Dalarna - Skåne
Den stora utmaningen just nu är att klara yngste sonens uttåg ur barnahemmet. Han dristade sig att köpa en insatslägenhet i andra änden av staden och är nu på väg att lämna föräldrahemmet. Det har varit massor av bestyr som ska klaras av, och nu är det målning, möbelflytt och inköp av allt vad han anser sig behöva i hemmet.
Givetvis har han länsat föräldrahemmets lådor, garderober, förråd och kartonger har undersökts noggrant i sökandet efter nödvändig bosättningsutrustning.
Samtidigt bor han en vecka hos en kamrat, eller snarare kamratens hundar. Kamraten själv är i solrikt land på en veckas avkoppling.
Så sista veckan i hemmet tillbringas inte nätterna i hemmet. Då vaktas hundar som vaktar sonen.
Solen har varit gynnsam för soldyrkande människor och ljuset gör människan ljus.
Själv har jag glidit runt i dalalandskapet i min cab och på något sätt så ser jag landskapet med andra ögon. Det blir gärna jämförelse med skånes romantiska landskap. Dalarna är mer kultur, robust på något sätt med de djupa tallskogarna.
En skog är en skog och en skog låter sig inte genomkorsas av gående människor på några timmar. En skog i Skåne är en samling träd, vanligtvis några hundra meter att gå från skogskant till skogskant. Men det finns också större skogar, flera kilometrar. Men skillnaden är påtaglig.
Lukten i Skånes bokskog är fantastisk, dock finns hela tiden en baslukt av förruttnelse och bördig mylla. Dalaskogarna luktar kåda, vilda djur och med vindarna kommer en fläkt av vildmark.
Dalaskogarna är ljudligt tysta. Inga ljud framställda av människan hörs, men träden, djuren och vinden för väsen hela tiden. Det gäller bara att lyssna.
Skåneskogarna är fulla av människans ljud, ingenstans har jag varit där inte man hör av människan förorsakat oväsen.
Dalaskogens gläntor är gräsbeväxta, ofta av starr eller något gräs som djuren ratar. Skogsgläntan innehåller sällan mångfald av blommer, däremot flera örter.
Skåneskogens gläntor, nåja, prunkar av ett fantastiskt utbud av blommor, gräs och andra växter vars bakgrund jag inte har en aning. Allt är frodigt och storväxt. Det känns nästan sydeuropeiskt ibland.
Olikheterna gör att jag antagligen alltid kommer att befinna mig i Dalarna och Skåne. Inte antingen eller utan både och.
Man behöver tryggheten i de stora skogarna och avkopplingen i de fria vidderna på Skånes prärie.
Vårplantering
Fortfarande sömnig, lite valhänt och valtänkt fortfarande. Men det känns som det sovits bra och att en lugn söndag är att vänta.
Gråmulet som vanligt där ute, men inte så kallt att det inte går att skruva på motorcykeln. Den vägrar vår, den rackarn, och jag som vill ut och åka. Har gjort allt man ska göra utom byta tändstift, för det har jag inte rätt verktyg för att klara, men motorcykeln vägrar ge ifrån sig sitt vackra muller. Låter nog som jag behöver skaffa mig verktyg för tändstift.
Cabben, däremot, glider perfekt fram på våra vackra dalavägar. Ja vägarna, eller snarare vägarnas omgivning, är vackra så här dags på året. Vägarna i sig själva, är rena tvättbrädorna. Tänk att vägbyggarna inte kommit på hur man ska slippa tjälskadornas vådliga framfart.
Tobbe har sålt sitt vrak till Renault så nu får han in fyrhjulingen i garaget så vi kan få tillbaka altanen. Det är dags att få i ordning såna saker, så man kan sitta ute och äta och studera grannar och annat löst folk . . .
Nästa vecka är det dags för Skåne och Stillhetens Hus igen. Nu ska tomten göras klar för sommaren. Hann en del förra gången men ruggigt väder gjorde att det inte var dags för att på allvar få fart på sommaren. Det har varit fortsatt lite för kallt för att det ska bli riktig sommar men tillfäckligt med vår för att nya träd ska planteras.
Siktar på att få ett plommonträd på plats, liksom persikoträd om vi hittar såna hos trädgårdshandlarna. Sedan ska vi ha limeträd och vårt valnötsträd.
Valnötsträdet är vårt vårdträd, som vi fått av våra bästa vänner, och grabbarnas gudföräldrar. Den ska ha hederplats.
Fredrik flyger ner från Umeå för att få lite jord under naglarna. Ska bli roligt att planera och jobba med honom. Ha har riktigt bra idéer. Har vi tid kommer sommarens trädgårdsmöbler att inhandlas också. På altanen såna där nya moderna möbler i konstrotting så det blir en soffa där man lätt kan tillåta sig en eftermiddagslur. Flera gånger om dagen.
Brage heter Dalarnas stora fotbollslag, tillbaka i Superettan gör de en mycket god start. Spöar Öster och Hammarby.
Annars blir det Helsingborg och Olympia i sommar. En fantastisk fotbollsarena med ett fantastiskt lag, som dessvärre haft styrelseproblem som återspeglat sig på planen. Trots det har man gjort några hyfsade säsonger och i år och framförallt nästa år, så tror jag man fått till ett lagbygge för allsvenskans absoluta topp.
Ska lära mig Förslövs fotbollsliv också. Hela Bjäre innehåller säkert sevärd fotboll, bara man hittar dit. Förslövs fotbollsarena har jag redan hittat för flera år sedan, eftersom där finns konstgräs sedan länge. Varit där i februari ett år för att se en träningsmatch i halv snöstorm.
Har jag nämnt att jag numera har en Magnolia. En buske som blommar på bar kvist och är fantastisk på flera sätt. Lärde mig för ett antal år sedan om örter och kryddor som sprider behagliga dofter och som delger sin doft när man smeker dem över bladen. Såna har vi också på gården vid Stillhetens Hus.
Efter en månads hårt arbete, mitt i nedtrappningens tid, ska snart nedtrappning och ökad ledighet ta över igen. Först en veckas vila, sedan ett par veckor hårdare arbete, sedan är nedtrappningen på plats igen.
Cab, trädgårdsmöbler och magsår
Cabben går klockrent och allt fungerar som det ska. En längre tur idag, nercabbat!
Däremot trilskas Hondan. Den vill inte starta och antagligen är batteriet för klent samtidigt som det kleggat igen i luftfilter och bensinslangar. Eftersom jag av naturen är lat sätter jag dit laddare och låter maskinen snyta sig i sin egen hand. Får se om jag hinner det idag, annars för det bli när jag kommer hem från min turné i södra Sverige.
Det bär iväg på söndag mot Växjö där eftermiddagen ska tillbringas i strålande sol. Oavsett väder!
Sedan blir det arbete på måndagen i Växjö och vidare till Båstad och Förslöv på eftermiddagen. Arbetsplatsen blir sedan Helsingborg innan det på onsdag eller torsdag är dags att glida norrut igen.
Saaben har försetts med sommarsulor och känns yster och längtansfull inför resan.
Har väl aldrig sett hela ängar fulla med tussilago förr. Är det en ogräsbesläktad blomma? Idag på cabturen såg jag stora gula ängar där det visade sig vara tussilago. Inga vitsippor ännu och jag förstår dem. Fortfarande runt noll på nätterna, förutom den natt jag glömde mina kryddor ute. Då var det minus åtta. Numera är jag kryddlös. Men det åtgärdas när jag kommer ner till Skåneland.
