prometankaren

Sakta vaknade jag i min säng och det tog en liten stund innan jag tittade på klockan. Den visade att det var halvtimmen kvar till den tänkte ge ifrån sig sina morgonskrik. Slog av den. Här ska banne mig inte skrikas på morgonen. Inte ens klockan. Eller mobilen. Det är den som funkar som väckarklocka.

Låg kvar och kände sängvärmen omsluta min numera lite mindre kropp. Kände efter om magen var kvar. Det var den. Men nu märks det att den är mindre.

Efter en stund klev jag upp, ruskade ihop frukosten och satte på kaffe. Med trötta, lätt hasande steg hämtades morgontidningen från brevlådan och sedan en trött frukoststund i soffan.

Nu är jag pigg. Jobbet har startat och det är bara att dra på. Det är nästan omöjligt att inte dra på, för jobbet engagerar. Det tycker jag är fantastiskt. Att efter fyrtio års dagligt arbete fortfarande tycka om det och längta till det.
Fast det är ju inte samma jobb genom åren. Har till och med bytt yrke några gånger.
Det rekommenderas. Spännande.

Idag blir det test av kranskärl. Ska trampa mig trött med sladdar runt om och sedan berättar doktorn hur jag mår. Undrar om han kan skriva ut en stor stek . . .

Kanske blir jag vägd också. Det börjar bli spännande. Nio veckor sedan jag senast åt riktig mat har satt sina spår. Det så ivriga ätandets spår har minskat över hela kroppen. Det finns mycket att vara glad över i utmaningen.

Men det finns mycket mer än så att vara glad åt i livet. Till exempel Livet!