prometankaren

Julaftonen startade med ljudet av skramlande kastruller. Ljudet från köket gör att jag vänder mig i sängen och dåsar lite till. Gillar verkligen att ligga i sängen och höra köksstök. Det går egentligen lika bra med soffan.

Genom den stängda sovrumsdörren hör jag plötsligt hur spisen löper amok. Den piper i olika tonarter och det artar sig till kaossignal, blandat med hederliga svenska svordomar och det fräsande ljudet av risgrynsgröt som bränns på spishällen. Jag känner igen ljudet för jag har åstadkommit det själv några gånger. Första gången jag gjorde julgröten slängde jag kastrullen. Det skulle ta dagar att skrapa ur den brända gröten.

Ibland är "skabara" direkt störande. Men jag är nog en skabara. Medan gröten kokar upp ska jag bara läsa lite i dagens tidning.

Det var trevligt att sitta med hela familjen och äta julaftonsmorgongröt. Linn fick mandeln och önskade sig i all hemlighet något. Det var inte att jag skulle gå upp i rök, för jag är kvar. Undrar vad hon önskade sig. Hon såg lite underfundigt lycklig ut. Hade säkert nått med Fredrik att göra. Eller snowboardåkning.
Tobbe var lyckligt glad och visade att han insett att det inte blir långfärdsskridskor, även om jag bedyrat att jag fått tag på ett par stickade, vilket motiverade mjuka paket.

Sanningen är att jag gick bet på långfärdsskridskorna, det har utvecklat sig sedan min tid, då man med läderremmar snörade på dem på pjäxorna. Numera finns olika bindningar, och du väljer bland annat om du vill ha skidbindningstyp, alltså med lös häl, eller om skenan ska vara fast under hela skon. Givetvis speciella kängor. Inga pjäxor längre. Så ett av de allra plattaste paketen innehåller ekonomiskt stöd för eget inköp. Lycka till Tobbe.

Julklapparna under granen är många, fattar inte hur det kan bli så många, och sönerna ansåg att barndomens tradition med att de fick öppna ett hårt paket efter grötfrukost, skulle återupplivas. På den tiden fanns en anledning. Mor och far ville få lugn och ro att ägnas åt förberedelser för den stora julaftonsmiddagen då hela släkten dök upp. Tobias och Fredrik fick därför var sin leksak. Gällde att välja rätt paket. Att leka med ett par långkalsonger är inte lätt. Åtminstone inte i flera timmar.

Idag blev det en timmes promenad efter grötfrukosten medan paret Linn och Fredrik gjorde ostkaka. Efter den stärkande promenaden möttes man av en fantastiskt doft. Ostkaka luktar otroligt gott. Ska bli gott.

Nu är det en stunds vila och sedan ska spjällen i ugnen och Janssons potatisar ska skalas och fördelas i lagom strimlor.

Det här året är första då det bara är familjen, inte släkten. Som flest var vi tjugoåtta och i år är vi fem. Var tid har sin tjusning. Det här året ska det bli återhållsam njutning av bordets gåvor, en lite calvados till läsningen framåt kvällen.

Men än är det mitt på dagen och ögonen drar sig mot granens fot, där berget med julklappar bidar sin tid. Tids nog ska de avklädas det fina julpappersomslaget och man förväntas skina upp för var klapp och tacka såväl givaren som högre makter för den tur som medfört att man fått just det man just fått.

Frid över alla som detta läser, se till att livet händer medan det händer för när det hänt är det för sent.

Kylan tog landet i sitt järngrepp och även om det är en bra bit kvar till rekordkyla så biter det bra i kinderna under promenaden.

Gillar verkligen knarret under skorna när jag med raska steg tar min runda, nära nog på rekordtid. Det gäller att ta sig fram och in.

Min gissning är att det är sån här väder som skapade den svanslösa katten. Förr, när katter gick ut för att äta, tog det alldeles för lång tid att släppa ut katten i kylan, så man högg av svansen. Det halverade dörrens öppettid och alla var nöjda.