Trädgårdsmöbler har vi inga i Skåne. Stillhetens hus ska begåvas med en spansk uteplats på innergården och en mer rustik möblering på altanen. I skuggan av träd vars art jag inte begriper mig på ska finnas cafémöbel i gjutjärn. Har inte hittat såna till salu än. Men jag letar vidare. Med cab.
Stillhetens hus ska innehålla flera sittplatser i trädgården. För sol, för skugga, för regnskydd.
Senaste veckans kontroll av kroppen visade att hjärtat är i högform, konditionen är anpassad till ålder och vikt, att magen har skaffat sig lite extrautrustning som inte gör nån skada, men att där också finns ett litet sår. Kan inte förstå att jag kan få magsår jag som ser till att magen mår bra hela tiden. Minst tio koppar kaffe per dag och några kilo mat att leka runt med.
Magsår har tydligen inget med kroppshyddan att göra utan kommer för det mesta från en bakterie. Nu ska det undersökas varifrån mitt sår kommer. Om det är magsårsbakterien eller om det finns annan orsak. Mediciner är en inte ovanlig orsak. Botemedlen är olika och det tråkiga är att jag blir sämre av de mediciner som utrotar bakterien. Spännande. Alla höjdare ska ju ha magsår. Fast jag hade nog klarat mig utan tror jag. Var ju ett tag sedan jag var höjdare.
Magsår, om än litet, är ingen höjdare!
Vitsippor och Cab
Men skriva kan man väl göra ändå.
Våren har gjort halvhalt och islänningarna spyr aska över oss.
Uti Skånes backar vitsipporna står.
Har inte varit där på några veckor och det blir en vecka till innan det söderut bär. Visserligen å tjänstens vägnar men lite tid att njuta av Stillhetens Hus ska det allt bli.
I tankarna har huset i Förslöv döpts till Stillhetens Hus.
Det är i bemärkelsen att där råder harmoni och sämja. Inte att det är tvärtyst. För det har införskaffats medel för högröstad sång och musik och förhoppningsvis skall där även festas om en del.
Men stillhet råder. Man blir lugn av Stillhetens Hus. Känner en inre frid och harmoni. Inget som suger och drar, åtminstone inget som inte kan åtgärdas.
Man tar sig tid att läsa en dikt.
Tar sig tid att prata i telefon, vilket jag inte tycker om egentligen.
Tar sig tid.
Tog ut mina kryddor på altanen idag och fick runda fyrhjulingen, som Tobbe parkerat på altanen. Undrar var han varit. Den väger säkert 20 kg extra idag, nedtyngd av lera. Han har haft kul det märks. Ska nog ta en sån tur jag också. Att köra fyrhjuling får gubbfläsket att rotera på kroppen så man tror fettet härsknar. Armarna går inte att fälla in när man kliver av, så man ser ut som en förvuxen fiskmås under landning när man går runt och försöker få kroppen att stanna efter det att man parkerat fyrhjulingen.
En av kryddorna ser inte pigg ut. Missat att vattna under ett par dagar, vilket straffar sig direkt. Kryddorna får vara ute på dagarna och bor inne vid värmepumpen på nätterna. Om en vecka ska de få komma hem till Stillhetens Hus.
Då ska också sparrisen få sig en omgång och mossan ska duschas med utrotningsmedel.
Det är tänkt att Cabben ska få komma ur sitt vinteridé idag. Ska åka ut på eftermiddagen, med tändkablarna, och se om den går att väcka till liv.
Den står innanför lite andra prylar, husvagn och stor båt, som måste flyttas först om de inte är hämtade.
Lördagsmorgonen har annars börjat med lång frukost. Tidningen är välläst och det man koncentrerar sig på är elände som vanligt. Förutom att Brage har första hemmamatchen i Superettan. Ska inte gå, eftersom jag inte gillar att se fotboll vinterklädd.
Får vi ut Cabben blir det att åka runt och känna hästkrafter en stund.
Skidspel i vardagsrummet
Det har varit så flera år nu. Man tar sig inte dit när det är strålande sol, tio grader plus och massor av snö. Lugnet blir för geggigt. Man halkar runt i halvsmält snö och lera. Och massor av folk. Men det är kul. Gillar att se skidpublik för de är så glada. Allra helst på lördagen. Och trafiken in och ut ur restaurangtältet överträffas endast av toalettköerna.
Har suttit en stund på altanen och låtit mig smekas av solen. Fantastiskta solen. Fötterna på framdäcket till fyrhjulingen gör att man vill ut och åka lite också. Men så ska det inte bli, tror jag.
Hör från tvn inne i vardagsrummet att nu kallar Kalla. Damerna ger sig iväg ut i spåret och det är bara att traska in till tvsoffan.
Experterna har redan dragit igång ordentligt och de är fantastiska. Har under OS i Vancouver noterat att kommentatorerna i stort sett alltid uppträder med otroligt stor säkerhet och uttrycker sig bestämt men obestämt. De börjar med att introducera dagens tävlanden, deras startnummer och trolig dagsform. I det hela smyger det in sig en massa påståenden. "Kalla har prickat formen", "Ingemarsdotter har tappat i form men är mycket bättre idag, men får det svårt". Spännande uttalanden. De är också mycket bestämda "Han/hon har inte en chans", ändras under loppets gång så att de vid målgång kan säga "vad var det jag sa, hon/han kan skrälla och det var precis vad hon/han gjorde".
Ser på tvn att man sitter på sina ryggsäckar i skogen, där det förresten växer reklamskyltar numera, och i snön bredvid dem står termosar och i knät ligger en plastpåse med bullar eller mjukmackor. Tror inte de har knäckebröd med sig. Choklad i termosen kanske?
Kommer ihåg ett år när vi hade VM i Falun. Var det nittonhundranittiofyra kanske. Då hade vi ryggsäckar med choklad, mackor och frukt. Men vi la i en liten flaska punch också. I min rygga låg ett helrör Southern Comfort. Vi hade kundevent. Var det VM då? Kommer inte ihåg riktigt. Men VIPbiljetterna tog oss in i VIPtältet där det serverades god mat och varma och kalla drycker. Det var det närmaste Kalla vi kom på den tiden. Men den sorten var goda de också. En av våra kunder stod med ryggen mot tävlingarna hela dagen och hade antagligen roligast av alla. Några resultat kommer jag inte heller ihåg.
Däremot gjorde vi goda affärer.
Ovanligt snygga var vi också.
Undrar om dagens kundevent går till på samma vis? Vi tog en miljonaffär samtidigt som herrarna körde stafett. Mannen med ryggen mot åkarna gjorde en beställning och hans trovärdighet var väl sådär just då. Men ordern låg fast även på måndagen. Han visste vad han gjorde, det gjorde han visst det. Däremot missade säljaren att ta ordern. Ändå var det kunden och säljaren som pratade med varandra. Själv stod jag lite snett bakom säljaren och medan jag såg våra skidåkare dra iväg hörde jag ordern komma. Och noterade den noga i minnet så jag skulle kunna kontrollera det när det blev vardag. Men, säljaren som blev jätteglad och kramade kunden hade noll koll på måndag morgon.
Undrar hur det kom sig.
