Skåneresa och tonårsbarn
Spännande resa med stigande puls antagligen. I morgon. När jag tittar ut över vardagsrummet här hemma och ser vad jag släpat fram och som ska resa med mig ner funderar jag på hur Saaben ska klara att svälja allt. Det såg ut att räcka till två Saabar igår. Och då kom jag på att jag vill ha soffbordet i björk med mig. Ska bli spännande att se om det funkar när bilen ska packas på sen eftermiddag.
Just nu är Saaben ute i skogen. Tobbe ska ta en dagsljusvandring i vildsvinsland. Därefter har han lovat att ägna ett par timmar åt att göra bilen ren och fin. Den har varit jaktbil på senare tid så den ser ut därefter. Pinnmon har tagit över golv medan barrträdens barr sitter i förarsätet. Sedan finns lite helt vanligt damm också och vindrutan lämnar mycket till slumpen när man är ute och åker i strålkastarskenens land.
Har avslutat en mindre köksröjning och ska efter en stunds vila åstadkomma en fisksoppa med gryttendens. Den ska innehålla massor av grönsaker, två sorters fisk samt några hekto räkor. Smaken ska nog få gå åt curryhållet, eftersom hushållet förärats en jätteförpackning vars estetiska utstrålning är föga tilltalande. Den ska utrotas genom användning.
När sedan bilen, kanske skinande blank, dyker upp på gården ska den packas. Kasspuzzel.
Två stora kartonger böcker står på väntlistan och hoppas få plats på resan.
Med turnummer ett och två står ett antal flaskor vin samt en single malt. Man måste ju prioritera rätt. Summer Residence ska ha utrustats med soffa med tacksam hjälp av förra ägarinnan. Bredbandet ska fungera påstår leverantören medan Telia däremot ställer frågor som jag besvarade i mailet när jag för fyra veckor sedan beställde telefon. Så fast telefon lär inte finnas. Telia har tydligen lyckats dåligt i helpdeskrekryteringen, eftersom man inte klarar läsa vanlig svenska om det omfattar fem rader. Tråkigt, men eftersom bredbandet ska fungera ändå så är det oväsentligt. Vi skiter i fast telefon. Larmet går i alla fall trådlöst.
De nya hastighetsbegränsningarna, där det i Dalarna dykt upp massor av åttiovägar skapar så här i början massor av omkörningar. Roade mig med att hålla samtliga begränsningar under resan till Skokloster igår. Jädrans vad jag blev omkörd. Men jag tyckte om att åka i åttio. Lugnt och behagligt och jag kände mig som säkerheten själv. Det är bra. Det har kommit upp en del nya fartkameror också så den snabbe får akta sin plånbok.
Har funderat på det där, själv är jag notorisk fortkörare, med att folk, vilka nu det är, oftast är mer rädda om plånboken än kroppen. Man är mer rädd för att åka fast än att krocka. Har man sett en bilolycka? Det är ingen lek kan jag säga. Bilen, krockkuddar och andra säkerhetsåtgärder skyddar, lindrar kroppsskador. Men ärren i hjärta och själ blir kvar. Och det går ont. Ont som tusan. Att krocka alltså. Oavsett att man överlever.
En del satsar ett liv i rullstol på att komma fram fem minuter snabbare.
Min körstil tog mig till Kista på två timmar och några minuter förr i tiden. Nu tar det en halvtimme till. Och jag kör Falun-Gävle-Kista bara för att vägen är säkrare.
Gammal man vill leva - ung man, inte så noga . . .
Tänkvärt.
Såg lite på idol igår och märkte ytterligare bevis på tilltagande ålder. Den lilla flickan, sexton år, är otroligt bra. Men får hon ställa upp för mamma. Hur funkar hennes mamma? Dricker hon alkohol, ja flickan alltså, mamman får. Sextonåriga flickan har tydligen precis klarat av sitt första förhållande. Förhållande?
Hon ropar väl på mamma om hon har feber?