Hörde att elpriset gick upp 40 gånger ursprungspriset här om dagen. Det drabbar de med rörligt pris omedelbart och de med fast pris på sikt. Kostnader måste eldistributörerna få in på ett eller annat sätt. Men ingen verkar gå i taket mer än jag. Räknade ut att vi i kylan bränner 15 kw i timmen, vilket ger 300 spänn. I timmen. Det blir över 7000 kronor per dygn. Och ingen går i taket. I lokalblaskan står det att bara ett fåtal drabbas. I Dalarna har 20 000 hushåll rörligt avtal. Ett fåtal? Förhoppningsvis har jag fattat något fel. Märks på nästa räkning. Är den på 40 000 så vet jag.

Julklapparna är köpta och jag fann allt jag ville köpa förutom två julklappar. Den ena gör man reklam för men finns inte i affärerna, den andra var för dyr. Alternativklappar är införskaffade. Och att jag är klar utan att använt Statiol kvällen den tjugotredje är rekord.

I går upprättades handlingslista över allt som ska införskaffas till köket. En lång lista som blev längre vid halv ett snåret i natt. Då anlände Fredriks lista per elektronik och damp ner med en smäll i datorn. En lång lista och med ett innehåll vi gamlingar aldrig klarat att lista upp.

Dagen till ära ska det införskaffas tipsrader och travrader, för det är extrautdelning på vinstsidan och på nått sätt ska ju elektriciteten finansieras.

Nere i Förslöv står huset och hukar för kylan. Snö och flera kalla grader. Havets vindar viner. Dit längtar vi. Fredrik ska snart få se sitt hus. Förhoppningsvis har jag satt värmen på tillräckligt men inte för mycket. Nu har nog inte Bjärekraft köpt den dyra elen. Finns ju alternativ.

Förresten får väl kärnkraftvännerna vatten på sin kvarn. Verkar som prishöjningen beror på att kärnkraften står relativt stilla och inte bidrar.

Behöver ägna de närmaste dagarna att tagga ner, annars kommer julen att stressas igenom. Måste växla ner jobbet, trots den tunga belastningen, och växla in i saktmodets mode.

Kontemplation och sinnesfrid är viktiga inslag i rekreationen av såväl kropp som själ. Och i all sin komplexitet enkelt och redskapslöst.

Vare med frid i sinnet!

En tidig morgon efter en sen natt kom Bartolomeus hemramlandes till sin lilla torparstuga i stadens utkant. Han hade problem med grinden, som inte ville öppna som hans väl inövade rörelser med högerarmen påkallade. Den rackarna var hängd åt andra hållet i denna ljuva sommarnatt. För ett ögonblick funderade Bartolomeus på om han var på väg hemifrån, för då stämmer det bättre med grindens hängning. Han slog dock bort tanken eftersom han instinktivt kände att han var alldeles för glad i hatten för att vara på väg hemifrån.

Därhemma fick inte förekomma drycker av det slag Bartolomeus inmundigat per kvantum denna natt. Han skrockade förnöjt när han löste grindproblemet genom att helt sonika kliva över grinden. Den var inte speciellt hög, kanske dryga halvmetern. Visst var den lite lägre än den brukar, men å andra sidan gjorde det inget för det blev ju lättare att kliva över.

Väl vid ytterdörren trevade han under farstubrons bänkbrädor och på sin spik där hängde mycket riktigt där nyckeln som den skulle. Visserligen lite längre in men den fanns där. Efter en längre kamp med nyckelhålet som av någon outgrundlig anledning hoppade undan varenda gång som Bartolomeus precis fått nyckeln i läge, tog han sig in i farstun och sparkade av sig kängorna. Han ville inte väcka huskorset och blev därför något förgrymmad på den ena kängan som roade sig med att i själva avsparken flyga i en båge och dunsa in i dörren till farstukammaren.

Bartolomeus smög sedan in genom dörren till köket och i höjd med spisen kom han på att rocken inte skulle vara med in i sängkammaren. Han drog raskt av sig rocken som hamnade i kattskålen som välte och vattnet rann ut över golvet. Bartolomeus stod och begrundade vattenpölen, kände efter vid gylfen och log förnöjt när han konstaterade att det var inte han.

