prometankaren

Söndagsmorgonen startade lite försiktigt med kaffe och macka. Det kommer inte att hända sådär jättemycket idag eftersom junior tog bilen igår och drog till vänner i fjärran. Beräknas komma hem framåt kvällen. Ska se efter hur det ser ut efter våra vägar. Kanske läge för en promenad. Försökte här om dagen men de var så halt att jag gav upp. Vintern har sina vita sidor.

Har precis sett ett program om vildsvin och deras sätt att ta över jordklotet. Amerika invaderas av vildsvinen som redan första levnadsåret får sin första egna kull små kultingar. Sedan föder de två till tre kullar per år. Ska banne mig försöka lista ut hur många avkommor det blir under en gris levnadstid. De blir antagligen runt 10 år i snitt. Trettio kullar om sex kultingar, där den kvinnliga delen får egna kultingar redan efter ett halvår. Det blir många grisar det.

Här hemma verkar ett bestånd grisar som bedömdes vara femtio för tre år sedan vara tvåhundra nu. Så visst förökar de sig. De jagas alldeles för lite och det är synd. För det är riktigt gott kött. Och användbart.

Var ut i skogarna igår för att försöka ta mig till min meditationsplats. Kände att jag behövde komma dit och få en stunds eftertanke. Men fick ge upp. Det gick inte att komma fram på grund av snön. Och att pulsa flera kilometer uppför bergen är inte det jag klarar längre. Men det var massor av spår i snön. Människa, hund, häst för det mesta på den igensnöade skogsvägen. Men i snåren och skogen var det massor av spår efter rådjur, hare, räv och älg.
Eftersom det gått kanske en vecka sedan senaste snöfallet så kan man inte se hur många, eftersom djur hinner röra sig en hel del på en vecka med bara minus fem grader. Gillar det och tycker det är intressant att av naturen lära sig djurens beteende, inte bara läsa sig till det. Eller som jag gör numera, glo på tv.

Kändes konstigt att inte besöka mor i går. Lördagar var oftast besök hos mor på schemat. Det blir inga fler såna besök. Men jag känner att hon är med mig och det är skönt. Saknaden är ändå enormt påtaglig hela dagarna.

Man kan också fundera på hur det kommer att påverka relationen oss syskon emellan. Men det kommer ju att ge sig i vardagen. För min egen del tror jag det blir så att jag under närmaste tiden hittar ett förhållningssätt till mors död som jag kan leva med. Tror inte på att man sörjer en stund, jag tror mer att man hittar ett sätt att leva med sorgen och att den är olika över tiden. Men den försvinner aldrig.

Ungefär som det är med kärlekar. Gammal kärlek rostar aldrig heter det sedan gammalt. Tror på det. Kärleken vilar. Kanske väcks den till liv om ny näring tillförs, men för det mesta vilar den resten av livet.

Djupa tankar blev det, men nu är det utförsåkning på tv. Inte speciellt djupt men ganska kul att se dessa galningar som kastar sig utför alpsluttningarna bara för att jag ska ha lite spännande här i tv-soffan.
Kan ju inte finnas några andra anledningar, eller hur.

Vill man nå toppen måste det gå fort utför!

Så var då varmvädret på plats. Det tog lite tid, men nu är det t-tröja på. Bara minus tre!!

Hörde en fågel kvittra. Det är skillnad det mot förra veckan då de enbart hördes huttra.

Igår var apträdet helt täckt med rimfrost. Rimfrost av den där sorten som är två centimeter på varenda gren och jag låg där i soffan och tittade ut på det otroligt vackra apträdet och tänkte, att det där trädet borde jag ta ett kort på innan rimfrosten försvinner. Jag planerade att gå ut och ta några kort, sedan. Tänkte till och med ut var kameran låg och försökte fundera ut om batteriet var laddat och kom fram till att det var minst halva kraften kvar i det, så det skulle gå bra att fotografera. Sedan listade jag ut att jag kunde nog smyga ut i hastofflorna, det var ju bara tio grader kallt. Men jackan borde på för man vill inte ha naturskakiga bilder. Då kom jag på att jag ju har en kamera med antiskak. I kamerahuset. Inte i objektiven. Alltså skulle det gå bra att hasa ut i hasochslaskläderna.

