prometankaren

Söndagsmorgonen startade lite försiktigt med kaffe och macka. Det kommer inte att hända sådär jättemycket idag eftersom junior tog bilen igår och drog till vänner i fjärran. Beräknas komma hem framåt kvällen. Ska se efter hur det ser ut efter våra vägar. Kanske läge för en promenad. Försökte här om dagen men de var så halt att jag gav upp. Vintern har sina vita sidor.

Har precis sett ett program om vildsvin och deras sätt att ta över jordklotet. Amerika invaderas av vildsvinen som redan första levnadsåret får sin första egna kull små kultingar. Sedan föder de två till tre kullar per år. Ska banne mig försöka lista ut hur många avkommor det blir under en gris levnadstid. De blir antagligen runt 10 år i snitt. Trettio kullar om sex kultingar, där den kvinnliga delen får egna kultingar redan efter ett halvår. Det blir många grisar det.

Här hemma verkar ett bestånd grisar som bedömdes vara femtio för tre år sedan vara tvåhundra nu. Så visst förökar de sig. De jagas alldeles för lite och det är synd. För det är riktigt gott kött. Och användbart.

Var ut i skogarna igår för att försöka ta mig till min meditationsplats. Kände att jag behövde komma dit och få en stunds eftertanke. Men fick ge upp. Det gick inte att komma fram på grund av snön. Och att pulsa flera kilometer uppför bergen är inte det jag klarar längre. Men det var massor av spår i snön. Människa, hund, häst för det mesta på den igensnöade skogsvägen. Men i snåren och skogen var det massor av spår efter rådjur, hare, räv och älg.
Eftersom det gått kanske en vecka sedan senaste snöfallet så kan man inte se hur många, eftersom djur hinner röra sig en hel del på en vecka med bara minus fem grader. Gillar det och tycker det är intressant att av naturen lära sig djurens beteende, inte bara läsa sig till det. Eller som jag gör numera, glo på tv.

Kändes konstigt att inte besöka mor i går. Lördagar var oftast besök hos mor på schemat. Det blir inga fler såna besök. Men jag känner att hon är med mig och det är skönt. Saknaden är ändå enormt påtaglig hela dagarna.

Man kan också fundera på hur det kommer att påverka relationen oss syskon emellan. Men det kommer ju att ge sig i vardagen. För min egen del tror jag det blir så att jag under närmaste tiden hittar ett förhållningssätt till mors död som jag kan leva med. Tror inte på att man sörjer en stund, jag tror mer att man hittar ett sätt att leva med sorgen och att den är olika över tiden. Men den försvinner aldrig.

Ungefär som det är med kärlekar. Gammal kärlek rostar aldrig heter det sedan gammalt. Tror på det. Kärleken vilar. Kanske väcks den till liv om ny näring tillförs, men för det mesta vilar den resten av livet.

Djupa tankar blev det, men nu är det utförsåkning på tv. Inte speciellt djupt men ganska kul att se dessa galningar som kastar sig utför alpsluttningarna bara för att jag ska ha lite spännande här i tv-soffan.
Kan ju inte finnas några andra anledningar, eller hur.

Vill man nå toppen måste det gå fort utför!