Mycket folk i skogarna runt Lugnet idag. De sitter mitt i skogen tillsammans med en kamera med bemanning och ser varje skidåkare i ungefär fem sekunder. I bakgrunden hör de troligen speakern från stadion, men inte vad han säger. Det ekar mellan tallarna.
Loppet börjar bli allt mer intressant och Kalla ligger med bra valla i tätgruppen om fyra. Övriga åker bakom och avvaktar sin chans att rycka. Kalla glider förbi de andra och är nu i ledning. Hon ser fräsch ut. Dessutom åker hon skidor bra. De har snart åkt klassiskt klart och ska ner till stadion och bli påhejade medan de byter till fri stil.
I stilbytet tappade Kalla allt och ligger helt plötsligt på sjunde plats. Minst tjugo ligger samlat nu och jag ska sluta referera här och ägna hela min kraft åt loppet.
Loppet är inte kört.
En promenad i stan en eftermiddag
Promenerade genom staden eftersom det var varm och snön hade med hjälp av värme och salt försvunnit, åtminstone på de delas som var livligast trafikerade av promenerande och stressade människofötter. för mig fungerar det så att de första tjugo minuterna koncentrerar jag mig på att tänka ifrån mig. Det är den tid det tar för mig att städa ut det aktuella, det som ligger på, och huvudet börjar tänka mer filosofiskt.
Efter de tjugo minuterna stod jag utanför en zoologisk affär så jag gick in och tänkte intressera mig för en nymfparakit eller liknande fågel. Det var en till ytan stor affär, men med få spekulanter på zoologisk utrustning eller djur. Två kunder och fem, sex i personalen. Alla antagligen släkt på ett eller annat sätt. En av kunderna var spekulant på någon form av reptil, troligen en ödla. De diskuterade skötsel och vård med stort intresse från kunden och minst lika stort engagemang från säljaren. Han visste det som behöver vetas om reptiler, det förstod jag.
Inne i rummet för smådjur, där även fåglarna fanns, fanns också ett par grabbar i trettonårs åldern. De lät värre än de skränande fåglarna. Två grabbar i den åldern kan verkligen låta. Det störande i det vägdes upp av deras kommentarer. De fascinerades av allt. Av en råttas beteende, en fågels färger, en kanins kinder, fulla med frön. Det är naturlig och äkta entusiasm som återspeglas i deras höga röster och eviga fäktande med armar och ben.
Blev ingen ro att studera några parakiter, och promenaden fortsatte längs gågatan. Längs husväggarna stod avstängningsbockar i form av stolar, brädor, urnor och skyltställ. Risk för snöras. Det var egentligen ingen risk. Det var ett faktum. Det rasade snö och istappar hela tiden och däremellan droppade smältvattnet så stora pölar bildades på marken.
Det är vår!
Vid torget träffar jag på en man som helt tydligt anser alkohol vara nödvändigt för att må bra. Visade sig vara sonen till en man jag kände förr. En stor man som jag såg upp till. Sonen var lite svårare att se upp till just nu, men han var trevlig. Hade massor av minnen att delge. Fast en del minnen ville liksom inte. Han började berätta men det visade sig att han glömt vad den han berättade hette, för det var ju så länge sedan. Det kanske inte ens var den han trodde det var han berättade om. Eller så var det han men händelsen var fel.
Sedan gick den store mannens lilla son och jag fortsatte upp till Clas i Sjön för att köpa ett par handskar. Tänkte ta en fika på Waynes som avslutning på promenaden men fick för mig att gå in på stadsbiblioteket.
Det var länge sedan jag var på biblioteket. Mycket folk vandrade längs bokhyllorna och ännu fler satt och läste. Några satt och småpratade. Gick till avdelningen för tidskrifter. Kan säga att det ges ut en mängd tidskrifter som tillfredsställer de mest skilda intressen. Min förhoppning var att hitta en tidskrift, låna den och sätta mig på bibliotekets kafé. Hittade en skrift om jorden, djuren och växterna. Såg ut att vara intressant. Styrde stegen på kaféet. Men de hade stängt. Tio över fem. När folk avslutat dagens slit och får lite tid att besöka biblioteket. Då stänger fiket.
Bredvid entrén till fiket fick jag se en skrift om Gamla Herrgården. Där växte jag upp. Delvis i alla fall. När jag bodde i stan var det Gamla Herrgården och sedan Kvarnberget. Gamla Herrgården är en del av ursprungsfalun. Gruvstugornas område. Undrar om det inte fanns ett område som hette Västermalm också
Och husen runt Skålpussen. En liten vattensamling som var totaldöd. Rödmulla sa vi om de stora högarna. Antagligen restprodukter från anriktning eller nått. Eller materal för syrafabriken. Eller ättiksfabriken. Otroligt spännande skrift som ska avnjutas sakta och över en längre tid. den inköptes för åttio riksdaler och senare på kvällen påbörjades avnjutningen. Fantastiskt att se att man lekt på taket till hus från femtonhundratalet. Legat i bakhåll för syskonen med staplar av snöbollar.
Huset vi bodde i var omnämnt, eller snarare en gumma som bodde där på den tid det var två lägenheter om vardera rum och kök. Gumman ägde stugan och hyrde ut en av lägenheterna. Hon pratade aldrig med någon. Under alla år hon bodde och levde där, på Skålpussgränd, verkade det som om hon aldrig tilltalat en människa. Men hon drev säkert in hyran. Gumman försvann ur tiden runt nittonhundratjugo. När vi boddde i stugan hade man dragit in toalett. Och det var bara plats för en familj.
Boken berättar om näringslivet i stadsdelen. Massor av häståkerier. De fanns kvar när jag var liten. Vår gata, Skålpussgränd har aldrig asfalterats. Varit grus i alla år. Ska kolla när snön går bort hur det är nu.
Efter att ha betalat boken, eller snarare häftet, tog jag ett litet varv till för att få ihop min timmes Prometänkare. Fast sista vändan låg tankarna i boken. Den gamla stadsdelen. Hade ställt bilen på Fisktorget. Där torghandeln var förr. Där FläskMina höll till i ett rött plankskjul. Hennes konkurrent hade torgstånd. båda sålde de kött och fläsk. såldes blommor också. Och givetvis grönsaker. Och fisk. I Falanhuset med entré från Fisktorget fanns en fiskaffär också.
Det blev en timmes promenad. Avbruten av små korta uppehåll. Med min kondition känns det ändå i benen. Visst är gymträningen bra men senaste testet säger att jag måste promenera mer. Konditionen är för dålig. Styrkan god. Så gym är nu utbytt mot promenader.
Det går att gå och jag är på gång.
Sinnesfullt
Smaksinnet avvaktar kraftfullt frukost och kaffe.
Känsel kommer alldeles efter hörseln. Känseln är viktig. Hur känns morgonen och kroppen och sängen och täcket och speciellt känner känseln efter hur händerna och fingrarna känns. Jag har ett litet handikapp. Min högra hand darrar lätt. Lätt jämfört med de som har darriga händer. Men tillräckligt för att inte kunna hålla i kaffekoppen som fylldes till bredden. Det är synd om högerhanden, för det är ett av mina viktigaste känselorgan. Utan att vara organ, dock väl organiserad.