Sen tänkte jag inte mer på det.

Innan jag nu satte mig ner för att skriva ett inlägg i bloggen så satte jag på kaffe, för det ska ju bli så gott med en kopp till andra åket Anja ska göra. Dessvärre satte jag bara på bryggaren och inte kaffekannan så jag har lyckats få kaffebryggaren att leverera kaffe över diskbänk ner i lådraden och ut på golvet. Mycket torka blev det och jag förundras över hur så lite kaffe kan bli så mycket vått. Räknar med att ungefär två koppar kaffe hann rinna ut på bänk och ner på golv, via tre fyra lådor köksutrustning. Ser mer ut som en hink kaffe kastats över köket.

Nåja, nu är det upptorkat och lite senare ska jag putsa bort kafferänderna från lådornas framstycke. Men det blir sen, kanske, eventuellt. Nä, helt säkert. Eller.

Andra åket han starta där borta i love-land. Slovenien. Rackarns vad fort de har ner, dess unga kvinnor. De står på rakt ner i backar jag inte ens vågar se på tv. Nästan.

Tobbe har omedvetet lärt mig göra egen läsk. Har smygtittat när han kör kolsyra i vatten och tillsätter Fun. Testade det i går kväll efter träningen och idag står en nygjord liter apelsinläsk av egen tillverkning på bordet.  De där smakerna man köper till kolsyremaskinen är dyra och innehåller massor av socker och andra saker vi i Sverige inte har någon som helst anledning att stoppa i oss. Det gör Fun också, dock ej socker.
 
På träningen idag fanns ett antal äldre gentlemen. Riktigt gamla, i min ålder, och jag studerade dem lite medan jag trampade motionscykel. En man satte sig vid maskinen tvärs över. Man ska trycka ner armarna med lagom viktmotstånd. Mannen satte på massor av vikter, säkert 50 % mer än vad jag orkar och sedan började han trycka på. Och han tryckte på ordentligt och tio tryck gjordes nog på fem-sex sekunder. Han tittade sig sedan förstulet omkring, kanske för att säkra att vi andra såg och lät oss imponeras. Inte jag inte. Mannen hade många vikter men knappast något motstånd i armarna. Han rörde axlarna upp och ner så jag trodde de skulle ramla av, så hans övning, om den över huvud taget gjorde nytta, gjordes i princip utan viktmotstånd.

En annan man i samma ålder, kanske lite mer, tippar på runt sextiofem, kom inrusande på lätta fötter och med en vild blick. Han attackerade bicepsmaskinen med stor frenesi och vid varje lyft lättade hans kropp ett par decimeter. Även han var blixtsnabb och han körde fem böjningar på tre sekunder, vilade tjugo sekunder och körde sedan vidare. Även han hade lagt på ordentligt med vikt. Säkert tre gånger det jag vågar men han rörde hela kroppen upp och ner och övningen ger inte mer nytta än att pilla i näsan.

Och så fortsatte det. Några vackra kvinnor i femtioårsålderna vevade på på sina cyklar bredvid mig och deras träning gav verklig nytta. Sedan körde de benträning för både lårmuskel och vadmuskel med lugna rörelser och god distans mellan varje omgång. De har stor nytta med sin träning. Och samtidigt pratade de med varandra i ett rikt ordflöde. Vad de pratade om vet jag dessvärre inte eftersom jag satt med öronmusslor och femtiotalsrock i öronen. Men roligt hade de och bra träning genomförde de.

En av de överdådiga männen irriterades över mina lårmuskelövningar eftersom jag i lugnt tempo gör tio bensprattel och vilar i nittio sekunder. Jag behöver det får att orka mina sex omgångar. Mannen satt sett emot mig och stirrade, framförallt under mina vilopauser.

Blev faktiskt tvungen att göra en extra omgång.
Sånt ska man unna sig.

