prometankaren

När man står där i kön och väntar på sin tur att från den elektroniska banktjänstemaskinen få ut några bittert ihoparbetade hundralappar, slås man av tanken att den rackarns banken har ju flyttat ut samma kö som för stod inne i värmen och diskuterade medan deras tur så sakta kom närmare.

Här ute i kylan sägs ingenting om man inte klagar på någon som fumlar med kortet. Vi har bytt klagosång, nu gnäller vi på en av oss i kön, förut var det kassörskan som var fumlig.

Men det finns också olika typer av människor. För rätt så många kommer det faktum att det är deras tur som en total överraskning och efter säkert fem sekunders tvekan stegar de fram mot apparaten och börjar leta i väskan och kläderna efter plastkortet som måste till för att den elektroniska banktjänstemaskinen ska släppa ifrån sig några pengar.

När de väl hittat kortet, vänt det rätt efter att ha ändrat tre gånger, så ska den elektroniska banktjänstemaskinen kontrolleras så att det inte förekommer påbyggda mekanismer som snor koder och annat och överkanten ska kontrolleras så inga kameror där tar smygblder.

Därefter knappar de in koden, om än med viss tvekan. Sedan tar de kortet och väntar på en liten pappersremsa som ska berätta om det finns pengar på kontot. Efter att ha läst och tänkt efter, kör de i kortet igen och nu kommer momentet med att bestämma sig för hur mycket som ska användas och om det är så mycket som ska tas ut. Till slut är processen avklarad, nästan.

Innan platsen vid maskinen lämnas ska kortet på plats och pengarna på plats. De ska delas i två högar, en för plånboken och en för fickan. Kortet hamnar i regel i fel fack i plånboken och momentet justeras. Lappen med saldot ska också förvaltas väl och stoppas först i fickan men får efter eftertanke tillbringa tiden fram till soppåsen dubbelvikt i plånboken.

Sedan lämnar man sneglande mot näste man i kön, sin plats.


Och så säger banken att automaterna ger kunderna snabbare service.