Nåja, tur man inte har flickor utan två stabila grabbar som kan ta hand om far. Sen. Undrar om jag inte tillhört eliten i hönseri om jag förärats flickor också, att uppfostra.
En uppfostringsmetod jag antagligen skulle begagnat är "spik i foten".
Den går ut på att det söta flickebarnen, pappas gullflicka, vid uppvisandets av första tecknen på att bli kvinna, föräras en spik i foten. Sedan kan hon, om hon sköter sig, kunna springa runt runt till hon blir trettio. Minst trettio.
Vid misskötsel blir det en spik i andra foten också. Vid god ordning och välartat uppförande i rundspringet, kan det bli fråga om silverspik, eller rent av guldspik.
Om grabbarna är ute och slarvar och ringer efter pappa "jag mår dåligt, hämta!" så åker man och hämtar aktuell son, ser till att han kommer innanför dörren hemma och ser sedan roat på den smått fyllsjuke sonen medan han med stor möda återhämtar sig och eventuellt gör sig klar för sängen. Ibland kanske han väljer att hålla reda på toalettstolen i stället.
Om en dotter åstadkomma liknande samtal skulle jag antagligen åkalla stöd från höjden, akuten, kuratorn och min egen mor.
Min mor, mor till tre välartade gossar samt ett par döttrar . . .
Hon sa en gång "hellre tio söner än en dotter".
Å andra sidan sa hon också att jag var duktig.
1974!
Så kan det också gå en söndag . . .
Idag började det lite segt. Kände mig hängig och har haft svårt att sova. Använder allt som alltid en mask för ansiktet på natten. Man vill ju visa sig från sin bästa sida i sängen. nu är det ingen egen uppfinning utan en grej som sitter på en moj och som ser till att jag inte får andningsuppehåll under sömnen. På så sätt vaknar jag inte av att jag håller andan. Jag vaknar av att masken läcker och blåser friskluft rakt in i ögonen.
Därav hängigheten de första fem minutrarna i morse. Sen piggnade jag på mig och efter en avlämning av modell ett på toaletten och en avstädning av ansikte och utstickande extremiteter blev det kaffe och frukost. Eller frukostkaffe med a-fil och lite musli. Musli är inget för vikthållande överviktiga. Det är sockerrikt. Alla sorter! Lovar att du inte hittar någon med mindre än runt trehundra kalorier per hekto. Aktare för den. Käka persilja i stället. Det smakar fan efter ett par hekto.
Frukosten avnjöts under tystnad och eftertanke. Ingen läsning, ingen tv.
Sedan slog jag igång datorn. Av två skäl varav det ena var att jag lagt bud på en soffa till Färghuset. Det gick vägen men sedan har det kört ihop sig. Ingen transport går att ordna från Båstad till Förslöv så det passar med dörröppning. Antagligen löser jag väl det också. Inget fel på självförtroendet idag heller!
Den andra anledningen till datorstart är min ensak. Kul va!
Sedan iväg med diger upphandlingslista till Ica Maxi, klarade en tredjedel av upphandlingskraven. Det är utrustning till Färghuset. Ica Maxi har inga blomvaser. Ingen termos som passar heller. Man är ju lite noga. Däremot bestick! Som jag letat. Vill ha bestick med tyngd och stil. Ingen pressad plåt. Det gick vägen.
Därefter ner till mor. Hon blev hjärtans glad och bladdrade på som tusan i trettio minuter, sedan sa hon "du säger inget Gösta, är det nått fel". När jag försökte påpeka att hon snackat hela tiden ville hon inte tro mig. Hon som är så tystlåten. Jo hej du.
Mor har numera lite svårt att se skillnad på olika. Sånt kan röra till livet för den mest intellektuelle. Mor lämnar alltmer över ordning och reda till andra, medan hon fortfarande gillar att tänka. Sånt skapar frustration hos en gammal kvinna.
