prometankaren

Nu har det snöat i två dygn och det märks på snövallarna som börjar komma upp i manshöjd. Det skottas vilt utefter radhusgatan och det ger tillfällen att stanna upp och språka lite och ge sin syn på vädrets makter.

Småbarnspappan tycker snön är bra. Han får gå ut en stund och skotta, rena vilopausen.
Där inne går han omkring med kräkfärgad högeraxel efter alla flaskmåltider hans minsta ättelägging. De lite äldre barnen är osams om Barbies kläder och man bråkar på pappa att man vill klä ut lillebror till Peter Pan. Mor vilar ut på jobbet.



Mannen med de halvgamla sönerna förundras över att tonåringar inte kan hjälpa till och att deras garderober gapar tomma medan golvet är fullt av kläder. Han dristade sig en gång att plocka upp alla kläder och körde dem portionsvis i tvättmaskinen. Sonen fick syn på golvet och reagerade på två saker. Han hade ingen aning om att det var trägolv och han gratulerade far till att ha tvättat massor av rena kläder. Det är nämligen så att sonen sorterar kläderna i fyra spridda högar. Skitiga kläder, skitiga men användbara kläder, använda och användbara kläder samt helt oanvända och tvättade kläder.


En man i sin mest fantasifulla ålder tränar hårt på att inte tävla i snöskottning och att klara av att andas i pauserna som grannarnas språksamhet bjuder på. Så han deltar inte i diskussionerna så mycket och lagom när grannarna är färdigpratade har han återfått puls i närheten av en maratonlöpare. Känns som hjärtat står still och kroppen hoppar runt.

Pensionären skottar en stund, pratar en stund och går sedan in och tar en tuppis. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund och går in och tar kaffe  med dopp. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund om det finns nån att prata med även om han inte har några problem att prata oavsett om det finns grannar ute eller inte, sedan tar han en paus och går in och tar en tuppis.

Längst upp bor en energisk man som rusar ut och snöskyffeln går som en snöslunga och alla kanter blir raka och helt släta och efter några minuter är hela garageuppfarten, bilparkeringen, gångarna och en bit ut på vändplanen helt rena från snö. Då rusar han in för att ta tag i nästa syssla.

Vi andra skottar så kallade kattgångar och runt bilarna så man kommer in i dem. Möjligen kör vi bilen fram och tillbaka om det ser för tokigt ut. Och bara det ser för tokigt ut. en bil som kör in och ut på garageinfarten tiotalet gånger kan få vilken iaktagare som helst att fundera över hästarnas antal och springriktning.

Sist har vi huset där det aldrig skottas. Den som går ut först kan styra alla andra in i buskarna. För de som kommer efter förste man kliver i hans fotspår. Familjen består av två vuxna och tre tonårsbarn. Ingen skottkunnig. Kanske borde det införas skottpeng. Om de nu tickar igång på det.

Men man kan ju inte utfärda skottpeng på grannarna om så endsat för att få det skottat så deras infart förblir pulsbar. På något sätt ser de rackarna lyckligast ut också.

I huset längst ner är det alltid frun i huset som skottar. Och det passar mig utmärkt eftersom det är en mycket vacker kvinna. Hon är alltid koncentrerad när hon skottar så det är ett rent nöja att pulsa ner och störa hennes koncentration. och hon skottar hela garageinfarten. Inte bara där man går som de flesta gör.

Hur jag skottar förblir en hemlighet eftersom det var åratal sedan någon såg mig skotta. Sånt sköter sonen. Han skottade vid ettiden i natt. Bara för att det var dags då. Sånt gjorde aldrig jag.

Man kan väl inte skotta i år, det är ju inte skottår.