prometankaren

Livet som kylskåpslampa är inte så enkelt som du kanske tror. Man lever ett skruvat liv längst in i ett kallt och mörkt rum, tillsammans med en massa illaluktande saker. Varenda gång dörren öppnas tänder jag till för att liksom visa "här är jag, ta mig härifrån".

Enda gången man kommer härifrån är när man helt slocknat.

Men det är skönast när man slipper lysa och det är stängt och mörkt och tryggt. Man kan samspråka lite med mjölken. Det finns flera flaskor mjölk och den trevligaste är den som står längst in. Den börjar komma upp i åldern och har länge stått i skuggan av unga, fräschare förmågor. Han har liksom stannat till och rinner inte iväg så fort längre. Ungdomarna längst fram kommer inte att vara länge. Till och med mitt i natten öppnas dörren och någon konstig varelse, tonåring kallas den, tar några djupa klunkar direkt ur förpackningen.

Längst ner och längst in ligger en tomat som skrudat om för vintern. Den är alldeles vit och luddig. Svarar aldrig på tilltal och det spelar ingen roll hur öppen dörren är eller hur mycket jag lyser. Den blir aldrig upptäckt, välkamouflerad som den är.

En ostskank ligger bredvid, naken och delvis julfärgad. Den har också några gröna inslag och det ser ut att röra sig lite i det gröna, men det är nog inbillning.

När båda tonårsvarelserna är hemma öppnas dörren många gånger. De äter mackor. Åtta åt gången ska man göra och en liter mjölk därtill. Man blir rent yr av att tända till hela tiden. Och vilopauserna är så korta så man hinner knappt svalna, trots läget.

Som lampa blir man upplyst varje gång dörren öppnas. Nu är dom hungriga igen, varelserna. Med orden "finns det bara tolv revbenspjäll" tömmer de fatet och jag hinner se att de avgnagda benen blir liggande på köksbänken. De kan också stå där i dörrhålet, båda två. Samtidigt får de se en hel gurka och ivriga händer sträcks in. De får fatt i var sin ände av gurkan. Kampen blev oavgjord. Den gick knappt att äta. Gurkmos.

Ibland önskar man att man kunde skratta. Det är till exempel när varelserna tagit sylt. De kan ta sylt på hårdbröd. Massor. De häller på ett berg sylt och blir förvånade när det droppar på golv och kläder. Men de kan inte skruva på locket.
När far sedan välvilligt erbjuder sig att ta fram sylten till pannkakorna på torsdagskvällen, tar han i locket och hela burken far i golvet. Sånt underhåller.

Fars nattliga bullätande måste också få ett slut någon gång, antagligen blir det när mor upptäcker att det inte är varelserna som stjäl bullar, utan far. Far går upp vid tvåtiden på natten. Fem bullar och ett glas mjölk slinker ner utan knot. Frågan är om han ens är vaken.


Fredagar kommer alltid ett gäng svartbruna flaskor och hälsar på. Det brukar vara tio-femton stycken och de kommer alltid i flock. Men de stannar inte så länge. De brukar sticka två i taget och när det bara är några kvar brukar det låta som ett ständigt muller utifrån. Hörde att det kallas att skratta och i vissa fall "vara på lyset". Jag är ofta på lyset men vet inte hur man skrattar. Ska nog försöka lära mig det, men det är ingen som skrattar när de tittar in i kylskåpet. För det mesta sätter mor i huset in saker, far tar ut och varelserna öser ut. De sätter aldrig in, tar bara ut. Far sätter in, men bara sånt som förvaras i flaskor.

Framförallt vid juletid.

The show Must gå on!