prometankaren

Lördagsmorgon.

Regn.

Fotbolls VM.

Har sedan ett år tillbaka tränat på att arbeta mindre. Har väl aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara så otroligt svårt. Med en blick i backspegeln ser jag att arbetet varit mitt absolut största intresse genom livet. Från 20-års ålder har jag arbetat säkerligen 60 timmar i veckan och vissa år har det inte ens blivit semester.

Tråkigt att se det i backspegeln för det var en felsatsning. Men nog så roligt medan det pågick. Jag älskar utmaningar i arbetet och fångas hur lätt som helst in i olika projekt och satsningar.

Från början var det Vi Unga, om vi bortser från tonårens osäkra försök på arbetsmarknaden. Vi Unga är en ungdomsorganisation där ungdomar och barn kan skapa de aktiviteter som de vill ha, just där de bor. En bred och omfattande, men småskalig verksamhet där hjärtat sitter och hoppar på rätta stället.
Tillsammans med nuvarande kommunalrådet i hjärtekommunen Gagnef startade vi barn- och ungdomsverksamhet runt om i Dalarna. Vilka tider det var. Och vilken nytta man kände att man gjorde. Som till exempel, när man åkte hemåt i sin gamla Opel efter att ha visat Äppelkriget i bystugan i Lumsheden. Alla byns barn och ungdomar på plats.
Sedan blev det tryckeri med en fantastisk arbetskamrat och chef. Så skåning han är! Som en utveckling av dessa fantastiska år startades Falu Marketing som jag drev i exakt tio år.

DalaDatorer! Lunkan heter han som var vd. Värdig vd! Otrolig man som fick oss att gå genom eld för företaget.
DalaDatorer blev Owell som blev WM-data som blev Atea, där jag arbetar fortfarande.

Tjugo år i datorbranschen! Undrar hur en dator fungerar egentligen. Hur kan den veta vad jag pekar på med hjälp av musen? Hur kan den räkna utan kulram? Hur blir det bild? Och hur kommer det sig att min lilla svarta maskin kan se vad som står i tidningen idag?

Nu är det dags att njuta av Stillhetens Hus i Skåne. Att njuta av vissheten att de båda sönerna är vuxna och klarar sig. De verkar ha fått i sig en god uppfostran. Undrar hur det gick till.

Jag njuter av mina grabbars framgångar i livet. Och då står de båda precis i dörrhålet för att kasta sig ut i det vilda liv som ska föra dem genom massor av händelser och upplevelser. Märker att jag gärna skulle vilja vara med och se hur det går. Men så går det inte till. Unga människor vill inte ha farsan hängande i hasorna. Med en reaktionstid på flera minuter platsar man inte. Med en humor som inte ens var rolig förr i tiden platsar man inte. Och alla goda råd som ska delas ut helt utan orsak, vem orkar lyssna på sånt?
Det gjorde inte jag på den tiden. Heller.

Trappade ner jobbet till normal heltid under förra året. Framgången var väl sådär.
I år fortsätter nedtrappningen och efter semestern är det ungefär halvtid som gäller. Samtidigt som företaget står inför otroligt intressanta utmaningar. Jag har åter en fantastisk chef och ledare som bara genom att finnas lockar till engagemang och resultat. Och då ska jag ta det lugnt.

Stillhetens Hus står under renovering. En av grannarna meddelar att huset verkar göra sig klar för avflyttning, bräda för bräda. Bäst att åka ner och se efter så det inte smiter.
Det ihållande regnandet gör att det går sakta. Den nya fasaden ligger i källaren och garaget, färdigmålat och väntar på att få bli uppspikade på huset. Den nya altanen ståtar med sin frånvaro. Snickarna är inga fuskisar. Man kan lita på att det blir bra gjort. Tyvärr har en renovering för ungefär tio år sedan visat sig var ett osedvanligt klantigt fuskbygge, men det rättas till nu. Sånt kostar på. Plånboken blir allt magrare och snart behöver jag nog sälja den, för att få nått att lägga i den. Hur nu det ska gå till.