När barnen var små hade jag charmen löst bredvid. Det konstaterade den vackra kvinnan på macken i byn. När Fredrik var med, och i femårsåldern, försökte jag mig på att flörta med den vackra damen. För övrigt hustru till mackägaren. Hon tittade på mig, såg mina ansträngningar, tittade på Fredrik och så sa hon "Det är till att ha charmen löst bredvid".
Sånt knäcker den tuffaste. Dock inte mig. För jag är inte så tuff.
Tillbaka till sinnen. Hörsel och känsel är igång ganska snabbt på morgonen. Ögonen är slutna som på en kattunge första veckorna. Därmed inga fler liknelser med kattungar.
Efter en stund hör hörseln att det inte hört nått.
Det är tyst i huset.
Sedan säger känseln till. "Går du inte på muggen nu, så behöver du inte gå sen heller".
Morgonpinken är viktig. Man raglar ut på toaletten. Ser till att inte missa. Egot säger att missar jag gäller det att utrota spåren. Och med ålderns rätt ser man till att inte skaffa sig mer arbete än nöden kräver. Än vad nöden kräver.
Efter toalettbesöket, som avslutas med en dimmig handtvagning börjar andra sinnen hoppa igång. Är det arbetsdag hoppar nog mest vansinnet igång. Det verkar ju vansinne att arbeta.
En vanlig dag. En vanlig dag är för mig en arbetsbefriad dag. Åtminstone en dag då arbete inte innebär intäkter. En intäktsfri dag. Det är inte det sämsta. Tänk igenom noga.
Hur var det nu? Hörseln var igång, Känseln var igång, synen är igång om än bristfälligt. Smaken! Smaken vill ha sitt. A-fil och musli. Musli utan aprikoser. Jag är allergisk mot aprikoser. Enda allergin kan känner till att jag har. Om jag äter aprikoser blir mina lymfkörtlar på halsen vindruvsstora och gör att jag ser ut som en kanin som bunkrat maskrosor.
Smaken känner snart doften av kaffe. Zoega ska det vara. Går bra med Dalavattnet men bätre med Skånevattnet. Vatten smakar olika. Gör du kaffe blir det ännu mer olika.
Hörsen, känseln, synen och smaken är igång. Lukten segar sig.
Men vid kaffedoften hoppar den till.
Gott luktar det.
Sen är det full fart. Alla sinnen är i trim och för att komma dit tar det ungefär 90 minuter.
Varenda morgon!
Sinnen är kul att iaktta. Kolla hur du känner, när du ser nått som luktar nått som du aldrig skulle smaka!
Vad är det?
Det går att klaga om man bara lägger manken till
Att kräva att de som arbetar där, t ex på arbetsförmedlingen, själva ska ta sig i kragen är inte att begära. För de jobbar skiten ur sig. Ungefär som en motor som går på tre cylindrar. Den sliter och den jobbar och den förbrukar massor med energi, till ingen nytta.
Spelreglerna för en ung människa är att du måste vara arbetslös i tre månader för att få en så kallad praktiktjänst. Praktiktjänst kan med fördel användas av en arbetsgivare för att ge ungdomar inblick i deras verksamhet och samtidigt se vad ungdomar går för. Det är korta perioder och är inte det mest effektiva medlet att få fast jobb, men det funkar hyfsat.
Om den unga människan i sin iver att få inkomster tar sig ett påhugg en dag, så är han tillbaka på dag noll i de tre månader som måste gå för att få praktiktjänsten via arbetsförmedlingen. Vad gör då en ung människa? Avstå från påhuggets tusenlapp? Be om svart betalning? Hitta annan deal? Ljuga?
Vad uppmuntrar myndigheten till? Att unga människor - ni kommer fortare fram med att ljuga och tjäna svarta pengar?
Knepigt det där.
För att inte reta upp mig på regelverksbyråkratiserad inkompetens lämnar vi ämnet.
Tobbe är idag 20 år. Idag!
Bara för en liten tid sedan rusade han runt och gjorde illa sig. Ramlade i trappen till övervåningen så han blödde. Han kunde ramla på vägen upp för trappen så han blödde.
Han log hela tiden. Skrattade jämt. Hittade på småbus och stod sedan studsande och väntade på att pappa skulle gå på en mina. Salt i tevattnet.
Pappas tonåringar har tagit slut. Ingen kvar. Inga nya i sikte. En era har gått till historien. En fantastisk historiebok skulle kunna skrivas om en pappas upplevelser av sina tonåringar.
Samtidigt som jag saknar mina småpojkar, stortrivs jag med mina vuxna söner.
Rapporterna från Skåne säger mig att tvåochenhalv decimeter snö på fem dagar fick ge upp. Det finns snö kvar, men plattgången börjar synas. Åkrarnas högsta grässtrån sticker upp och åkrarna skiftar i grått och brunt och kanske till och med lite grönt här och var.
I Dalarna är det halvmetern snö kvar. Och det fylls på allt eftersom det smälter. Just nu ramlar det ner små, spinkiga snöflingor i strid ström. De är inte färdigväxta än, inte ens tonåringar, utan spinkiga babysnöflingor som lägger sig som ett puder över marken. Blir nog inte ens skottbart. Det är minusgrader så de blir kvar, de små spinkiga flingorna. Men inte länge. För de är utrotningshotade av vårens intåg. Får våren fäste i Skåne kommer den att sakta arbeta sig uppåt i landet och det står inte på förrän den även kommit till Dalarna.
Vårens intåg är en av de minst konfliktfyllda. Det är väl en eller annan knopp som brister ut i blom. Men det gör inte ont.
Lövsprickningen är inte så våldsam som det låter och den ger träden en klädsam grön beklädnad.
Men inte än. Än ligger snön, inte som ett vitt täcke, så tjocka täcken finns inte. Utan som ett bolster full i kvalster.
Inte fint längre. Inte lockande. Går inte att göra snöänglar längre eftersom snön innehåller flera lager av skare.
Skare gör ont. Skare göra det?
Vacker är hon ju!
Enkelt utryck och antagligen rättvisande. Fast det beror på vem som säger det till vem. Skönheten sitter ofta i betraktarens ögon. Men inte alltid.
Men utrycket.
Vacker är hon ju!
Gits Olsson var en man med sinne för ordlekar. Han hade en ö i skärgården som han ofta beskrev.
Går gör den ju!
Sa han om en hiss som aldrig träffade den våning man ville. Hissen drog iväg när man tryckte på någon knapp. Tryckte man på en knapp med siffran tre kunde man i bästa fall bara behöva gå i trappor några våningar. Den gick lite som den ville, men den drog alltid iväg när man tryckte på knappen.
Går gör den ju!
Mål gör dom ju inte!
Svenska hockeylirare spelade sig självmant ur OS-turneringen. Fel tillfälle att göra fel. Coachfel! Också.
Mål gör dom ju inte!
På väg upp från Skåne igår slog det mig att jag aldrig åkt så långt genom Sverige utan att se någonting. Mil efter mil blev till slut nästan åttio mil innan jag inte kom in på gården hemma.
Man sköter vägar här i Dalarna. Gatuvårdsmaskinföraren hade fått för sig att hyvla ner den packade snön på vägen. Det tycker vi om när det börjar smälta. Men det blev banne mig ett avgrund från parkeringen. Bilen tar sig inte över kanten, eftersom fåfängan gav att jag beställde ett stilpaket till bilen vid köpet. Kjolarna hänger lågt om man säger så.
