prometankaren

Det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt.

Nä, det gör det inte. Men trött, det är jag. Riktigt trött, efter att ha sovit ordentligt i flera timmar. Drömde nog något alldeles innan jag vaknade som jag lika gärna kunde ha sluppit. Spelar ingen roll, drömmen är glömd och snart är känslan som den lämnade efter sig också borta.

Dagen kommer att ta sin början, har redan läst mailskörden. Det fanns sju nya mail i inkorgen sedan i går eftermiddag.

Kaffet puttrar i köket och Tobbe sitter och äter sin frukost under tystnad som vanligt. Han snackar inte gärna så här tidigt på morgonen. Men han är vid gott humör i övrigt.

Under prometänkaren igår konstaterade jag att stegräknaren håller på att lämna in. Den som varit så perfekt vid varje test tidigare räknar numera inte alla steg. Men jag kommer inte på vad det är som går fel. Antagligen har den åkt i backen och fått sig en törn. Sånt är synd för att räkna steg är viktigt för mig. Men å andra sidan har jag hållit på i runt 100 dagar med stegräknaren, så jag vet hur många steg det blir ungefär, bara jag vet hur länge jag prometänkt. Ibland tänks det så intensivt att jag inte har något utrymme kvar för närminnet. Då kan jag glömma vad klockan var när jag startade prometänkaren.

Det blev en liten påse kantareller med hem och en mycket god kantarellsås kunde serveras till söndagssteken. Men jag blev aldrig riktig kompis med steken. Den hade en sena som gick mitt igenom den och som inte var rolig om man råkade få med den in i munnen. Hur kan man stycka så att man får senor mitt i stekarna? Men å andra sidan, ett kilopris strax under hundralappen ska väl skicka varningar också. Inte för att jag verkar fatta det när jag står i butiken, men när jag tänker efter låg där många stekar kvar, fastän klockan var sen. Så kalla sentid.

Det var match igår också. Inte Zlatan direkt, men ändå. Mitt lag spelade fotboll och då är jag på plats. Två mål gjordes och två släpptes in. Inget bra spel heller, men det räckte för att i praktiken räddat kontraktet i division tre. Återstående tre matcher är mot motståndare som ligger efter oss i tabellen, så chanserna finns för någon vinst också. Det är skönt att ha ett lag att hålla på, även om jag inte tror jag ska vara aktiv ledare längre. Det känns för tungrott och efter en lång räcka av år som ledare, allt från föräldrarepresentant när grabbarna var små till ordförande kan väl få räcka. Andra utmaning väntar, för något ideellt engagemang måste jag ha, så har det varit sedan ungdomen, och så ska det förbli. Man mår bra av att engagera sig.

Helena och Amanda åker runt på mopeden och plockar svamp till familjen. De hittar massor. Människofarmen kan leva på svamp. Wilma har antagligen influensan, den fula. Hörde förresten att någon insjuknat i vanlig säsongsinfluensa. Det finns fler influensor i luften. Och inget patenterat sätt att klara sig undan den här gången. Mer än om vi bara andas in. Det är utandningen som smittar.

Dimman ligger tät över kvarteret just nu. Det luktar höst och löven ska till att skifta färg för att skänka oss en sista glans i skogsbryn och blandskog.
Sedan kommer vintern och döljer allt man borde gjort i trädgården.
Men sedan är det vår igen!
Och sommar!

Det finns alltid något att se fram till!
En del ser fram mot, men det låter motigt tycker jag.

Fram för att se fram till!
Man ser bättre ut framtill!