Han sparkade rocken över pölen och letade rätt på dörrhandtaget på dörren in till kammaren. Han öppnade sakta och lyssnade in mot kammarens djupa mörker. Jodå, det snarkades där inte och det var inte lite heller. Hulda var verkligen en storsnarkare denna kväll och hon snarkade tvåstämmigt också. Bartolomeus lyssnade efter rörelse eller att snarkningen skulle ändras, medan han smög sig in och drog av sig byxor och strumpor. Han kände att långkalsongerna åkte med av bara farten, men ansåg att det gjorde inget. Det var tvärtom helt i sin ordning, för man vet ju aldrig. Det kanske går att väcka Hulda och se om hon var på vänslingshumör.

Bartolomeus satte sig på sängkanten en liten stund som för att lugna ner sig innan han vek undan bolstret och kröp ner i sängen och vände sig mot Hulda för att lägga sin stora hand över hennes bröst.

Den tvåstämmiga snarkningskonserten tvärstannade och ett kraftfullt brummande hördes från slafen. Det lät som en björn som väckts ur sitt idé precis när hans dröm och stora vidder av blåbär börjat ta form. Bartolomeus lät handen vandra, för något bröst stod inte att finna och det var väldigt vad hårig Hulda blivit över ryggen. Han nöp till lite när handen nådde en arm som för att varligt väcka Hulda. Tydligen nöp han lite hårt för björnvrålet som uppstod skrämde Bartolomeus ur sängen.

Brummande åtföljdes av ett ”Vad i helvete . . .” där man inte kunde missta sig på det manliga bröst varur vrålet kom.

En tändsticka raspade och ett ljus tändes och i skenet från ljuset såg Bartolomeus en vilt främmande man och bakom honom tittade en kvinna han aldrig sett skrämt fram över mannens axel.

Bartolomeus rusade upp, slet upp kammardörren, klev på rocken som kasade på kattvatten, så att Bartolomeus for i golvet med en duns som fick bjälklaget att uppge ett missbelåtet knarrande. Upp igen och ut genom farstudörren och ytterdörren och iväg, över grinden och Bartolomeus stannade inte förrän han passerat en stor dunge lövträd och hamnat bland granar och tallar. Då stannade han av och hämtade andan sittandes på en sten där han begrundade sitt öde.

Sedan insåg han att det enda han hade på sig var storskjortan som räckte honom en bit ner över låren.

Han reste sig upp och traskade mot ljuset på andra sidan skogsdungen, stegade barfota in genom grinden som var hängd på rätt sida och tog nyckel som hängde i framkant under farstubrobänken och gick in och lade sig bredvid Hulda.

Han funderade en stund på var han varit, men somnade snart.

Dagarna efter diskuterades det mycket i kvarteren där Bartolomeus bodde, vem som varit in hos Assar och Märta och tasfsat på Assar.

Men han skulle nog snart åka fast, för man hade hans byxor, kalsonger, strumpor, rock och mössa.

Alla fickor tomma sånär som på en dosa snus och en näsduk som ingen ville ta i.

Att ta livet på för stort allvar, är allvarligt.


Det finns en sol vars strålar låter sig fångas även idag.
Låt ditt leende stråla mot de du möter.



Vaknar lite trött, stiger upp, tittar ut - solen! Kaffet puttrar i köket.
Morgontidningen skriver om trädgårdar med hängande, väldoftande tvätt.
Ibland är det lätt att le.

Sällan har man väl tänkt efter så mycket som efteråt.

Nu är sommaren förbi . . . Lyckliga bin.

Med det leende man somnar, vaknar man.


Medmänniskor är vi allihopa. (Medtanke vintertid).

Att man kan vara så oomtänksam att man inte tänker på att man kan vara tänkt på. Fick en skrapa av en mycket nära vän igår. Han frågade var i hela h-e jag tagit vägen. Han har sökt mig allt intensivare under helgen bara för att höra att jag fanns där.