Helena ringde mitt i magmuskelträningen och hennes ringsignal ekade över lokalen. Jag har satt hundskall som hennes personliga signal. En ordentlig schäfer! Inte för att Helena schäfrar sig så ofta, men det är kul ändå. Tror jag. Helena förbereder sig, precis som jag, för mors begravning och hade några funderingar. Vi funderar bra tillsammans, Helena och jag. Och som vanligt konstaterade vi att om alla var lika smarta som vi, såg världen helt annorlunda ut.

Det är skönt att så sakta vakna upp ur en veckas liv i en kudde. Från mors dödsdag och första veckan kändes som att leva i en dunkudde. Fundera på den, så förstår du.
Och det är banne mig inte helt enkelt att anpassa sig när man kommer ur kudden heller.

Söndag morgon och termometern visar nitto plus. Inne. Ute är det tjugonio minus.

Det blev en ordentligt kallperiod denna vinter och det ser ut som vi får ett par veckor med kallare än tjugofem minus i Dalarna. Det är inte ofta det, på tal om att vi rör om i naturlagarna.

Nu har det funnits såna här kallvintrar tidigare och de är inte ens ovanliga, men när de kommer blir man kall.

Köpte ju hus i Skåne för att komma bort från det här med snö, men det ser inte ut som snön hinner bort innan jag hinner ner. Arton minus har det varit sägs det, åtminstone i Båstad som ligger lite närmare havet. Fast havet är väl varmare än land just nu. Vete tusan hur det där fungerar.

Det som är klockrent är att våren kommer och när den kommer ska jag vara på plats. Slå ut som den största blomman.

Mor avled i torsdags efter en tids sjukdom och flera års tuffa krämpor. Nu har man bara en mor, vilket man inte ska missa att komma ihåg, men det tar kan jag säga. Tankarna är som skott i mörkret. Man hör smällen men vet inte om det träffade.

Märker att det är svårt att låta sorgen få den plats den vill. Vill gärna styra i det och få det att gå över, eller vara på ett visst vis. Men jag har bestämt mig för att den, sorgen, ska få härja fritt till den blir en del av vardagen.

Såg en flock fåglar på vägen alldeles efter sandbilen åkt förbi och spridit fin röd sand. Visst är det väl så att de blandar lite salt i sanden för att få den att fästa i isen? Tror jag i alla fall, för salt kan småfåglarna ha i magen, men röd sand kan skapa uppror i den lilla fågelmagen.

En av fåglarna satt kvar, kurandes i den stränga kylan. Den hade inte ork att flyga upp med sina kamrater när vi kom bullrandes me Saaben. Den duckade i stället och satt där och såg upp mot mig när jag gled förbi. Fick lust att ta upp den, ta in den och vårda den så den skulle få uppleva våren, som jag ska.

Människan vill alltid lägga sig i naturen och av någon anledning har människan fått för sig att den är kompetent den uppgiften. Men, men, ser vi oss omkring på det människan uträttat så är det klockrent underkänt.
Människan är naturens värsta fiende, och ändå, långt där inne, tillhör vi naturen. Snacka om att såga av den gren man sitter på.

Funderar man lite på vad vi människor åstadkommer så blir man förvånad. Vi drar runt några hundra miljoner bilar på asfalterade vägar. Överallt på klotet. Hur gynnar det naturen? Inte ett skit. Det gör att vi kommer fortare fram över längre avstånd. Varför ska vi göra det? Varför ska det gå fortare och varför ska vi längre bort?
Blir allt mer övertygad om att man måste ta människan i örat på ett mer handgripligt sätt eftersom den inte begriper att göra nått av sig själv. Människan saknar initiativkraft!

Och människan verkar ha blivit så lat att den kan jobba hur mycket som helst för att slippa jobba.

Torsdag den sjunde januari var dagen då mor lämnade jordelivet och överlämnat ansvaret för livet till sina barn. Efter åttiofem delvis otroligt händelserika år blev hon till slut om inte riktigt klar så i vart fall nöjd. Det kändes att hon ville uträtta mer men hindrades på senare år av att inte kunna se och att kroppen tog slut.

