om man ler mot sina medmänniskor blir resultatet helt annat än om man visar upp en grinig fasad.
I morgon ska jag le mot tio människor jag inte känner. Kan tänka mig att le lite mot de jag känner också, fast det inte räknas. Sedan får vi se utfallet, fick jag några leenden tillbaka eller kanske blev det också en eller annan örfil?
Det gäller också att le med hela kroppen, inte bara anletsdragen. Annars märks det att det inte är ett äkta leenden. Plagiat och andra trick genomskådas som falsarier.
Ska till Skåne och leta hus igen. Ger mig inte! Det ska bli ett hus i Skåne. Jag älskar landskapet och landskapet älskar mig. Jag har pratat med det. Vi har fått ihop det om man säger så. De starka vindarna som slår mot ansiktet när jag vandrar längs dess stränder städar ur huvudet på mig. Det fungerar så att efter tjugo minuters promenad har jag varvat ner så pass att jag fattar att jag går längs vattnet, havet, i Skåne. Efter ytterligare tjugo minuter slutar jag tänka på bekymmer av alla de slag och de sista tjugo minuterna är det tvärnit i huvudet. Inga tankar alls. Då är det städat och klart.
Kvar sedan är bara att titta upp, orientera sig och försöka lista ut var man är samt ta sig tillbaka till bilen.
Andra saker som är bra med Skåne är att skånskorna gärna cyklar till och från arbetet. Året om. När de får snö är det inte mycket, men ingen skottar bort den. Så när det fryser på efter att bilar och andra fordon kört i det tre centimeter tjocka snötäcket så blir det spårigt som tusan. I dessa spår kommer sedan skånskorna på sina cyklar. Klädda i kuddsydda dunkappor och mössa och schal trampar de på med ett fast grepp om styret.
När framhjulet vinglar till och kommer i kontakt med sidokanten på ett bilspår är det inte svårt att spå att ekipaget kommer att gå överstyr.
Den skånska damen kommer att dimpa i backen. Jag har sett massor av sådana små olyckor, alla utan skador. Men en sak slår mig som ett genomgående mönster.
De släpper aldrig styret. Hårdnackat håller de i cykelstyret hela vägen ner till marken. De tar inte emot sig, det får dunkappan klara. De har cykeln i näven hela vägen.
En vinter, som jag tillbringade i Skåne fanns snö i någonstans runt femton dagar. Värsta vintern på mannaminne. De hade minusgrader runt tjugo dagar men aldrig mer än minus tio.
För en man från skogarna i norra Svealand var det som evig sommar. Vi har mer än minus tjugo i tio dagar, minus i nittio dagar och snö längre upp på kroppen än vad du över huvud taget tycker är praktiskt.
Men - vi har inga kuddsydda dunkappor.