Hackar gör han ju. Sonen hackade is på garageuppfarten men nådde aldrig riktigt fram. Vi fick dra ut snö i knippan så Saaben tog sig upp utan att plastbitarna skulle ryka.
Mår, gör man ju!
Man mår som man förtjänar brukar det sägas, men jag mår bra ändå.
Ringde runt till ortens sporthandlare för att höra priser på motionscyklar. Vilken djungel. Fanns hur mycket som helst att tänka på. Pulsmätare i handtagen och kanske en trådlös givare runt bröstkorgen. Elektrifierad ska de vara och finns då i varianerna batteri, vägguttag eller en kombination. Möjligheter att köra stenhård intervall, liksom att själv välja tempot medan man stilla ser på Lets Dance. Flyttbar medelst hjul i framkant. Eller inte. Fanns massor och säljarna snackade på, medan jag letade på internet för att få en skymt av det de pratade om.
Efter att ha fått displayen beskriven för tredje gången med alla finesser såsom klocka, sträcka, takt och ton fick jag för mig att fråga om de gick att trampa.
Går gör det ju, sa handlarna.
Snöar gör det ju.
Grannarna skottar så masar de är.
De har masat sig ut och stär där hängandes på sina snöskovlar.
De resonerar om vintern och vinterns vedermödor.
Men nödgas inse att det var till att finna sig.
Men tycker, det gör man ju.
Idag är humöret flexibelt
Det var länge sedan det snöade så mycket som den här vintern och hela, hela Sverige är vitt när man ser det lite grand från ovan.
Så ska det väl också vara. Vit vinter vill vi ha och en minoritet av världens befolkning gillar att det är stora svängningar på årstiderna. Verkligen en minoritet. Om hundra procent av alla norr om sextionde breddgraden tycker om kalla, vita vintrar så är det fortfarande bara en försumbar andel av jordens befolkning. Inte ens en procent. Troligen någonstans runt fem promille.
Promille verkar fortfarande vara den största orsaken till trafikolyckor och blandar man promille med snö och snöande så är det verkligen farligt. Samtidigt håller promille landet flytande på nått sätt. Åtminstone den del som består av vatten. Blandar man sprit i vatten fryser inte vattnet. Glykol är antagligen sprit. I så fall har min bil sprit i kylen. Det har jag också.
Whiskysamlingen jag planerat för har kommit igång. Fick en flaska Mackmyra av mina arbetskamrater i Kista. Otroligt väl vald gåva. Den kommer att utgöra stommen i min whiskysamling under mer eller mindre lång tid. Än så länge finns bara den. Inga kamrater i skåpet, men det kommer och jag har stora förhoppningar att det verkligen ska bli en whiskysamling och inte en tomflaskesamling som någon av mina kamrater antyder.
Att antyda är ofta en kvinnlig egenskap. Det antyds att soporna borde tas ut. Man får ingen order och jag anar att det kan vara så att det är sånt man borde sett själv. Därav antydan. Det antyds att man inte är så charmig som man tror. Men det tror jag inte på. Antydningar är svårtolkade.
Bland mina svagheter finns bristande antydningsförmåga. Jag är mer burdust rättfram, vilket ibland ger oanade effekter. Däremot försöker jag vara taktisk och anpassningsbar. Det lyckas väl sådär.
Tobbe jagar jobb och fyrhjuling och konstaterar att det är lättare att få fatt i fyrhjulingar. Det är mycket till salu men ingen har kommit på tanken att sälja jobb. Det är bra det för det är ingen bra idé. Tobbe hittade ett jobb och ville ha arbetsförmedlingens stöd med praktikersättning under upplärning några veckor. Men se det gick inte an. Han hade tagit några dagsverken under vintern och eftersom man ska vara sammanhängande arbetslös klarade han inte sig på insidan av regelverket. Man straffas om man tar ett påhugg. Klok myndighet den där Arbetsförmedlingen. Antagligen säger de också att "regler är regler" och att reglerna ska gynna människan har de ingen aning om. En del människor är trångsynta andra är bara dumma i huvudet.
Är alltså förbannad på arbetsförmedlingen. Men inte de som jobbar där, man väljer väl ett sånt jobb om det är det man klarar bäst. Men de som fattar besluten fattar inte besluten.
Försäkringskassan var kass redan på sjuttiotalet. Och har inte repat sig. Inte en enda regering har gett sig på dessa två myndigheter som båda påverkar människans livskvalitet så påtagligt. Ruttet. Varenda politiker kan ta åt sig. Ruttet politiker! Och tjänstemän som inte kräver humanitet i vardagen. Hur fan kan man låta bli det?
Och det snöar fortfarande . . .
Funderar på vilket humör jag är på och jag borde läsa det jag skrivit idag, för av det skulle jag kunna utläsa humörstatus. Men jag läser aldrig det jag skriver. Man har väl lite krav på kvalitet på det man läser.
Och det snöar på. Blir inte någon snabbresa till Kumla idag om vi ska dit och se på en fyrhjuling. Med släpvagn. Tror att jag kan lösa det genom att hyra släp i Örebro som får lämnas i Falun. Så slipper vi släpet ner och bara behöver släpa oss upp.
Det som gör mig gladast idag är att jag får vara glad.
Blir det inte Kumla idag, så blir det ett fik på stan så jag får sitta och tjuvlyssna på konversationen vid borden närmast. samtidigt smygtittar jag på folk. Eller, det gör jag nog inte, jag glor nog helt öppet. Oförskämt av mig.
Men kul.
Knut
I natt hade jag tänkt mig upp och se damkronorna vinna, men det blev inte alls så. I stället vaknar jag strax efter åtta efter åter en natt med drömmar om människor jag tycker om.
I natt blev det en jaktkamrat som kom till mig i drömmen, och man undrar ju lite om han hade ett budskap med sig. Den här kamraten, Knut, avled för en tid sedan i sitt hem uppe i Östersundstrakten. Det var förra vintern och det hade kommit alldeles på tok för mycket snö för att altantaket skulle klara det. När Knut skulle fixa det hände olyckan. Jag fick inte veta det förrän efteråt.
Vi jagade ofta tillsammans och han lärde mig massor om livet. Endast ett år äldre och antagligen en av norra Europas sämsta talare, visade han kunskaper och erfarenheter som tillsammans med en rå och knivskarp analysförmåga gav så mycket. Jag kommer ihåg att jag längtade till att få jaga med Knut. Även en vardagsmorgon, då vi var ut en sväng innan jobbet. Han var så nära jaktfanatiker man kan komma. En stor plats i mitt hjärta tog han och hans familj och när de valde att flytta till Jämtland kändes det som en förlust av någon anledning. Antagligen för att mitt ego ville ha ut mer jakt och kamratskap men också för att jag visste att vi skulle tappa kontakten. Men det finns människor man anser vara nära vän med utan att ha tät kontakt. Knut var en sån och hans hustru är en sån.
Har du märkt att man kan komma ihåg en dröm direkt när man vaknar och att den håller sig levande en stund. Man hinner tänka på den och idag tänkte jag på att den här drömmen ska jag komma ihåg. Sedan upp och göra sig i ordning, fixa morgongröt och morgonkaffe och nu när jag sitter vid tangenterna är drömmen som bortblåst. Kvar dröjer sig känslan och jag utgår från att var det ett budskap, så räcker känslan för att förmedla det.
