prometankaren

Söndag morgon och termometern visar nitto plus. Inne. Ute är det tjugonio minus.

Det blev en ordentligt kallperiod denna vinter och det ser ut som vi får ett par veckor med kallare än tjugofem minus i Dalarna. Det är inte ofta det, på tal om att vi rör om i naturlagarna.

Nu har det funnits såna här kallvintrar tidigare och de är inte ens ovanliga, men när de kommer blir man kall.

Köpte ju hus i Skåne för att komma bort från det här med snö, men det ser inte ut som snön hinner bort innan jag hinner ner. Arton minus har det varit sägs det, åtminstone i Båstad som ligger lite närmare havet. Fast havet är väl varmare än land just nu. Vete tusan hur det där fungerar.

Det som är klockrent är att våren kommer och när den kommer ska jag vara på plats. Slå ut som den största blomman.

Mor avled i torsdags efter en tids sjukdom och flera års tuffa krämpor. Nu har man bara en mor, vilket man inte ska missa att komma ihåg, men det tar kan jag säga. Tankarna är som skott i mörkret. Man hör smällen men vet inte om det träffade.

Märker att det är svårt att låta sorgen få den plats den vill. Vill gärna styra i det och få det att gå över, eller vara på ett visst vis. Men jag har bestämt mig för att den, sorgen, ska få härja fritt till den blir en del av vardagen.

Såg en flock fåglar på vägen alldeles efter sandbilen åkt förbi och spridit fin röd sand. Visst är det väl så att de blandar lite salt i sanden för att få den att fästa i isen? Tror jag i alla fall, för salt kan småfåglarna ha i magen, men röd sand kan skapa uppror i den lilla fågelmagen.

En av fåglarna satt kvar, kurandes i den stränga kylan. Den hade inte ork att flyga upp med sina kamrater när vi kom bullrandes me Saaben. Den duckade i stället och satt där och såg upp mot mig när jag gled förbi. Fick lust att ta upp den, ta in den och vårda den så den skulle få uppleva våren, som jag ska.

Människan vill alltid lägga sig i naturen och av någon anledning har människan fått för sig att den är kompetent den uppgiften. Men, men, ser vi oss omkring på det människan uträttat så är det klockrent underkänt.
Människan är naturens värsta fiende, och ändå, långt där inne, tillhör vi naturen. Snacka om att såga av den gren man sitter på.

Funderar man lite på vad vi människor åstadkommer så blir man förvånad. Vi drar runt några hundra miljoner bilar på asfalterade vägar. Överallt på klotet. Hur gynnar det naturen? Inte ett skit. Det gör att vi kommer fortare fram över längre avstånd. Varför ska vi göra det? Varför ska det gå fortare och varför ska vi längre bort?
Blir allt mer övertygad om att man måste ta människan i örat på ett mer handgripligt sätt eftersom den inte begriper att göra nått av sig själv. Människan saknar initiativkraft!

Och människan verkar ha blivit så lat att den kan jobba hur mycket som helst för att slippa jobba.