prometankaren

Söndagsmorgonen avnjuts i stillhet och i ensamt majestät har jag skakat min frukost, kokat mitt kaffe och druckit mitt vatten. Och inte ens avsaknaden av min normala, naturliga frukost, med ägg, kaffe, macka och mussli kan störa att jag njuter av morgonen.

Annars är det just nu lite jobbigare än vanligt, det här med dieten, men det beror mest troligt på kombinationen av förkylning och det trista i att inte få tugga. Men det är nu fyrtiotusen kalorier som är oätna, i jämförelse med hur jag käkade tidigare. Tanken är att jag under sommaren ska etablera mer anpassade matvanor.

Vardagens ledarskap har genom åren lärt mig att det tar ungefär tre månader att ändra en människas vardagsbeteende. Och då ska människan i fråga vara med på noterna! Det är antagligen en av anledningarna till att jag inte ska äta på etthundratolv dagar.

Huvudanledningen är att bryta gamla vanor och skapa en plattform för att lära sig nya. Andra viktiga skäl är givetvis urstädningen av kroppen, tarmarna och magen. Magsäcken kommer att krympa till en ynklig lite rest av fornstora dagar och kroppsvikten borde också ha reducerats så man törst stanna till vid spegeln på väg ut.

En del som är lite jobbig är att det tar så stor del av min uppmärksamhet och mitt engagemang. Det är faktiskt, varenda dag, det jag tänker på mest. Tack och lov för jobbet, där fångas min uppmärksamhet totalt i flera timmar i sträck, bara för att det är så intressant. Nackdelen är då att jag missar ett mål. Missar att ruska ihop en dryck med hallonsmak. Ska nog programmera mobilen så den berättar när det är så dags.

Fördelen är att jag mår bra i stort sett hela dagen. Visserligen hungrig hela tiden, men jag mår bra. Inga blodsockertoppar eller bottnar. Drycken gör att jag alltid ligger på jämn nivå.

Det blev en del om min utmaning idag, men det får vara så. Vissa dagar är jobbigare och andra dagar är inte bara en lek, det kan vara en dans på rosor också.

Det är aldrig för sent att ge upp!