Den smaskande moroten

Lördag kväll och för att se om det finns nått att berätta så sätter jag mig vid datorn och låter fingrarna spela. Efter den mediokra starten "Lördag kväll och . . ." får vi avvakta och se om texten bättrar sig och om fantasin räcker till för ett litet kåseri.

En morot kan avnjutas på många sätt. En del drar den ur trädgårdslandet, stryker av det värsta mot byxbenet och tuggar i sig moroten ända upp till blasten. Andra köper färdigtvättade morötter i affären och sköljder dem noggrant innan de skivar ner den och äter den som enkronor. Sen finns det en eller annan som dristar sig till att sitta nära mitt högra öra och med rikliga ljudillustrationer intager sin morot. Sådana tilltags utförare klarar sig utan vedergällning endast av två skäl. Antingen ligger de ordentligt på plus eller så är det sista moroten som det gnags på.

Att strosa runt i kvarteret efter mörkrets inbrott visade sig vara otroligt givande. Man stirrar obehärskat in i grannars vardag och inser att det finns fina hem och ännu finare hem. Alla upplysta rum ser så trivsamma och mysiga ut. En del med brasor andra med tvapparater. Några med invånarna sittandes runt middagsbordet, andra med inbjudna gäster i samma sittställning.

Några har vackra kaminer och öppna spisar, andra visar trappor vars kvalitet inte återfinns i dagens nybyggen. Lampor, gardiner, möbler, människor. Allt kan studeras i några sekunder medan man vandrar förbi.

Gick runt kvarteret två varv för att hinna med att se. Första varvet gick jag utan mig. Andra var jag mer med.

I ugnen ligger vald del från en struts. Den svettas i 125 grader och är tänkt smaka gott om en timme eller så. Intages tillsammans med grönsaker och kanske ett litet glas vin. Men det kan lika gärna bli vatten. Har återupptäckt vatten som dryck. Funkar till allt.
Struts har aldrig intagits tidigare och ska smaka fågel.

Funderat en hel del idag och efter en lagom tupplur vid eftermiddagstid visade sig att allt funderande var som bortblåst. Det lönar sig med eftermiddagslur.

Det sägs att man alltid ska tänka och gärna tänka sig för. De som tänker sig för och tänker för mycket blir ofta tveksamma var de ska sätta sina fötter. Att bli stående på ett ben kan inte vara roligt.

Egentligen borde jag nu läsa vad jag skrivit för att se om det är värt för dig att läsa det, men jag tror nog att det är så dåligt skrivet att jag aldrig skulle läst det om jag vetat att det var så dåligt så jag tror jag låter bli att läsa det. Men om du läser det här har ju du läst hela eländet och då är det ju riktigt roligt för dig att inse att det är färdigläst nu.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0