Och jag hörde inte av mig!

Klart underkänt fick jag. Och med rätta.

Att inse att man har betydelse för andra är inte alltid så lätt och även om man förstår det så är man ibland så otroligt trångsynt att man inte vårdar sina vänner.

Tänk på det!

Ett politiskt utspel ska jag kosta på mig idag. Läste om olikheterna i influensavaccineringen runt om i våra olika amatörlandsting. En del landsting ligger på doser motsvarande mer än 10 % av befolkningen, medan andra är utan. Man försöker få det till att det är leveransproblem, men det är det inte. Det är skitdålig planering. Dalarna har inte klarat uppgiften alls. Och man är inte ensam. Tur att de större befolkningscentra vi har kan det här bättre. Det är alltså lättare om man är över miljonen som ska besprutas, än om man är ett par hundra tusen.
Min slutsats, som vanligt - ta bort landstingen! Det är en helt onödig inrättning. Sjukvård ska vara lika över landet och styras av statsmakten. Inte vanmakten med landskaps- eller länsbundna amatörer.

Apträdet börjar allt mer likna apträdet efter att under sensommaren och tidig höst uppträtt som träd. Men Apträdet har numera en massa tentaklar som spretar åt alla håll som värsta tonårsfrisyren. Men å andra sidan så var den makeover Tobbe utsatte den för, får man se det som just ett tonårsupptåg. Tids nog, antagligen redan till sommaren, kommer Apträdet åter att uppträda som träd, utan spret och med en lövad krona i åtminstone sjumetersklassen. Ska avvakta sist fallet löv innan Apträdet ska förevigas. Man vill ju inte heller kratta för tidigt. Varför kratta medan det finns löv kvar på dess grenar? Man får ju bara kratta en gång till. Det finns två vägar att gå för att undslippa dylikt jordbruksarbete. Bästa, och minst ansträngande, är att avvakta sista lövets fall. Normalt brukar snön ha kommit och krattning undanbedes, eftersom gräsmattan ligger ett par decimeter under det fina vintertäcket. Andra alternativet, som dessvärre kräver insats, är att man helt enkelt limmar fast sista lövet och övergår till att avvakta enligt första alternativet.

Så skriver profeten Kerstin "Undrar vad jag gör nu för tiden, varför hör jag aldrig av mig".

Måste få damma av det av Gits Olsson en gång instiftade epitetet Tröskelglömmare.

Vet inte hur vanligt det är för dig men jag är på väg att bli en utpräglad och seriöst satsande Tröskelglömmare. Vad man kan utläsa av utvecklingen torde jag när som helst kvala in som en av norra Europas mest lovande Tröskelglömmare.

Igår fick jag för mig att, efter flera månaders eftertanke, äntligen spika upp några tavlor som visar Tobbes nedrusande framfart som fallskärmshoppare. För att klara det tänkta, och sedan länge planerade, uppdraget behövs tavelkrok med spik, hammare och tavla.

En plats utses för hängningen och som en enmansjury stod jag där och siktade in placeringen. Det skulle bli tre tavlor att hängas i tur och ordning och speciell ordning om jag hade tur.

Tavelkroken med spik och tavla i näven, inmåttningen gjord. Ingen hammare. Iväg till skåpet vid toaletten där verktyg förvarades på den tid sönerna enbart tog sig fram hasandes och krypandes. Allt eftersom de lärt sig gå och blev längre, kom de åt hyllorna allt eftersom och allt eftersom försvann verktygen spårlöst. I skåpet stod ingen hammare att finna. Däremot hittade jag sladdar och kablar som ingen har en aning om vad de är bra för. Hammaren ligger antagligen bland Tobbes prylar i garaget.

Full fart mot garaget och med blixtens hastighet befinner jag mig i garaget där jag stå som ett fån mitt på golvet och undrar vad jag gör där. Inte den blekaste. Vad brukar jag vilja i garaget. Normalt hämta en stenhård köttbit från den där varandes frysboxen. Tittar på boxen, men ingen klocka ringer.

