Bajskluttar
Så har vi avverkat ett Skåneresa i vårt sökande efter sommarhus. Den här gången såg vi tiotalet hus från Munka Ljungby till Eslöv. Det där med Eslöv var mest för att se stan och få en uppfattning om hur den skulle passa oss. Vi åt lunch på en uteservering vid torget och jag kunde sitta där och följa folklivet.
I Eslöv springer man inte i onödan. Man tar sig fram i lugnt tempo och har tid att hälsa på varandra. När man sitter där på uteserveringen är det lätt att få uppfattningen att alla känner alla men ingen har setts på länge. För de skiner upp på avstånd, tar varandra i hand eller kramas och växlar några ord. Fast på skånska förstås.
Huset utanför Eslöv var jättefint. Det vill vi ha. Men inte i Eslöv. Inget emot Eslöv, snarare tvärtom, men det är väl långt till saltvattnet.
Mest var vi i Ekeby, ett samhällen någon mil utanför Helsingborg, eller Landskrona om man så vill. Varför den finns där vet jag inte riktigt, men den har legat där sedan vikingatiden och det finns historia med stora anor. Att vi valt Ekeby som huvudmål denna gång beror på närheten till saltvatten i kombination med överkomliga huspriser. Det tar tolv minuter till Helsingborgs centrum. Vi kollade för säkerhets skull.
Byn har tretusen invånare och är byggd som en stadskärna, med trånga gator och kvarter. Vi tittade på fyra hus i byn. Det var fina skånska tegelhus och alla var värda sitt pris. Men vi fann det hus vi vill ha. Ett fantastiskt hus i utkanten av byn, men i bymiljön. Lite väl dyrt och vår tro är att budgivningen drar iväg och vi har då inte en chans eftersom vi redan i utgångspriset får anstränga vår kassa.
Systrarna Lundgren på Skäret blev det sena eftermiddagsmålet. Ligger innanför Jonstorp på väg mot Mölle. Måste vara Sveriges bästa fik. Och dyraste. De vet sitt värde. Fantastisk miljö att sitta i och man blir lugn och harmonisk och vill bara diskutera snälla saker. Missa inte dessa systrars fik. Deras mor, Rut, har restaurang i närheten. Hon har samma prisidé, så ta med stora plånboken om ni tänker äta där. Fantastisk mat och allt serverat med finess utöver vad som helst annat, men dyrt.
Kvällen tillbringade vi på hotellet inne i Helsingborg. Vi var trötta och hade ingen lust att göra annat än att vila. Middag käkade vi på hotellet och där var det fullt av sommarturister som alla hade lärt sig tala olika språk. Det pratades utrikiska överallt.
Vi satt dock och lyssnade på en liten treårig flicka som for fram mellan borden, ivrigt sjungande, eller nynnande, eller pratande. Hon pratade gärna med sin familj som satt stilla vid sitt bord. Ibland blev det långa avstånd, vilket inte avhöll den lilla från att prata och förvänta sig svar. Rätt som det var såg vi att mor fick göra en insats och de två försvann. Efter en stund kom de tillbaka från hotellobbyn på andra sidan matsalen. När hon pejlat in familjen som satt diagonalt över matsalen sa flickan med hög och stolt röst som sprudlade av glädje:
"Det kom många bajskluttar, pappa"
I Eslöv springer man inte i onödan. Man tar sig fram i lugnt tempo och har tid att hälsa på varandra. När man sitter där på uteserveringen är det lätt att få uppfattningen att alla känner alla men ingen har setts på länge. För de skiner upp på avstånd, tar varandra i hand eller kramas och växlar några ord. Fast på skånska förstås.
Huset utanför Eslöv var jättefint. Det vill vi ha. Men inte i Eslöv. Inget emot Eslöv, snarare tvärtom, men det är väl långt till saltvattnet.
Mest var vi i Ekeby, ett samhällen någon mil utanför Helsingborg, eller Landskrona om man så vill. Varför den finns där vet jag inte riktigt, men den har legat där sedan vikingatiden och det finns historia med stora anor. Att vi valt Ekeby som huvudmål denna gång beror på närheten till saltvatten i kombination med överkomliga huspriser. Det tar tolv minuter till Helsingborgs centrum. Vi kollade för säkerhets skull.
Byn har tretusen invånare och är byggd som en stadskärna, med trånga gator och kvarter. Vi tittade på fyra hus i byn. Det var fina skånska tegelhus och alla var värda sitt pris. Men vi fann det hus vi vill ha. Ett fantastiskt hus i utkanten av byn, men i bymiljön. Lite väl dyrt och vår tro är att budgivningen drar iväg och vi har då inte en chans eftersom vi redan i utgångspriset får anstränga vår kassa.
Systrarna Lundgren på Skäret blev det sena eftermiddagsmålet. Ligger innanför Jonstorp på väg mot Mölle. Måste vara Sveriges bästa fik. Och dyraste. De vet sitt värde. Fantastisk miljö att sitta i och man blir lugn och harmonisk och vill bara diskutera snälla saker. Missa inte dessa systrars fik. Deras mor, Rut, har restaurang i närheten. Hon har samma prisidé, så ta med stora plånboken om ni tänker äta där. Fantastisk mat och allt serverat med finess utöver vad som helst annat, men dyrt.
Kvällen tillbringade vi på hotellet inne i Helsingborg. Vi var trötta och hade ingen lust att göra annat än att vila. Middag käkade vi på hotellet och där var det fullt av sommarturister som alla hade lärt sig tala olika språk. Det pratades utrikiska överallt.
Vi satt dock och lyssnade på en liten treårig flicka som for fram mellan borden, ivrigt sjungande, eller nynnande, eller pratande. Hon pratade gärna med sin familj som satt stilla vid sitt bord. Ibland blev det långa avstånd, vilket inte avhöll den lilla från att prata och förvänta sig svar. Rätt som det var såg vi att mor fick göra en insats och de två försvann. Efter en stund kom de tillbaka från hotellobbyn på andra sidan matsalen. När hon pejlat in familjen som satt diagonalt över matsalen sa flickan med hög och stolt röst som sprudlade av glädje:
"Det kom många bajskluttar, pappa"
Kommentarer
Trackback
