prometankaren

Var i Kista igår. En lång, lång arbetsdag där många viktiga och allvarliga ting avhandlades. Kände stort mått av stress under eftermiddagen, vilket i sig inte var så bra men kände också att jag kunde behärska känslan och återfå balansen på riktigt kort tid. Sånt är bra. Att ta kontroll över sin egen hjärna är banne mig ingen enkel sak.

Min hjärna har fått för sig en massa saker. Bland annat att det är den som bestämmer. Det kan den glömma. Sedan tror hjärnan att den är logisk. Skrattretande. Den tar sig ingenstans utan hjärta och mage. Det ska den ha klart för sig.

Inte nog med det. Hjärnan har fått för sig att den är snudd på tonåring. Att den åtminstone inte är en dag över trettio. Men å andra sidan är det både roande och underhållande. Vilka grejer den kan få mig att tänka!

Fantasin är det absolut inget fel på. Om det nu räknas som bra att ha livlig fantasi. Hjärnan underhåller mig med en massa roliga infall och gårdagen var inget undantag. Mitt i ett möte började jag fantisera om hur en av deltagarna har det. Egentligen. Antagligen innehöll fantasin inte ett uns av sanning, men underhållande var det. Om det däremot är sant kan jag berätta att jag har en arbetskamrat som är riktigt underlig!

Hjärnan har en massa hyss för sig och en del lyckas den transportera över till todo-avdelningen. Och då börjar bland annat händerna att röra sig och göra saker som de inte skulle göra om de fick bestämma själva. Eller åtminstone fått tänka efter. Tur ändå att det inte var så häftiga saker att andra reagerat negativt. Faktiskt råkade jag ut för positiva reaktioner också.

Under ett annat möte igår var hjärnan riktigt igång, den klarade halvhyfsat att hålla mig till ämnet för mötet, men den lyckades också att ge mig en massa andra impulser. Sköna impulser. Farliga impulser. Fast det beror i och för sig på vad som är farligt. En del tror att farligt är lika med njutningsfullt, men njutningsfullt är väl inte farligt. Bara man tar det varligt.

På vägen hem försökte hjärnan övertyga mig om att jag var stressad och tankarna rusade fram och tillbaka, till synes helt ostrukturerat. Eftersom det är tjugofem mil hann hjärnan lugna ner sig och sälla sig till andra organs lugna livsföring.

Magen har faktiskt riktigt lugn livsföring just nu. Knappt avföring skulle man kunna säga.
Tre veckor har nu gått. Endast nittioen dagar kvar!
Åtta kilo har jag slarvat bort och allt går enligt plan. Nu får jag börja träna också. Fast med måtta. En kvart om dagen! Det ska nog även jag klara.

Hjärnan förstår inte hur det gått till, att tappa de åtta kilona, men det beror nog på att den alltid har svårt att förstå saker som händer när den är tvungen att samarbeta med hjärta och mage.


När du tänker med hjärnan, hjärtat och magen och de är överens - garanterar jag att det är de absolut klokaste tankar du kan ha!