Faderkakan
Så har ytterligare en måndag lagts till historieböckerna. Den går väl inte till de största händelserna i vårt århundrade, men det var ändå en måndag. Tycker det har varit lite småkrångligt senaste dagarna. Det går åt energi på fel saker när folk är sjuka eller är skadade. En son ligger till sängs i Umeå med feber. Han har det lite jobbigt, samtidigt som han är sjuk så måste han i morgon gå på ett seminarie. Studentlivet påminner ibland om arbetslivet. Det har varit många dagar man fått arbeta trots feber. Sånt betalar jag på nu, i mogen ålder.
Den andra sonen, man kanske skulle ha haft fler, har brutit fotleden. Idrottsskada. Borta från fotboll ett par månader. Hoppar vilt omring med eller utan kryckor. Behöver köras såväl hännåt som dännåt.
Och ont har han också. Lyckades finta honom att låta bli värktabletterna en kväll. Huvva, så ont han hade den natten.
Man måste ju roa sig med nått . . .
Nä, det var ett misstag och som pappa blir man lätt illamående när sönerna inte är i toppform. På nått sätt finns det en navelsträng även till pappa. Sen får ni damer säga vad ni vill. Säger ni mot för mycket dänger jag faderkakan i huvet på er.
Faderkakan, det tror jag är den stämning och den samhörighet vi känner med våra barn vid speciella tillfällen. Till exempel när jag och stora grabben gör något tillsammans som vi verkligen gillar, eller när vi sitter klockan fem på morgonen och diskuterar, en diskussion som startade med ett helt annat ämne många timmar tidigare.
Faderkakan är också den samhörighet som jag känner med den yngre grabben, när jag sitter där och försöker täppa till hans blödande blodådror med hushållspapper, handdukar eller min egen tumme. Det har hänt massor av gånger, mest förr. Nu för tiden knyter han fast handduken runt såret och fortsätter med det han höll på med. Blöder han näsblod kör han in toapapper och önskar sig en tv i taket.
Faderkakan är känslan av samhörighet med ätteläggen - det smakar gott!!
Vi fäder borde förena oss, bilda fackförening och banne mig om vi inte borde ha en arbetslöshetskassa också.
De rackarns ungarna växer ju upp och påstår sig vara vuxna. Så långt har ju inte ens jag nått - än.
Den andra sonen, man kanske skulle ha haft fler, har brutit fotleden. Idrottsskada. Borta från fotboll ett par månader. Hoppar vilt omring med eller utan kryckor. Behöver köras såväl hännåt som dännåt.
Och ont har han också. Lyckades finta honom att låta bli värktabletterna en kväll. Huvva, så ont han hade den natten.
Man måste ju roa sig med nått . . .
Nä, det var ett misstag och som pappa blir man lätt illamående när sönerna inte är i toppform. På nått sätt finns det en navelsträng även till pappa. Sen får ni damer säga vad ni vill. Säger ni mot för mycket dänger jag faderkakan i huvet på er.
Faderkakan, det tror jag är den stämning och den samhörighet vi känner med våra barn vid speciella tillfällen. Till exempel när jag och stora grabben gör något tillsammans som vi verkligen gillar, eller när vi sitter klockan fem på morgonen och diskuterar, en diskussion som startade med ett helt annat ämne många timmar tidigare.
Faderkakan är också den samhörighet som jag känner med den yngre grabben, när jag sitter där och försöker täppa till hans blödande blodådror med hushållspapper, handdukar eller min egen tumme. Det har hänt massor av gånger, mest förr. Nu för tiden knyter han fast handduken runt såret och fortsätter med det han höll på med. Blöder han näsblod kör han in toapapper och önskar sig en tv i taket.
Faderkakan är känslan av samhörighet med ätteläggen - det smakar gott!!
Vi fäder borde förena oss, bilda fackförening och banne mig om vi inte borde ha en arbetslöshetskassa också.
De rackarns ungarna växer ju upp och påstår sig vara vuxna. Så långt har ju inte ens jag nått - än.
Kommentarer
Postat av: Matte
Jag är på Gösta.. Kan vara notarius publicus för den föreningen.. Dessutom kan vi sitta i lekparken och ha mötena..
Trackback