Har drömmar budskap? Eller var nattens dröm, och gårdagsnattens dröm, bara drömmar om sånt man längtar efter? Det tror jag normalt. Men det kan också vara så att drömmarna har ett djupare budskap och kan tolkas som en del tycks tro och ägna tid till. Inte för att jag tänker ägna tid till det men just nu är det ju intressant. Knut tog hand om de sina. Hade ett speciellt sätt att visa sin omtanke och var så stark i sin personlighet och manlighet att han visade sin kärlek varenda dag. För de som kunde läsa av det. Tror också han hade många kärleksord till sin hustru, som inte var avsedda för mina öron. Barnen, hans guld, visade han öppet sin kärlek, även om han ibland bryskt lät dem bränna fingrarna, antagligen med den instinktiva kunskapen att vissa saker måste man lära sig själv.
Man kan inte lära ett barn cykla genom att cykla åt det.
Budskapet från Knut borde vara "go for it". Se till att leva det liv du vill leva. Var rädd om livet men inte feg för vardagens utmaningar. Han var inte våghalsig men han vågade.
Känslan av omtanke och värme ligger kvar. Däri ligger budskapet.
Tänker ofta på hans familj och vet att de klarar sig i vardagen och med allt som hör till. Men vet också att de saknar sin man och pappa och får lov att lära sig leva med det. För längtan går aldrig över.
Är helt säker på att Knut inte ens kunde kommit på tanken att försöka vara vaken mitt i natten för att se damhockey. Däremot kliva upp halv fem för att hinna jaga några timmar i det tilltagande ljuset innan jobbet, det var inga som helst problem.
Nästan en berättelse om Waynes
Att sitta på ett kafé och studera människorna som rör sig runt om är faktiskt otroligt skön rekreation. Ibland tar jag mig tid att sitta någon timme med en kopp avsvalnande kaffe bara för att få se människor och hur vi beter oss.
Waynes café i Falun genomkorsas av ett gångstråk in i köpcentrat. Det ligger mitt i stan, vid det stora torget som heter Stora Torget. Kyrkan som byggdes för att imponera på drottning Kristina tronar uppe på det lutande torgets östra sida. Fast kanske var dét drottningens pengar som betalade kyrkan, jag kommer inte ihåg riktigt. Var så ung på den tiden. I norr tronar rådhuset som också är från drottning Kristinas tid. På den tiden var det en lada. En välbyggd stenlada i ett plan där man förvarade hösäckar. Idag är det rådhus och säte för politiker. Kanske är skillnaden bara att det numera är fler våningsplan.
Södra sidan av torget upptas i ett hörn av Stora Kopparbergs bergslags huvudkontor och tvärs över gatan det stora huset för Handelsbanken. Huset där Selma Lagerlöf bodde under några år. Hon satt där på andra eller tredje våningen och kunde, när fantasin stannade av, se ut över torget och torghandeln för att åter få inspiration.
Västra torgsidan är handelssidan. Här finns butiker i mångfald och på övervåningen finns numera Clas Ohlsons varuhus som är överfullt med prylar man inte hade en aning om att man behövde. Här fanns, med fönster ut mot torget, tidigare Lilla Gourmet, den krog där man efter handbollsträningen intog ett par öl som hjälpte sniglarna ner. Sniglar var stående och skulle ätas efter fredagsträningen. Effekten av träningen var antagligen borta redan efter halva kvällen på Lilla Gourmet.
På bottenvåningen mot Fisktorget, torget där det förr var stor kommers med fisk, grönsaker, blommor och krimskrams. Där stod man som liten man, i vadmalsbyxor och tittade storögt på det godis som låg i stora trälådor, färdiga att ätas. Men inga pengar hade man och det var veckor mellan gångerna man kramade en stor femöring, gjord av koppar.
Det stora badhuset. Faluns stolta badhus stod på andra sidan ån, där det idag finns ett jättestort polishus. Badhuset gjorde troligen större samhällsnytta än polishuset. För poliser är väl inte inne i huset, de är väl ute och gör nytta. De stora förvaltningshusens tid borde vara över och de nya badhusens tid borde komma.
Detta fisktorg och polishus ingår i den vy man får genomfönstren från Waynes. Det är spännande att bara titta ut och se hur damer i päls försöker parkera sina bilar utan att komma till skada och samtidigt ha fritt utrymme att såväl kliva ur bilen som få med sig sin lilla hund.
På andra sidan torget finns också Resman. Resebyrån som var enda valet när man ville resa någonstans. Fred Erixon ägde firman ända tills för några månader sedan och Fred var Fred och man hade aldrig en tanke på att köpa en resa av någon annan. Fred bor numera i Göteborg och bidrar till gemytet där. Göteborg är en gemytlig stad men jag är säker på att Fred ändå är trivselhöjande för sin omgivning.
Mellan Waynes och Resman ligger ingång till bibilioteket. Folkbiblioteket. En fantastisk inrättning som samlar på nya och gamla böcker som såväl läses som samlar damm. De har numera också musik och film och böcker som talats in på en plastbit för att utlånas och spelas upp i hemmen.
Man har ett fik där man kan läsa dagens tidning. Och gårdagens. Biblioteket är ofta bortglömt av dagens stresslevande människor, men jag lovar att ett besök skänker en underbar frid.
Liksom att besöka en kyrka och bara sitta där i en bänk och låta tiden gå, kanske i tjugo minuter. Pulsen saktar av och om man tillåter hjärnan att härja fritt kommer de mest diffusa tankarna att studsa fram och tillbaka för at sedan lämna och kanske aldrig återkomma. Det är rekreation det också.
Ja, just ja, det där med att titta hur folk gör, medan man låter kaffet kallna.
Ja det får komma en annan gång.
En kvart utan en aning
Idag var första ordet och inte en aning finns.
En kall morgon, termometern visar minus sjutton grader, men erfarenheten säger att det stiger ganska raskt några timmar in på förmiddagen. Sedan går det att gå ut och leka. Idag ska jag leka provtagning. Ska till sjukan och ta några prover som en avslutning på första huvudetappen till det ädlare liv som ska levas längre fram.
Troligen stannar viktminskningen på en stabil grund någonstans runt tretton-fjorton kilo lättare än vid starten för ett år sedan. Det är ett elände att bli viktstabil. Ingen konst att gå ner i vikt om man låter bli att äta, men att sedan återgå till vardagen och skapa stabilitet i de nya vanorna är otroligt svårt. Och påverkan av omgivningen är förödande.
Kameran har fått hoppa igång igen och det ska bli en tur i naturen och turen är med. Letar speciella bilder. Att ta foton av vinterlandskap har många gjort så det är inte lika unikt som man skulle kunna tro.
Igår var jag ute på en kortare tur och när jag var uppe på höjder och såg ner över det snötyngda landskapet slog det mig att det är ett gråvitt landskap som breder ut sig. Träden är fulla av snö och diset ligger som en ridå över hela landskapet. Stod så jag såg ett par mil mot nordväst och allt, skog, åker och samhällen var som en gråskalig bild. Lite livlös, i dvala, på något sätt. Inte ett dugg romantiskt. Inte kallt, men banne mig långt från varmt.
