prometankaren

En tidig morgon efter en sen natt kom Bartolomeus hemramlandes till sin lilla torparstuga i stadens utkant. Han hade problem med grinden, som inte ville öppna som hans väl inövade rörelser med högerarmen påkallade. Den rackarna var hängd åt andra hållet i denna ljuva sommarnatt. För ett ögonblick funderade Bartolomeus på om han var på väg hemifrån, för då stämmer det bättre med grindens hängning. Han slog dock bort tanken eftersom han instinktivt kände att han var alldeles för glad i hatten för att vara på väg hemifrån.

Därhemma fick inte förekomma drycker av det slag Bartolomeus inmundigat per kvantum denna natt. Han skrockade förnöjt när han löste grindproblemet genom att helt sonika kliva över grinden. Den var inte speciellt hög, kanske dryga halvmetern. Visst var den lite lägre än den brukar, men å andra sidan gjorde det inget för det blev ju lättare att kliva över.

Väl vid ytterdörren trevade han under farstubrons bänkbrädor och på sin spik där hängde mycket riktigt där nyckeln som den skulle. Visserligen lite längre in men den fanns där. Efter en längre kamp med nyckelhålet som av någon outgrundlig anledning hoppade undan varenda gång som Bartolomeus precis fått nyckeln i läge, tog han sig in i farstun och sparkade av sig kängorna. Han ville inte väcka huskorset och blev därför något förgrymmad på den ena kängan som roade sig med att i själva avsparken flyga i en båge och dunsa in i dörren till farstukammaren.

Bartolomeus smög sedan in genom dörren till köket och i höjd med spisen kom han på att rocken inte skulle vara med in i sängkammaren. Han drog raskt av sig rocken som hamnade i kattskålen som välte och vattnet rann ut över golvet. Bartolomeus stod och begrundade vattenpölen, kände efter vid gylfen och log förnöjt när han konstaterade att det var inte han.

Han sparkade rocken över pölen och letade rätt på dörrhandtaget på dörren in till kammaren. Han öppnade sakta och lyssnade in mot kammarens djupa mörker. Jodå, det snarkades där inte och det var inte lite heller. Hulda var verkligen en storsnarkare denna kväll och hon snarkade tvåstämmigt också. Bartolomeus lyssnade efter rörelse eller att snarkningen skulle ändras, medan han smög sig in och drog av sig byxor och strumpor. Han kände att långkalsongerna åkte med av bara farten, men ansåg att det gjorde inget. Det var tvärtom helt i sin ordning, för man vet ju aldrig. Det kanske går att väcka Hulda och se om hon var på vänslingshumör.

Bartolomeus satte sig på sängkanten en liten stund som för att lugna ner sig innan han vek undan bolstret och kröp ner i sängen och vände sig mot Hulda för att lägga sin stora hand över hennes bröst.

Den tvåstämmiga snarkningskonserten tvärstannade och ett kraftfullt brummande hördes från slafen. Det lät som en björn som väckts ur sitt idé precis när hans dröm och stora vidder av blåbär börjat ta form. Bartolomeus lät handen vandra, för något bröst stod inte att finna och det var väldigt vad hårig Hulda blivit över ryggen. Han nöp till lite när handen nådde en arm som för att varligt väcka Hulda. Tydligen nöp han lite hårt för björnvrålet som uppstod skrämde Bartolomeus ur sängen.

Brummande åtföljdes av ett ”Vad i helvete . . .” där man inte kunde missta sig på det manliga bröst varur vrålet kom.

En tändsticka raspade och ett ljus tändes och i skenet från ljuset såg Bartolomeus en vilt främmande man och bakom honom tittade en kvinna han aldrig sett skrämt fram över mannens axel.

Bartolomeus rusade upp, slet upp kammardörren, klev på rocken som kasade på kattvatten, så att Bartolomeus for i golvet med en duns som fick bjälklaget att uppge ett missbelåtet knarrande. Upp igen och ut genom farstudörren och ytterdörren och iväg, över grinden och Bartolomeus stannade inte förrän han passerat en stor dunge lövträd och hamnat bland granar och tallar. Då stannade han av och hämtade andan sittandes på en sten där han begrundade sitt öde.

Sedan insåg han att det enda han hade på sig var storskjortan som räckte honom en bit ner över låren.

Han reste sig upp och traskade mot ljuset på andra sidan skogsdungen, stegade barfota in genom grinden som var hängd på rätt sida och tog nyckel som hängde i framkant under farstubrobänken och gick in och lade sig bredvid Hulda.

Han funderade en stund på var han varit, men somnade snart.

Dagarna efter diskuterades det mycket i kvarteren där Bartolomeus bodde, vem som varit in hos Assar och Märta och tasfsat på Assar.

Men han skulle nog snart åka fast, för man hade hans byxor, kalsonger, strumpor, rock och mössa.

Alla fickor tomma sånär som på en dosa snus och en näsduk som ingen ville ta i.