prometankaren

Söndag morgon och allt är stilla och tyst. Solen skiner ute och jag har undvikit termometern än så länge. Bara för att få tro att det är varmt.
Våren har kommit igång, men den kyliga luften gör att blommorna dröjer sig kvar där nere i jorden och knopparna gömmer sig i de gröna stjälkar som tagit sig upp.

Apträdet står där helt naken och huttrar, trots att solen når hela dess kalhet. Igår stod vi, ett gäng karlar från kvarteret, under dess ringa skugga och diskuterade om den skulle överleva av egen kraft, om den skulle få överleva eller om den som vanligt, trots den grova misshandeln skulle ge mor den skugga hon behöver på Tobias studentfest.

En grävskopa gör underverk, sa en av männen. En handlingskraftig man som gillar resoluta lösningar. Man ska nog ge den chansen. Blir det bara varmt så kommer den att ta sig. Det gör såna här träd alltid, sa en annan karl, som normalt är van vid penslar och tapeter.

Apträdet kom till av att Tobbe förra året gick lös på vår stora fina pil med såg och busksax. Kvar blev femtiotalet nakna grenar, inte ett löv. Och en morgon hängde där en apa. Apträdet var fött.

Grannarna förundrades över sonens initiativkraft och att han överlevde pappans hemkomst.
Sonen hade samtidigt kapat två och en halv meter av tre tujor som stod som en allé mot entrén. Bara för att se om de kunde ta sig, sa han. De blev för höga, sa han också.

Grabben överlevde. Inga problem. Tänkte bara, om ett år är han borta. Studerar för att ge mig en trygg ålderdom. Däremot dristade jag mig att ta till Frippes berömda fråga "Hur tänkte du nu?"

Storebror släpade riset och såg allmänt road ut, den rackarn.

Apträdets vara eller inte vara avgörs efter studentfesten. Här grävs inget upp förrän Tobias studentfest varit och sommaren startat. Sedan ska vi göra en vacker liten trädgård på framsidan av huset. Men det får ta sin tid.

Måste nog kolla termometern.

Tre grader plus.

Kan nog bli sju-åtta fram på dagen. Nåja, det ordnar sig alltid. Ska besöka mor först, som ramlat igen och ser ut som en blå potatis. Sedan till Amanda, som fyller hela nio år!

Läste en sak på en sida på Facebook, nått som Lasse Åberg har sagt:
"Om man går fort och ler stort hela tiden hinner inte folk se att man är ful!"

Ifall du tycker jag skrattar mycket menar jag . . .