Sen har hon lite problem med var hon är och det tycker jag om. Hon verkar trivas bättre när hon är i barndomens by i Österrike. Ser lyckligare ut och pratar om grannens kor, som hon vet finns men aldrig hittar. Jag gillar mor i Österrike anno egen barndom.
Men hon har full koll på mitt liv. Helt plötsligt ställer hon en fråga, så närgången att jag inte hinner ljuga. Rackarns mor. Så gjorde hon när vi var barn också. Och ljög så vi talade sanning.
Hoppas det framgår att jag älskar min mor!
Därifrån till Statiol för söndagstidning och påfyllning av bensin. Sonen lämnade tillbaka bilen igår med orden "du tankar väl i morrn pappa".
Gymmet var välbesökt, men jag behövde inte vänta på mina redskap och efter en timme var jag genomsvettig och nöjd. Ett bra träningspass. Rätt tyngder och rätt frekvens och rätt tid och rätt utfört. Lite halvtaskig musik i högtalarna. Mix Megapol är inget vidare. Inte ens på söndagar.
Åter till Ica Maxi. Nu för grönsaker till kycklinggrytan. Och lite Fjällfil.
Väl hemma var jag glad. Vet inte varför, men hjärtans glad. Gnolande drog jag igång arbetet med kycklingsoppan.
En massa vatten i gjutjärnsgrytan får koka upp medan jag täljer ner grönsakerna och skalar kycklingen. Inget skal på kycklingen förutom vingarna. För smaksättning. Curry i volym, svartpeppar, vitpeppar och salt. soppan får koka ur en del så jag får rätt smak när jag provsmakar.
När det smakar som det ska, får kocken börja dricka matlagningsvin. Har hört att matlagningsvin är vin avsett för maten. Men jag har kockvin, avsett för kocken. Gott Santa Helena heter dagens val. Bara för att det var kvar sedan igår. Inget höjdarvin, men det tar mig upp lite i alla fall.
Grönsakerna får sedan hoppa i badet lite före kycklingen. Egentligen skulle jag vilja koka kycklingen i en egen kastrull ett tag för att få bort mera fett, men det låter sig inte göras sa disklatmasken.
När jag känner att jag fått det som jag tror jag vill ha det låter jag anrättningen puttra på, ganska kraftigt, i trettio minuter innan jag sätter igång riskoket.
Just nu sprids en angenäm doft att kaffe, som givetvis ska finnas under matlagningens slutfas, vinet i min mun och grytan på spisen.
Om en halvtimme är det mat och jag kan aldrig tänka mig att jag tänker göra mer nytta idag. Om jag nu gjort nån nytta. Jo, jag ska bära ner några saker från övervåningen som ska få åka bil till Förslöv.
Sedan ska jag titta på tv. Eller läsa. Eller hitta någon trevlig chatt.
Så ser en söndag ut i mitt liv.
I morse hade jag ingen aning.
Ironi, men jag tar inte avstånd från sträckan.
Infunnit sig har däremot Ljusklocka. Hon försöker gå på alla premiärer och fester hon bara kan, bara där finns fotografer för de stora strunttidningarna.
Strunttidningar är de mest lästa tidningarna med störst upplagor trots att nästan alla nekar till att någonsin har köpt en tidning så långt ner på den kulturella stegen.
Ljusklocka syns ofta i tv också. Får yttra sig om mode och bloggar och kändisfrågor. Hon är inte med barn. Än. Kanske kommer hon som andra kändisar att bli skendräktig vad det lider.
Har läst hennes blogg flera gånger, så jag är med i räkneverket. Däremot inte bland dyrkarna. Hennes storhet förblir odyrkad av mig.
Men hon är i stort sett en normal tonåring, låt vara att föräldrarna inte tillät henne bli vuxen till alla delar, bara låta vuxen, men hon har egen intelligens och kraft så hon är snart ikapp sina kamrater, vanliga ungdomar.
När man ändå är inne och botaniserar i bloggarnas värld kan jag berätta att där finns massor att skåda och läsa och lära. Vänder vi på innelistan och börjar med de bloggar som aldrig läses så är det i de flesta fall så att det är ingen som skriver heller.