Men våren känns i luften och några av fåglarnas förlöpare har kommit inflygande för att kolla läget. Hoppas de klarar de kalla nätterna. Budskapet när de återser kamraterna måste vara att inte flyga åt norr som de brukar, stanna där ni är. I Spanien är det sedan länge tvåsiffriga plusgrader och jag såg en match i spanska ligan igår. Grabbar i kortbyxor, inga handskar, grönt gräs och fullt med tämligen lättklädda människor på läktarna.
Stockholmarna sitter i tv och berättar att man har problem att få bort snön. Det är viktigt att man kan ta bilen ända fram till den dörr varigenom man tänker inträda. Jaja, de har väl inte vare sig fordon eller skodon att ta sig fram med. Och antagligen inte riktigt inställningen heller.
Har sett en eller annan cyklist också som trots två dm snö på cykelbanan och sexton grader kallt är ute och far. Enda anledningen måste vara just den. Att man ser dem.
Dags för en kopp kaffe till i avvaktan på att temperaturen stiger några grader där ute.
Melodifestival i Modo-land. Långt ner i tabellen
En del av oss tycker till och med om kristalliserat vatten och ser fram mot att vara ute och rumla i det vita. Och då pratar jag om vuxna, eller, nåja.
Jag gillar att leka men inte i snön. Inte längre. Har gjort mina snöänglar och kastat mina snöbollar. Kommer ihåg en vinter för inte allt för länge sedan när Tobbe sparade snöbollar i frysen. Bra att ha till sommaren, tänkte han säkert. Han var en lite parvel då, men ack så försigkommen.
Ägnade några timmar åt att försöka hitta något värt att fotografera ute i snön. Hittade ingenting. Man kan inte fotografera spår i snön. Blir sällan bra på bild. Och att fotografera snötyngda träd har gjorts förr. Långt ute i utmarkerna av Falun. Ja, utmarkerna av Dalarna också förresten, för det var upp mot Hälsingetrakterna. Där träffade jag på jägare som hade vägpass medan hunden sökte av åkrar med små dungar av lövträd. Den sökte hare. Mig veterligt ena djuret jaktbart just nu. Utom vildsvin, men de finns inte där uppe. Inte än.
Det slog mig att det var mindre med snö där uppe. Mindre än i Faluns förbyar. Man kanske ska flytta norrut.
Tittat på melodifestivalen och det låter helt hysteriskt från programledarna, men det blir inte bättre för det. Örnsköldsvik är inga hejare på att göra galaprogram i tv. Inte ens med importerade funktionärer. De har inte förstått att Foppa måste vara på plan för att det ska lyckas. Se på Modo bara.
Fick inte tag i någon låt som jag tyckte var riktigt bra och kunde därför inte rösta. Men så är det vanligtvis för mig. Ingenting är bra i melodifestivalen. Och då är jag född optimist.
Hon, programledarinnan, har inte hon spinkiga ben? Och han med arabiska namnet, har inte han snott Charlie Chaplins hår och frisyr? Fast den såg egentligen ut att bara ha hamnat där. Inte stylats dit.
Dolph är min favorit. Vilken biffig man. Vi har i stort sett samma bröstkorg, men min sitter lite lägre. Han pratar bra och har en bra röst. Fast han har redan tidigare visat att han är en intelligent man med aktivitet mellan öronen. Och att han ser bra ut är väl bra för damerna. Vi andra män kan faktiskt också se det stiliga.
Nu ser jag att det nog blir till att lära sig namnet på grabben med Chaplins frisyr. al Fakir tror jag det är. Men det står nog i tidningen i morgon. Och då är det sant.
Maten är paj i kväll. Det är gott.
Hörde att det var tö i Skåne. Snart kommer jag igen. Jag kommer alltid igen. Man ska aldrig ge upp. Men det känns uppåt att åka neråt. Jag har vår i blodet och snart är det vår i luften också.
Drömma ska man. Jag har sedan födsel vanan att dagdrömma. Antagligen för att jag vill vara med och styra handlingen. Precis som i livet. Den sista tidens dagdrömmar är av det mer fantastiska och fascinerande slaget.
Tur dom inte syns utanpå. Inte på det här avståndet i alla fall.
Innan jag vaknade i morse drömde jag något som inte var så bra. Mådde dåligt mer än en vaken timme innan det sjönk till historiens djupa grav. Rackarns otrevligt.
Kommande nattens drömmar bör därför vara av bättre kvalitet, annars vill jag snacka med regissören.
Jag tänker då drömma vidare. Utan drömmar är det inget vidare.
En helt ovanlig måndag
När jag kom för tre dagar sedan skottade jag en parkering genom att köra bilen fram och tillbaka några gånger. Gången till ytterdörren skapades när jag bar in mina prylar. Det blev tiotalet vändor så gången är jättefin, om dock smal.
Snön ligger ungefär två decimeter djup på den orörda gården. En ekorre har tagit sig friheten att köra varvlopp runt huset. Antagligen läcker det ut en del värme där. Eller så tränar den för ekorrarnas olympiad. Får jag fatt i den ska jag fråga.
La ut äpplen till fåglarna, men ännu har de inte varit där för att hacka loss lite godis. Antagligen har de redan mat så de klarar sig. Käkar upp de skott som skulle ha blivit löv till våren.
Har ägnat tid till att handla prylar, montera prylar och beundra handlade och monterade prylar. De vackra lamporna uteblev eftersom fel lampor inhandlats. Ska åtgärdas idag. Numera ska vi vara miljövänliga och energisnåla, så rätt lampor ska vi ha.
Det är också första dagen på resten av mitt liv!
Första dagen det är vardag och normalt borde det ha arbetats. Men icke för mig. Icke längre. Nu är man deltidsarbetande och såna här dagar ska aldrig åter kallas arbetsdag.
Funderar på vad jag ska göra. Jo, köpa rätt lampor. Och jag borde köpa lite mer utrustning som behövs för att få huset till ett hem. Till våren ska här vara klart.
Jag ska också fotografera husets fasad i detalj. Snickarna vill sitta hemma vid köksbordet och planera. Helst tillsammans med en liten whisky och en stor öl. Vardera.
Köksbänk är ett problem. Gillar att leka Morberg i köket och arbetsbänkarna är för få och för små. IKEA stoltserar med fina förslag i sin katalog, som dock ej gick att återfinna i varuhuset när jag besökte dem igår. De skylde på att det byggs ett nytt varuhus i Helsingborg, alldeles bredvid det som redan fanns. Men det var en mycket dålig bortförklaring. Och inte hjälpte det mig heller. Kan inte åka ner till Malmö för en bänk heller. Tycker jag. Vi får se hur det löser sig, ska googla fram alternativa möbelhandlare på datorn.
Googla är det moderna sättet att ta reda på sånt man inte har en aning om. Google är egentligen ett företag som via datorerna finns över hela jordklotet och som specialiserat sig på att hålla reda på.
Att hålla reda på är ingen barnlek egentligen, men Google länkar egentligen bara till de som håller reda på. Och så får man klicka sig vidare därifrån. Men bra är det. Googlade mig själv också. Jag fanns.
Det är skönt att sitta här, nyduschad, i kalsonger, skjorta och strumpor, och låta fingrarna skriva det som ligger dem närmast om topparna. Inga krav. Saknar jag kraven? Joo. Lite. Ska tränas bort.
Nu blir det en kopp kaffe till. Sedan får vi se vad som kommer att göras. Kan ju satsa på att skruva ihop en fåtölj. Eller åka och se bygden, medan jag letar rätt på en affär som säljer de glödlampor som krävs.