Finns inget annat att göra än att backa tillbaka in i huset och precis när tröskeln passera - hammaren!

Sedan var det bara att hämta hammaren i garaget och gå in och smälla upp tavlorna. Efter väl spikat förvärv återbördas hammaren till verktygsskåpet vid toaletten. Jädrar vad Tobbe ska leta. Och vad skäll jag kommer att få. Lägga hammaren där den ska ligga. Sånt tok.

Gits Olsson var en kåsör av rang, som från sin stuga på ön, varje sommar och ibland på vintrarna skådade vardagen i naveln. Det var han som spikade in nya fönster med en tall som riktmärke. Allt gick bra utom när de skulle prova fönstret. Det for i backen med ett brak. Fönstret satt rakt som tallen, men upp och ner.

Nästa gång du står någonstans och undrar varför du står just där, backa över senast passerade tröskeln så ger det sig.

Du är med i tröskelglömmarnas förening.

En fredagskväll i slutet av oktober, när mörkret var mörkt, sådär mörkt som det bara kan vara i slutet av oktober innan den första snön har fallit och blivit kvar som en jättereflektor över gräsmattor, i träd och buskar och på bilarnas tak, gav jag mig ut på en vandring. När jag kom ut, illa klädd i träningsoverallsbyxor, skjortan jag haft på jobbet och flip-flops på fötterna, kände jag direkt att klädseln var ett felval.

Men jag kände, att hade jag startat vandringen så ska jag också fullfölja den. Att vända åter, åter in i husets ljushets värme, fanns inte i mitt sinne. Nu kan man kanske säga att av de sinnen som fungerade allra bäst vid detta tillfälle det var nog vansinnet. Om nu omdöme är ett sinne så var det ur funktion denna mörka oktoberkväll.

Det som föranledde att vandringen måste företas och att det var nu det måste göras, var en glömska under dagen, ett felbeslut kanske, men mest troligt blev det bara inte gjort, det som borde vara gjort i dagsljus och gärna med många timmars dagsljus kvar.

När jag efter en stunds vandring passerade busken med de vita blommorna, som jag så länge undrat namnet på, kände jag att det regnade. Det regnade inte stora, varma sommardroppar, utan mer små halvvintriga nålstickande droppar som med oerhörd hög hastighet träffade mina axlar och armar. Jag förstod då att det skulle bli en våt vandring och hoppades att jag skulle klara av uppdraget snabbt och ta mig åter hem utan att bli alltför nedkyld.

Efter den tredje tujan upphörde den relativt behagliga vandringen på stenar och underlaget övergick till mindre stenar, snarare kraftigt grus. Det blev trångt att gå utefter stenmur och slingrande grenar från höga träd, vars löv inte längre hade kraft att klänga sig kvar vid dess grenar.

Det prasslade av stegen, som nu var korta, det var löv och grus som skrapade mot mina felvalda skodon.

Med stor tacksamhet nådde jag målet och jag förstod att jag skulle klara utmaningen och om jag bara håller mig till samma väg tillbaka så kommer det inte att uppstå några som helst problem.

Sen tog jag posten ur brevlådan och gick in.

Så har det varit en produktiv dag igen. I Kista. Resan gick bra trots halka på morgonen och dimma såväl ner till Kista som upp igen.

Det är faktiskt riktigt vackert och rogivande att se molnen ligga efter marken nere i dalarna när man kommer längst upp på berget.

Vägen ner från Ryggen mot Falun visade en liten stad i dimma, där solen gick ner från en helt molnfri himmel. En fantastisk bild, med romantiska färger. Den sitter i huvudets fotoalbum, att framtagas vid behov.

Det är fortfarande riktigt roligt att jobba och att fortfarande få göra saker man aldrig gjort tidigare. Det är en ynnest.

Så var vi klara med Färghuset och såväl jag som Fredrik bestämde oss att fullfölja köpet. Det blev några extraturer och jag är lite förvånad över hur mäklare arbetar idag. En period i livet köpte och sålde jag några hus, och då fick jag vare sig jag var säljare eller köpare massor utfört av mäklaren, som idag varit lite svårare.