Men fint blir det när det blir klart.
Och jag har ju i alla fall en gräsklippare med elstart.

Måndag bär det av mot Skåne.
Den yngre sonen har i natt sovit första natten i sitt egna hem. En fantastisk lägenhet som han inrett helt på egen hand. Ska få komma och fika i morgon.
Den äldre sonen har bältros, fiskar och sommar jobbar. I Umeå. Första sommaren han inte kommer hem och sommarjobbar. Flickvännen har också sommarjobb och deras sommar innebär mycket arbete. Men de är tillsammans. Sånt måste vara skönt.

Lite tid tillsammans i Stillhetens Hus får vi också. Midsommarveckan är vi där, men midsommar firas i Dalarna.

I Dalarna är det vackert sommarväder varenda midsommar, oavsett väder!

I det vackra tisdagsvädret intogs eftermiddagskaffe på golfbanan. Resan ställdes mot golfbanan med cabben nedfälld och solen flödande mot ansiktet. En eftermiddag som gjord för golf, men utrustningen befinner sig i Stillhetens Hus, sjuttio mil från Aspeboda golfbana. Och jag hade väl inga tankar på att utsätta mig för golfspelarstress.

Golfspelarstress skapas av golfspelare för att kunna smitta andra golfspelare med den inbyggda stress som de försöker bli av med genom att spela golf.

De rusar fram över golfbanans vackra landskap med blicken inställd på det ställe där de tror deras boll landat efter det alltid något vinklade slaget. Ett slags inbyggd tävlan på att gå runt på snabbast möjliga tid. Dessa golfspelare är lätt stressade och lättstressade. Irritationen står som ett moln över deras skuldror och de anmärker ljudligt på allt och alla, utom de som går i samma boll.

Går i samma boll gör de man har sällskap av runt banan. Man slår egna bollar och turas om att slå på så sätt att den som är längst från hålet slår först. Ibland får samma spelare slå flera gånger i rad.

Satte mig på uteserveringen med mitt kaffe och efter en stund fästet min uppmärksamhet på vad som hände runt om. Precis vid uteserveringens kant finns ett utslag, tror det är första hålet, samt en träningsgreen. Alltså området där hålet finns. Där kan man träna på att putta. Man ska putta i bollen i hålet.

Konstiga utryck i golf är det gott om.

Ett par fem hål kan vara fyrahundrafemtio meter.

Helt obegripligt och ologiskt om man inte förstår eller visat tidigare intresse.

Ett par fem hål kan vara fyrahundrafemtio meter.

Så långa hål kallar vi för diken här uppe.

Ett par fem är väl tio?

Två småflickor från trakten kom cyklande och köpte en negerboll och ett wienerbröd. Negerbollarna heter numera chokladboll. Åtminstone på serveringar.
Under trevligt tjatter åt de sina bakverk och fortsatte sedan cykelturen. De såg trevliga ut och uppträdde så trevligt som bara barn gör.

På puttinggreen var då två män, en i yngre medelåldern och en i mina trakter. Den yngre gick metodiskt och stillsamt över det kortklippta gräset. Fixerade blicken innan tillslaget och slog till alla tre bollar låg i ett hål. Sedan lade han upp bollarna bredvid hålet och utsåg nästa hål. Den här mannen är en för tillfället ledig konsult någonstans. Såg ut att kunna stadsplanera och såna saker.

Den något mer grånande mannen, säkerligen chef eller till och med egen företagare, rusade runt med vild blick. Han började med att kasta ner två bollar i gräset så hårt att det säkert blev nedslagsmärken som om bollarna landat från hundra meters höjd. Sedan gick han fram till bollarna och nöp omedelbart till, de rullade iväg mot hål på andra sidan greenen och efter två raska tillslag rusade han efter innan bollarna ens stannat.
Så höll han på en kvart, innan han ansåg sig vara fullärd för denna gång.
Med helt ihopskrynklade anletsdrag rusade han sedan vidare ut på övningsfältet.
Den yngre mannen fortsatte en stund till med ett litet leende lekande på läpparna.

