Karamell - är livet som, man suger och suger, liksom för att få ut det gottaste
Då har sommarens sköna vindar övergått i den tidiga höstens kalla norrdrag.
Snart kommer blandskogens färger av grönt, brunt, rött och gult att lysa längs vägarna i Dalarna. Det är en vacker tid, vars enda vettiga budskap måste vara att det snart är vår igen. Ska bara vara lite vinter där emellan.
Solen skiner från horisonten och bländar mig på väg hem från Gävle. Den bländade på morgon också, när färden gick åt andra hållet.
Det nya i livet den här veckan är nog att det inte är något nytt.
Vikten är stabil, men dessvärre på fel nivå. Verkar vara som kroppen sagt ifrån. Nu räcker det! Vila från att viktminska. Etappen heter "viktstabilitet" och ska pågå i mer än sex månader.
Sen kan man ta ett nappatag med midjans överhäng.
Dock, nästan 25 kg borta. gone!
Har inte träffat familjefarmen på så lång tid att abstinensen är olidlig. Nu har modern haft migrän, antagligen beroende på att hon inte träffat mig! Eller så är det den nyinköpta spikmattan som används fel. Man kan inte ha den som huckle!
Hör talas om Wilmas framfart i förskolan. Hon tar alla med jublande storm.
Det har gått bra att gå. Gott!
Konditionen blir bättre för var dag och jag känner mig inspirerad att transpirera.
Livet är som en påse.
Tom och innehållslös - om man inte fyller den med något!
(Snott av Hasse och Tage, när dom var i tage)