Nu är det vårt ansvar att leva. Att uppleva och att bidra med den lilla men viktiga insats varje människa gör. Mor fick fem barn, åtta barnbarn och hittills sju barnbarns barn, så det finns resurser som kommer att rota runt i livet.

För vår del kommer säkert en hel del nya upplevelser med utgångspunkt från huset i Skåne. Det är nytt inslag i livet. Grabbarnas framfart på arbetsmarknaden är i startgroparna medan min närvaro där ska minskas. Gäller att hinna mer än arbeta också. Ska bli spännande att se vad jag fyller tiden med.

Vaknade idag med förhoppning att det relativt milda vädret skulle vara kvar. Vi hade sexton minus igår, men ack nej. Idag var det tjugoåtta minus igen. Soptunnan står där ute och hoppar och skriker. Den är liksom jag proppfull efter julen. Men till skillnad mot mig har den inte blivit tömt sedan dagarna före julaftonen.

Det är dags att ta en tur till tippen och det är väl inga större problem, annat än att tippen ligger utomhus. Att rota fram brännbart som man snabbt kan kasta rättsorterat på tippen är inget man vill göra i vinterkylan. Men det blir nog så att det ska göras i alla fall.

Hoppas inte Tobbe vill ut i skogen idag, det är lite oroligt att ha honom där när det är så kallt även om jag vet att jag själv gjorde lika när jag var jägare. Flera gånger kom jag hem med stelfrusna rådjur, eftersom de frös ihop raskt i trettiogradig kyla.

Hörde förresten att det varit så kallt på nått ställe i Sibirien att när man tog en kastrull med kokande vatten och gick ut på gården och hällde ur vattnet så var det is innan det tog mark. Kan det vara så?

Eftersom det är fundersamhetens och eftertankens tider för mig ska det inte skrivas för mycket, det kan bli hur tokigt som helst då.

Lyckades få Tobbe att gå ut och sätta i motorvärmarsladdarna och hämta lokalblaskan. Mest för att han vill ha en av bilarna, men ändå.

En kopp kaffe och dagens bortsprungna katter i byarna runt stan blir förmiddagens höjdpunkt.

En del av livet är mindre livat.

Vargavintern har fått fler inslag än vad som är nyttigt. Dels är det runt 25 minusgrader ute just nu, dels så har vargjakten väckt känslor som ibland verkar vara helt okontrollerbara. Från min soffa verkar det obegripligt.

Det mest obegripliga är att ingen tv-medverkande expert pratar vargens, eller naturens språk. Förstår man inte naturens lagar? Vet man inte vem vargen är? Varför värderas människan alltid högre om än i olika nivårer?

Min egen syn är att myndigheten gjort världens tavla som grundar sig på fel syn på vargen, vargens villkor, naturens villkor och människans behov. En dundertavla alltså.

Nu blir verkningarna i det historiska perspektivet mycket små, men ändå.

Genetiskt är vargen illa ute med inavel. Får de leva på naturens villkor dör stammet ut förr eller senare. Friskt och obesläktat blod måste in och då måste människan bidra. Eftersom en stor del av Sveriges land är renbetesland, behöver man ta till metoder för att plantera ut vargar i vargarnas rike. Det finns olika metoder för det, men generellt sett är det enda metoden. Om man vill ha en vargstam längre fram.

Att jaga varg nu är ju speciellt och minnesskapande för jägarna. Men har myndigheten fattat klokaste beslutet? Grundas det på att vi ska ha en stam på runt 200 vargar? I så fall anser jag att den är för liten. Ska det finnas varg om tvåhundra år, bör nog stammen vara väsentligt större. Kanske mer än 500 vargar inom tiotalet år.

Att jaga varg för att den är farlig eller tar annat vilt i skogarna är ju tokigt. Farligaste djuret är människan.

Varför ska människan alltid lägga sig i naturen? Har vi inte nog med att minska biverkningarna av våra skövlingar?

