prometankaren

Man förundras över människan.

Den som med småaktighet och trångsynthet framlider sina jordedagar, verkar vara många.
Förvånas över hur många som ser problem där det finns såväl lösning som underhållning.

När glasskulan lämnar struten och i en virvlande fart plattas till i gruset blir barnet besviken och ledsen, medan många vuxna blir förbannade. På glassen.

Andra vuxna, eller vi som föreställer vuxna, ser underhållningsvärdet i glasskulans fall. Vi inser också att ett antal kalorier aldrig kommer att nå kroppens breda mittpunkt.

När bilen framför inte åker iväg när det blir grönt vid trafikljuset, börjar flera bilförare i kön att signalera. En del gasar till och med upp motorvarvet på sin bil.
Man kan fundera på varför irritation infinner sig inom loppet av två sekunder. Hur mår de egentligen.
Själv tillhör jag dem som lugnt avvaktar, och jag sänder en medlidsam tanke till bilisten som inte kom iväg snabbt nog för frustrationsskaran i kön. Kanske mår han eller hon dåligt efter en skitdag på jobbet, om det är eftermiddag. Kanske hade tonårsungen snott sportbilagan vid frukost, om det är morgon.

I kön in till jobbet ser jag i kön bredvid, den vänstersvängande kön, en kvinna i fyrtioårsåldern, med modern kort frisyr, sittandes med diverse verktyg i händerna i syfte att förbättra målningsarbetet runt ögonen.
Bilisten bakom henne har upptäckt samma sak, och jag ser hur ett leende sprider sig på hans läppar och hur handen släpper taget om ratten. Därefter bankar han till ordentligt på rattens mittparti varvid ett oerhört signalhorn ger upp sin stämma med all önskvärd kraft.
Därefter behöver kvinnan verkligen förbättra sitt ansiktsmåleri.

På jobbet finns en massa människor som vägrar vara lata. De arbetar och står i. Pratar i telefon. Sitter i små mötesrum och pratar ivrigt in i tv-apparater.
Andra knappar ivrigt på sina datorer och stirrar intresserat på resultatet. De ser nöjda ut ibland, lite konfunderade ibland. Men intresserade, det är de alltid.
Har under dagen försökt leta nått som skulle vara roligt. Något att skratta åt, eller helst att få skratta med någon av mina vänner på jobbet. Men de gnetar på och uppträder ohyfsat professionellt. De ser inte att de har en lat man med sig som skulle kunna göra allt för att slippa arbeta. Locka till kaffe med skratt.
Nä jag ger upp dem och drar iväg in i fantasiernas värld igen.

Här är trevligare. Skrattar inne i huvudet så det ekar. Åt ett skämt jag inte kommit på än. Men bra blir det när det blir klart. Funderar en stund på om jag ska försöka mig på att fantisera om något som är cerise och går på två ben, med en stor mage, korta armar och spretigt gult hår. En snurp av något slag. Kanske en skrattsnurp som gör att de människor som kan se den, kan skratta utan att kikna eller få ont i magen. Snurpar kan bara ses av människor med fantasi. Skrattsnurp. Ja, det kan man lätt fantisera om och jag ser den tydligt när den drar iväg nedåt korridoren. Men så kommer jag på att något sånt kan man väl inte fantisera om när man är på jobbet.