Nu är mäklaren en bra man, så jag klagar inte, bara noterar att man gjorde mer för pengen tidigare. Kanske var det en större peng då.

Färghuset är nu på väg in i familjen och kommer att få oerhört stor beydelse. Tippar att vi har tillbaka påskrivna avtal nästa vecka och det är då det känns som affären är gjord. Sedan är det tillträde första december. Lite fel tid för att åtgärda fasaden men samtidigt en våt tid i Skåne så vi får se om vi skyddar fasaden på något temporärt sätt. Kanske går det att använda pressenningar om man är noga med att lämna plats för luftgenomströmning.

Tidig vår ska nya fasaden på, helst en rappad yta. Fredrik håller på att kolla olika sätt och jag ska ta fram förslag på byggare så vi får in offerter.

I mars ska det vara gjort. Sedan ska linnekostymen provas ut och testas. Ökar den charmen eller måste den kompletteras med stråhatt?

När Fredrik var liten hade jag honom med mig. Charmen löst bredvid . . .

Sedan blev det Tobbes tur att utöva charmens ädla konst å faderns vägnar.

Tittar på två och en halv man. Kul!

Skulle vilja klaga på något, men kan inte komma på vad det skulle kunna vara.

Är väl på för bra humör.

Eller bara för optimistisk.

Eller rent av lite dum

Men jag trivs med livet så det spelar ingen roll

Fjärde dagen med halsont och huvudvärk. Lätt värme, icke helt behaglig, sprider sig stundals genom kroppen. Något är det som irriterar kroppen och jag tar det lugnt. Är det en lättare variant av influensan behöver ingen mer få det från mig. Men nu tror jag inte att det är influensan, det är något annat virus som finner behag i min kropp.

Slötittar på Sverige-Albanien i fotboll och funderade varför inte svenskarna spelade ut, då de helt plötsligt gör ett par mål. Fast fotbollen från Råsunda intresserar inte riktigt, eftersom vi i alla fall spelat färdigt i VM-kvalet.

Har gått igenom ekonomin ikväll. Tog några minuter. Inte mycket till ekonomi, men har ändå presterat misskötsel. Man är en talang på att handla för pengar som inte trillat in än. Ligger flera månader före på utgiftssidan.

Fredag till Umeå och Fredrik. Och Linn. Har inte sett dem sedan mitten av augusti så nu längtar jag. Fantastiskt vilka band det finns till sönerna. Det där med gränslös kärlek till sina barn är fantastiskt.
Det går bra för honom och hans studier. Man blir stolt.

Tobbe är för tillfället arbetslös. vilket egentligen är klokare än vad det låter. Han har sedan han slutade skolan i våras ordnat jobb hela tiden, vilket gjorde att han aldrig riktigt räknats som arbetslös. Även om det bara varit tillfälliga timjobb. Till slut ledsnade han ur och bestämde sig för att nöta soffa. Så han har chans att få ett jobb.
Rackarns lustig inrättning arbetsförmedlingen. Men vi tror att de kommer att hjälpa honom.
Nu nöter han inte riktigt på soffan, som pappa kan. Han har ingen soffliggartalang grabben.
Han tränar och står i. Är aktiv i sinnet. En grabb jag är stolt över!

Huset i Skåne är vårt. Fast lite förra ägarens också. Tror jag fått en vän till i Skåne. vi fick kontakt direkt. Dessutom är mäklaren en riktig människa också. Så riktiga vi säljare nu kan bli. Kanske ytterligare en vän.
Fantastiskt att möta nya fantastiska människor.

Nu tänker dom börja spela igen. Andra halvlek. Snart nedsläpp.

Funderar dock över hur det gick för Frippe och hans häck. Inte den häcken . . .
Han köpte häck till sitt nya hus innan han gjort klart för häcken. Gräva hundra meter häckdike tar tid. Det var ogjort. Så han planterade häcken i potatislandet.
Blev den flyttat eller blev det en tújaskog i potatislandet.
Tänk, vad mycket det finns att tänka på . . .