Men sedan finns tusentals Prometänkarinställda bloggare. Som skriver för att det är roligt och att det liksom måste iväg nått lite då och då. Vilka som läser skiter dom i, även om de ibland kollar hur många träffar bloggsidan fått. Men om det är fem eller trettiotvå gör inte så mycket. Eller det gör ingen skillnad. Vi vardagsbloggare kan i alla fall inte räkna. eller de är inget att räkna med.
Kollar också hur det räknas och det är tydligen antal träffar, så om jag går in tio gånger samma dygn så är jag tio. Fast jag är egentligen bara en, utom när jag går förbi hallspegeln. Då är jag två, men inte så länge.
Har idag haft en fråga i huvudet som jag inte riktig klurat ut, men man kan ju undra om avståndet är längre än sträckan.
Sträcker på mig, om än på avstånd!
Några sekvenser ur en kylskåpslampas liv
Enda gången man kommer härifrån är när man helt slocknat.
Men det är skönast när man slipper lysa och det är stängt och mörkt och tryggt. Man kan samspråka lite med mjölken. Det finns flera flaskor mjölk och den trevligaste är den som står längst in. Den börjar komma upp i åldern och har länge stått i skuggan av unga, fräschare förmågor. Han har liksom stannat till och rinner inte iväg så fort längre. Ungdomarna längst fram kommer inte att vara länge. Till och med mitt i natten öppnas dörren och någon konstig varelse, tonåring kallas den, tar några djupa klunkar direkt ur förpackningen.
Längst ner och längst in ligger en tomat som skrudat om för vintern. Den är alldeles vit och luddig. Svarar aldrig på tilltal och det spelar ingen roll hur öppen dörren är eller hur mycket jag lyser. Den blir aldrig upptäckt, välkamouflerad som den är.
En ostskank ligger bredvid, naken och delvis julfärgad. Den har också några gröna inslag och det ser ut att röra sig lite i det gröna, men det är nog inbillning.
När båda tonårsvarelserna är hemma öppnas dörren många gånger. De äter mackor. Åtta åt gången ska man göra och en liter mjölk därtill. Man blir rent yr av att tända till hela tiden. Och vilopauserna är så korta så man hinner knappt svalna, trots läget.
Som lampa blir man upplyst varje gång dörren öppnas. Nu är dom hungriga igen, varelserna. Med orden "finns det bara tolv revbenspjäll" tömmer de fatet och jag hinner se att de avgnagda benen blir liggande på köksbänken. De kan också stå där i dörrhålet, båda två. Samtidigt får de se en hel gurka och ivriga händer sträcks in. De får fatt i var sin ände av gurkan. Kampen blev oavgjord. Den gick knappt att äta. Gurkmos.
Ibland önskar man att man kunde skratta. Det är till exempel när varelserna tagit sylt. De kan ta sylt på hårdbröd. Massor. De häller på ett berg sylt och blir förvånade när det droppar på golv och kläder. Men de kan inte skruva på locket.
När far sedan välvilligt erbjuder sig att ta fram sylten till pannkakorna på torsdagskvällen, tar han i locket och hela burken far i golvet. Sånt underhåller.
Fars nattliga bullätande måste också få ett slut någon gång, antagligen blir det när mor upptäcker att det inte är varelserna som stjäl bullar, utan far. Far går upp vid tvåtiden på natten. Fem bullar och ett glas mjölk slinker ner utan knot. Frågan är om han ens är vaken.
Fredagar kommer alltid ett gäng svartbruna flaskor och hälsar på. Det brukar vara tio-femton stycken och de kommer alltid i flock. Men de stannar inte så länge. De brukar sticka två i taget och när det bara är några kvar brukar det låta som ett ständigt muller utifrån. Hörde att det kallas att skratta och i vissa fall "vara på lyset". Jag är ofta på lyset men vet inte hur man skrattar. Ska nog försöka lära mig det, men det är ingen som skrattar när de tittar in i kylskåpet. För det mesta sätter mor i huset in saker, far tar ut och varelserna öser ut. De sätter aldrig in, tar bara ut. Far sätter in, men bara sånt som förvaras i flaskor.