Jag vill att lamporna ska tändas varenda gång jag trycker på strömbrytaren. Om vi börjar där. Vad innebär det för vargen. Jag lovar att det påverkar vargens villkor. Och naturen. Mycket påtagligt.
Älvars fördämningar. Kärnkraftverken. Kolkraftverken. Vindkraftverken. Oljans utvinning och transport.

Skogen däremot, tror jag vi fixat. Vi har väl aldrig haft så många träd i Sverige som nu.
Även om eken utrotades i Mälardalen för att vi skulle ha skepp att resa på rövarjakt med.

Eftersom värnplikten försvunnit kanske vi kan ha Naturplikt i stället. Varenda svensk ska leva på naturens villkor 10 dagar. Med dagens redskap släpps vi ut i vildmarken i grupper om fyra. Efter tio dagar hämtas vi igen. Eller de som finns kvar av oss. De som inte klarade sig, blev de uppätna av vargarna? Knappast. De dog av välfärd.

Eftersom myndigheten sagt till om vargjakt, ska jägaren ställa upp. Men myndigheten ska nog fundera utanför boxen först. Även om det är svårt.

Själv ska jag nog äta lite vildsvin idag, jägaren i mig vill det.

Det nya året har börjat och om det blev en bra start vet jag inte än. Fredrik och Linn har åkt till Umeå. Hem säger dom rackarna. Fredrik har tre hem numera. Umeå, Falun och Förslöv.
Han tog sitt hus till sitt hjärta på en gång. Det märktes tydligt att han och huset fann varandra och som hemmansägare inspekterade han förbättringsmöjligheterna och nickade ibland godkännande till sånt han ansåg kunde bli som det var.

Förslövs otroliga nyårsfirande var en glad överraskning. Hela byn genomförde ett hejdundrande fyrverkeri så himlen över byn sken upp av massor av fantastiskt kreativa krevader. Där ska jag vara nästa år igen!

Linn är vegetarian och det smittar. Har fått prova på ett antal vegetariska middagar och jag måste säga att det påverkar mig mycket positivt. Mår riktigt bra av det. Och dessutom får jag äta något jag aldrig ätit förr. Riktigt bra!

Gillar verkligen huset i Förslöv och när den nya fasaden kommit på blir det ännu bättre. Det är lugnt och trivsamt. Inga trafikljud och gården ligger delvis inkapslat med höga och för en dalmas delvis exotiska växter som till våren ska få visa sin prakt. Känns som att själva vistelsen i huset gör att blodtrycket går ner och rörelserna blir lugnare och mer eftertänksamma.

Nu är det en timme sedan Umeparet åkte och jag saknar dem redan. Det är hårt att veta att det är flera månader innan vi ses igen. Fredrik kommer säkert när pappa fyller sextio under påskhelgen, även om de planerat att vara i fjällen. Alltså fjällen där uppe i Västerbotten. Inte några ynkliga småbackar i Sälen.

Tobias är på vargjakt norr om Mora. Det har skjutits alla vargar man får i Dalarna, och någon har skjutits där uppe. Undrar om han varit med där det hände. Hur som helst vet jag som gammal jägare att jakt är spännande och att vargjakt är ännu mer spännande, det kan jag också tänka fram.

Man kan tycka olika om vargjakt och alla har rätt till sin åsikt. Tobias jagar varg och jag hade gärna varit med. Även om jag anser att vi tål väsentligt fler vargar än vad stockholmarna tror.

Nu är det jobbledigt någon vecka till och jag ska försöka att hålla varvtalet lågt. I morgon börjar jag träna igen efter uppehåll för infektioner och julfirande. Ska fortsätta skriva om figurerna i byn utanför stade, Bartolomeus, Nikodemus, Sven och gubbarna. Om dem kommer fler historier vad det lider.

Det är alldeles tyst i huset, ingenting låter, kallt ute, inte alldeles varm inne heller. Ska iväg och handla och panta en säck tomflaskor. En hård dag väntar . . .

Livet ska levas levande.