prometankaren

Måste få damma av det av Gits Olsson en gång instiftade epitetet Tröskelglömmare.

Vet inte hur vanligt det är för dig men jag är på väg att bli en utpräglad och seriöst satsande Tröskelglömmare. Vad man kan utläsa av utvecklingen torde jag när som helst kvala in som en av norra Europas mest lovande Tröskelglömmare.

Igår fick jag för mig att, efter flera månaders eftertanke, äntligen spika upp några tavlor som visar Tobbes nedrusande framfart som fallskärmshoppare. För att klara det tänkta, och sedan länge planerade, uppdraget behövs tavelkrok med spik, hammare och tavla.

En plats utses för hängningen och som en enmansjury stod jag där och siktade in placeringen. Det skulle bli tre tavlor att hängas i tur och ordning och speciell ordning om jag hade tur.

Tavelkroken med spik och tavla i näven, inmåttningen gjord. Ingen hammare. Iväg till skåpet vid toaletten där verktyg förvarades på den tid sönerna enbart tog sig fram hasandes och krypandes. Allt eftersom de lärt sig gå och blev längre, kom de åt hyllorna allt eftersom och allt eftersom försvann verktygen spårlöst. I skåpet stod ingen hammare att finna. Däremot hittade jag sladdar och kablar som ingen har en aning om vad de är bra för. Hammaren ligger antagligen bland Tobbes prylar i garaget.

Full fart mot garaget och med blixtens hastighet befinner jag mig i garaget där jag stå som ett fån mitt på golvet och undrar vad jag gör där. Inte den blekaste. Vad brukar jag vilja i garaget. Normalt hämta en stenhård köttbit från den där varandes frysboxen. Tittar på boxen, men ingen klocka ringer.

Finns inget annat att göra än att backa tillbaka in i huset och precis när tröskeln passera - hammaren!

Sedan var det bara att hämta hammaren i garaget och gå in och smälla upp tavlorna. Efter väl spikat förvärv återbördas hammaren till verktygsskåpet vid toaletten. Jädrar vad Tobbe ska leta. Och vad skäll jag kommer att få. Lägga hammaren där den ska ligga. Sånt tok.

Gits Olsson var en kåsör av rang, som från sin stuga på ön, varje sommar och ibland på vintrarna skådade vardagen i naveln. Det var han som spikade in nya fönster med en tall som riktmärke. Allt gick bra utom när de skulle prova fönstret. Det for i backen med ett brak. Fönstret satt rakt som tallen, men upp och ner.

Nästa gång du står någonstans och undrar varför du står just där, backa över senast passerade tröskeln så ger det sig.

Du är med i tröskelglömmarnas förening.