prometankaren

Idag är det en sån där söndagmorgon då jag sitter ensam och njuter av tystnaden. Det enda som hörs är kaffet som puttrar.

Den häftiga vinden som härjade runt knuten i går kväll har försvunnit från våra kvarter och är väl någon annan stans och ställer till oreda.

Gårdagen innebar en extralång prometänkare i helt okända marker. I min strävan att hitta kantareller provade jag ett nytt område i skogarna mot Korsån. Visserligen är det björnjakttider i våra trakter men jag utgick från att jägarna har bilar för att ta sig ut till sin jakt. Såg inga bilar, alltså ingen jakt. Tänkte inte på att björnarna inte behövde bilar för att ta sig ut i skogen. De är liksom redan på plats.

Eftersom jag inte tänkte efter hade jag inte heller någon anledning att vara orolig.

Den här gången fann jag alla kantareller jag behöver. Lyckan log mot mig när jag gick förbi kantareller som skulle plockas på vägen tillbaka. Först prometänkaren i lugn och ro. Det blev en lång prometänkare och ändå, ändå tror jag inte jag kom fram till något. Vare sig i skogen eller i huvudet. Och det mådde jag bara bra av.

Det blev halvmilen och lite till och det kändes nästan lite vemodigt när jag var tillbaka vid motorcykeln för hemfärd. Dock med en kraftigt buktande skogsväska på ryggen. Full kantareller.

Medan jag var där i skogen hade jag fått sms. "Vill ni komma och äta kräftor i kväll?". En fantastiskt granne hade hört av sig. Såklart vi vill!

Att städa av kantareller tar ordentligt med tid. Hann stå där och ta mig en stående prometänkare. Tänkte på björnarna i skogen. Det hade brakat till i snåren några gånger. Var det björnar? Ja, det var i alla fall inte möss. Men jag såg aldrig något, så det kan väl ha rasslat till i huvudet också.

Kräftfesten hos grannen, som egentligen är tradition och kultur numera eftersom vi haft kräftfest med medhavda kräftor i många herrans år nu, blev fantastiskt trevlig som vanligt.
Fast vi är en decimerad skara då våra respektive äldsta barn flyttat hemifrån.
Det är trevligt att sitta i köket och äta kräftor, diskutera allt och intet och bara känna att det är trevligt. Att man är omgiven av vänner.

Nu blev det inte alltför hetsigt med drinkar, som kunde inträffa förr, så jag är i god form redan på morgonen idag. En viss smak av salt har dröjt sig kvar i munnen och lite torrt känns det. Men annars är det som det ska vara. Dagens prometänkare kommer att bli av. Men idag blir det i byn. Inte skogen, som jag tycker är skogen, kräver motortransport. Blir inget köra av idag.

Kommer att tänka på att man blir så skrämd av ovanliga ljud i skogen.
Visst är det så att det som skrämmer mest, är skapad av fantasin.
Jag skrämdes av att vattenflaskan några gånger skrapade mot skogsväskans band. Det lät som någon rumlade om i riset.
Jag blir ibland skrämd av tanke på vad som skulle kunna hända. T ex när sonen hoppar fallskärm. Eller någon av dem kör långt i bil. Eller inte kommer hem när jag trodde de skulle komma hem. Eller . . . .

Men ibland använder jag fantasin för att ha roligt också!
Som när jag ser Frippe sitta på sin altan och dingla med benen medan han funderar på hur stor den är egentligen.
Ja, altanen alltså   . . .