Vid utslaget stegade fyra spelare fram. Två män och två damer. Samtliga i femtioårs åldern. Förr spelade damer från egen utslagsplats närmare hålet, men nu ställde de upp sig på samma plats och dam nummer ett stegar sakta fram och trycker i en peg i marken. En peg är en liten träflisa av plast som man sätter i marken och lägger bollen på så den inte försvinner i gräset.
Hon ställer sig i den ställning hon lärt sig och provsvingar klubban försiktigt. Under tiden trillar bollen av peggen och hon böjer sig ner och lägger tillbaka den. Tillbaka i utgångsställning svingar damen klubban lite försiktigt och bollen ramlar av peggen. Sådär kanske de höll på en stund, jag vet inte, för jag hämtade påfyllning av kaffet.

När jag kom tillbaka var det en av männen som skulle drämma till kulan. Han stegade fram tryckte ner peggen och placerade bollen på plats, rätade på ryggen och svingade sin klubba. Allt i en följd. Innan klubban sänkts hade han stegat iväg med raska steg.

De andra två hade tydligen fått iväg sina bollar medan jag hämtade kaffe.

Sommaren har kommit och det pendlas mellan Förslöv och Falun.

Den stora utmaningen just nu är att klara yngste sonens uttåg ur barnahemmet. Han dristade sig att köpa en insatslägenhet i andra änden av staden och är nu på väg att lämna föräldrahemmet. Det har varit massor av bestyr som ska klaras av, och nu är det målning, möbelflytt och inköp av allt vad han anser sig behöva i hemmet.

Givetvis har han länsat föräldrahemmets lådor, garderober, förråd och kartonger har undersökts noggrant i sökandet efter nödvändig bosättningsutrustning.

Samtidigt bor han en vecka hos en kamrat, eller snarare kamratens hundar. Kamraten själv är i solrikt land på en veckas avkoppling.

Så sista veckan i hemmet tillbringas inte nätterna i hemmet. Då vaktas hundar som vaktar sonen.

Solen har varit gynnsam för soldyrkande människor och ljuset gör människan ljus.

Själv har jag glidit runt i dalalandskapet i min cab och på något sätt så ser jag landskapet med andra ögon. Det blir gärna jämförelse med skånes romantiska landskap. Dalarna är mer kultur, robust på något sätt med de djupa tallskogarna.
En skog är en skog och en skog låter sig inte genomkorsas av gående människor på några timmar. En skog i Skåne är en samling träd, vanligtvis några hundra meter att gå från skogskant till skogskant. Men det finns också större skogar, flera kilometrar. Men skillnaden är påtaglig.

Lukten i Skånes bokskog är fantastisk, dock finns hela tiden en baslukt av förruttnelse och bördig mylla. Dalaskogarna luktar kåda, vilda djur och med vindarna kommer en fläkt av vildmark.

Dalaskogarna är ljudligt tysta. Inga ljud framställda av människan hörs, men träden, djuren och vinden för väsen hela tiden.  Det gäller bara att lyssna.
Skåneskogarna är fulla av människans ljud, ingenstans har jag varit där inte man hör av människan förorsakat oväsen.

Dalaskogens gläntor är gräsbeväxta, ofta av starr eller något gräs som djuren ratar. Skogsgläntan innehåller sällan mångfald av blommer, däremot flera örter.
Skåneskogens gläntor, nåja, prunkar av ett fantastiskt utbud av blommor, gräs och andra växter vars bakgrund jag inte har en aning. Allt är frodigt och storväxt. Det känns nästan sydeuropeiskt ibland.

Olikheterna gör att jag antagligen alltid kommer att befinna mig i Dalarna och Skåne. Inte antingen eller utan både och.

Man behöver tryggheten i de stora skogarna och avkopplingen i de fria vidderna på Skånes prärie.