Framförallt vid juletid.
The show Must gå on!
Apträdet avlövas
Att man kan vara så oomtänksam att man inte tänker på att man kan vara tänkt på. Fick en skrapa av en mycket nära vän igår. Han frågade var i hela h-e jag tagit vägen. Han har sökt mig allt intensivare under helgen bara för att höra att jag fanns där.
Och jag hörde inte av mig!
Klart underkänt fick jag. Och med rätta.
Att inse att man har betydelse för andra är inte alltid så lätt och även om man förstår det så är man ibland så otroligt trångsynt att man inte vårdar sina vänner.
Tänk på det!
Ett politiskt utspel ska jag kosta på mig idag. Läste om olikheterna i influensavaccineringen runt om i våra olika amatörlandsting. En del landsting ligger på doser motsvarande mer än 10 % av befolkningen, medan andra är utan. Man försöker få det till att det är leveransproblem, men det är det inte. Det är skitdålig planering. Dalarna har inte klarat uppgiften alls. Och man är inte ensam. Tur att de större befolkningscentra vi har kan det här bättre. Det är alltså lättare om man är över miljonen som ska besprutas, än om man är ett par hundra tusen.
Min slutsats, som vanligt - ta bort landstingen! Det är en helt onödig inrättning. Sjukvård ska vara lika över landet och styras av statsmakten. Inte vanmakten med landskaps- eller länsbundna amatörer.
Apträdet börjar allt mer likna apträdet efter att under sensommaren och tidig höst uppträtt som träd. Men Apträdet har numera en massa tentaklar som spretar åt alla håll som värsta tonårsfrisyren. Men å andra sidan så var den makeover Tobbe utsatte den för, får man se det som just ett tonårsupptåg. Tids nog, antagligen redan till sommaren, kommer Apträdet åter att uppträda som träd, utan spret och med en lövad krona i åtminstone sjumetersklassen. Ska avvakta sist fallet löv innan Apträdet ska förevigas. Man vill ju inte heller kratta för tidigt. Varför kratta medan det finns löv kvar på dess grenar? Man får ju bara kratta en gång till. Det finns två vägar att gå för att undslippa dylikt jordbruksarbete. Bästa, och minst ansträngande, är att avvakta sista lövets fall. Normalt brukar snön ha kommit och krattning undanbedes, eftersom gräsmattan ligger ett par decimeter under det fina vintertäcket. Andra alternativet, som dessvärre kräver insats, är att man helt enkelt limmar fast sista lövet och övergår till att avvakta enligt första alternativet.
Så skriver profeten Kerstin "Undrar vad jag gör nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig".
Gits Tröskelglömmare ett växande släkte
Måste få damma av det av Gits Olsson en gång instiftade epitetet Tröskelglömmare.
Vet inte hur vanligt det är för dig men jag är på väg att bli en utpräglad och seriöst satsande Tröskelglömmare. Vad man kan utläsa av utvecklingen torde jag när som helst kvala in som en av norra Europas mest lovande Tröskelglömmare.
Igår fick jag för mig att, efter flera månaders eftertanke, äntligen spika upp några tavlor som visar Tobbes nedrusande framfart som fallskärmshoppare. För att klara det tänkta, och sedan länge planerade, uppdraget behövs tavelkrok med spik, hammare och tavla.
En plats utses för hängningen och som en enmansjury stod jag där och siktade in placeringen. Det skulle bli tre tavlor att hängas i tur och ordning och speciell ordning om jag hade tur.
Tavelkroken med spik och tavla i näven, inmåttningen gjord. Ingen hammare. Iväg till skåpet vid toaletten där verktyg förvarades på den tid sönerna enbart tog sig fram hasandes och krypandes. Allt eftersom de lärt sig gå och blev längre, kom de åt hyllorna allt eftersom och allt eftersom försvann verktygen spårlöst. I skåpet stod ingen hammare att finna. Däremot hittade jag sladdar och kablar som ingen har en aning om vad de är bra för. Hammaren ligger antagligen bland Tobbes prylar i garaget.
Full fart mot garaget och med blixtens hastighet befinner jag mig i garaget där jag stå som ett fån mitt på golvet och undrar vad jag gör där. Inte den blekaste. Vad brukar jag vilja i garaget. Normalt hämta en stenhård köttbit från den där varandes frysboxen. Tittar på boxen, men ingen klocka ringer.
Finns inget annat att göra än att backa tillbaka in i huset och precis när tröskeln passera - hammaren!
Sedan var det bara att hämta hammaren i garaget och gå in och smälla upp tavlorna. Efter väl spikat förvärv återbördas hammaren till verktygsskåpet vid toaletten. Jädrar vad Tobbe ska leta. Och vad skäll jag kommer att få. Lägga hammaren där den ska ligga. Sånt tok.
Gits Olsson var en kåsör av rang, som från sin stuga på ön, varje sommar och ibland på vintrarna skådade vardagen i naveln. Det var han som spikade in nya fönster med en tall som riktmärke. Allt gick bra utom när de skulle prova fönstret. Det for i backen med ett brak. Fönstret satt rakt som tallen, men upp och ner.
Nästa gång du står någonstans och undrar varför du står just där, backa över senast passerade tröskeln så ger det sig.
Du är med i tröskelglömmarnas förening.
Undrar om Apträdet skulle vilja hänga med till Färghuset?
Men, men. apträdet ville annat och antog oanat vida former under sensommaren och visade upp en sällsam växtkraft.
Fast nu utför den en sakta striptease. Ett löv i taget och den som orkar kommer säkert att få se apträdet i all sin nakna prakt.
Färghuset är vårt och handpenningen är på väg, åtminstone nästan. Handlingarna för utbetalning ska ut och resa först. Gav sig av från Falun igår mot norra nejder. I Umeå ska ett bomärke på och sedan åter till Falun för att få en högerkrok av mig. Högerkroken kallas signatur. Sedan vidare till banken som betalar ut pengen för huset i Förslöv.
Första december är det vårt, men jag planerar att genomföra en ockupation redan den sista november. Ska jobba i Växjö på dagen så det passar bra. Sedan är jag inbokad på ett viktigt kundbesök på onsdag. Gissa var. Just det. I Förslöv, Peabs bohåla. Och min sommarbohåla.
Har tränat idag på gym och kände mig lika bredaxlad efteråt, som när jag gick ut från matinéföreställningen av en John Wayne-film när jag var i den åldern. Kommer ihåg matinéerna. Åttio öre kostade det och när vi hade råd, slog mor på stort och vi fick en hel krona var. För tjugoöringen som blev kvar fick man ett näve treöreskola. såna som idag kostar en krona styck.
Zorro innebar att man rörde sig lätt dansant när man lämnade Röda Kvarn och gärna fäktade i luften, ristade in ett Z. Ivanhoe tog oss tillbaka till England på riddartiden och John Wayne hjälpte oss att gå bredbent med höger hand dinglande i höjd med livremmen. Ifall man måste dra snabbt.
På den tiden betydde "dra" att man drog revolvern blixtsnabbt och avlossade ett antal snabba skott, många fler än vad revolvern kunde rimligtvis laddas med.
Om någon skriker "dra" idag, försvinner alla i omgivningen.
Undrar hur det kan bli så olika.
Idag har jag blivit påmind om vackra upplevelser från förr. Skåne. En arbetskamrat behövde hjälp. Och jag insåg vem som kan hjälpa. Inte jag, men nästan. Vi får se om han får hjälpen.
Sträck en hjälpande hand till dina vänner, du vet aldrig var den handen kan hamna . . .
Hands up!