Eller så gör jag nått annat.
Att inte göra nått är också att göra nått
Snöskottning
Nu har det snöat i två dygn och det märks på snövallarna som börjar komma upp i manshöjd. Det skottas vilt utefter radhusgatan och det ger tillfällen att stanna upp och språka lite och ge sin syn på vädrets makter.
Småbarnspappan tycker snön är bra. Han får gå ut en stund och skotta, rena vilopausen.
Där inne går han omkring med kräkfärgad högeraxel efter alla flaskmåltider hans minsta ättelägging. De lite äldre barnen är osams om Barbies kläder och man bråkar på pappa att man vill klä ut lillebror till Peter Pan. Mor vilar ut på jobbet.
Mannen med de halvgamla sönerna förundras över att tonåringar inte kan hjälpa till och att deras garderober gapar tomma medan golvet är fullt av kläder. Han dristade sig en gång att plocka upp alla kläder och körde dem portionsvis i tvättmaskinen. Sonen fick syn på golvet och reagerade på två saker. Han hade ingen aning om att det var trägolv och han gratulerade far till att ha tvättat massor av rena kläder. Det är nämligen så att sonen sorterar kläderna i fyra spridda högar. Skitiga kläder, skitiga men användbara kläder, använda och användbara kläder samt helt oanvända och tvättade kläder.
En man i sin mest fantasifulla ålder tränar hårt på att inte tävla i snöskottning och att klara av att andas i pauserna som grannarnas språksamhet bjuder på. Så han deltar inte i diskussionerna så mycket och lagom när grannarna är färdigpratade har han återfått puls i närheten av en maratonlöpare. Känns som hjärtat står still och kroppen hoppar runt.
Pensionären skottar en stund, pratar en stund och går sedan in och tar en tuppis. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund och går in och tar kaffe med dopp. Sedan återkommer han och fortsätter skottningen en stund, pratar en stund om det finns nån att prata med även om han inte har några problem att prata oavsett om det finns grannar ute eller inte, sedan tar han en paus och går in och tar en tuppis.
Längst upp bor en energisk man som rusar ut och snöskyffeln går som en snöslunga och alla kanter blir raka och helt släta och efter några minuter är hela garageuppfarten, bilparkeringen, gångarna och en bit ut på vändplanen helt rena från snö. Då rusar han in för att ta tag i nästa syssla.
Vi andra skottar så kallade kattgångar och runt bilarna så man kommer in i dem. Möjligen kör vi bilen fram och tillbaka om det ser för tokigt ut. Och bara det ser för tokigt ut. en bil som kör in och ut på garageinfarten tiotalet gånger kan få vilken iaktagare som helst att fundera över hästarnas antal och springriktning.
Sist har vi huset där det aldrig skottas. Den som går ut först kan styra alla andra in i buskarna. För de som kommer efter förste man kliver i hans fotspår. Familjen består av två vuxna och tre tonårsbarn. Ingen skottkunnig. Kanske borde det införas skottpeng. Om de nu tickar igång på det.
Men man kan ju inte utfärda skottpeng på grannarna om så endsat för att få det skottat så deras infart förblir pulsbar. På något sätt ser de rackarna lyckligast ut också.
I huset längst ner är det alltid frun i huset som skottar. Och det passar mig utmärkt eftersom det är en mycket vacker kvinna. Hon är alltid koncentrerad när hon skottar så det är ett rent nöja att pulsa ner och störa hennes koncentration. och hon skottar hela garageinfarten. Inte bara där man går som de flesta gör.
Hur jag skottar förblir en hemlighet eftersom det var åratal sedan någon såg mig skotta. Sånt sköter sonen. Han skottade vid ettiden i natt. Bara för att det var dags då. Sånt gjorde aldrig jag.
Man kan väl inte skotta i år, det är ju inte skottår.
Söndagstankar direkt från roten
Har precis sett ett program om vildsvin och deras sätt att ta över jordklotet. Amerika invaderas av vildsvinen som redan första levnadsåret får sin första egna kull små kultingar. Sedan föder de två till tre kullar per år. Ska banne mig försöka lista ut hur många avkommor det blir under en gris levnadstid. De blir antagligen runt 10 år i snitt. Trettio kullar om sex kultingar, där den kvinnliga delen får egna kultingar redan efter ett halvår. Det blir många grisar det.
Här hemma verkar ett bestånd grisar som bedömdes vara femtio för tre år sedan vara tvåhundra nu. Så visst förökar de sig. De jagas alldeles för lite och det är synd. För det är riktigt gott kött. Och användbart.
Var ut i skogarna igår för att försöka ta mig till min meditationsplats. Kände att jag behövde komma dit och få en stunds eftertanke. Men fick ge upp. Det gick inte att komma fram på grund av snön. Och att pulsa flera kilometer uppför bergen är inte det jag klarar längre. Men det var massor av spår i snön. Människa, hund, häst för det mesta på den igensnöade skogsvägen. Men i snåren och skogen var det massor av spår efter rådjur, hare, räv och älg.
Eftersom det gått kanske en vecka sedan senaste snöfallet så kan man inte se hur många, eftersom djur hinner röra sig en hel del på en vecka med bara minus fem grader. Gillar det och tycker det är intressant att av naturen lära sig djurens beteende, inte bara läsa sig till det. Eller som jag gör numera, glo på tv.
Kändes konstigt att inte besöka mor i går. Lördagar var oftast besök hos mor på schemat. Det blir inga fler såna besök. Men jag känner att hon är med mig och det är skönt. Saknaden är ändå enormt påtaglig hela dagarna.
Man kan också fundera på hur det kommer att påverka relationen oss syskon emellan. Men det kommer ju att ge sig i vardagen. För min egen del tror jag det blir så att jag under närmaste tiden hittar ett förhållningssätt till mors död som jag kan leva med. Tror inte på att man sörjer en stund, jag tror mer att man hittar ett sätt att leva med sorgen och att den är olika över tiden. Men den försvinner aldrig.
Ungefär som det är med kärlekar. Gammal kärlek rostar aldrig heter det sedan gammalt. Tror på det. Kärleken vilar. Kanske väcks den till liv om ny näring tillförs, men för det mesta vilar den resten av livet.
Djupa tankar blev det, men nu är det utförsåkning på tv. Inte speciellt djupt men ganska kul att se dessa galningar som kastar sig utför alpsluttningarna bara för att jag ska ha lite spännande här i tv-soffan.
Kan ju inte finnas några andra anledningar, eller hur.
Vill man nå toppen måste det gå fort utför!
Så kan det bli när man inte kan fokusera
Hörde en fågel kvittra. Det är skillnad det mot förra veckan då de enbart hördes huttra.
Igår var apträdet helt täckt med rimfrost. Rimfrost av den där sorten som är två centimeter på varenda gren och jag låg där i soffan och tittade ut på det otroligt vackra apträdet och tänkte, att det där trädet borde jag ta ett kort på innan rimfrosten försvinner. Jag planerade att gå ut och ta några kort, sedan. Tänkte till och med ut var kameran låg och försökte fundera ut om batteriet var laddat och kom fram till att det var minst halva kraften kvar i det, så det skulle gå bra att fotografera. Sedan listade jag ut att jag kunde nog smyga ut i hastofflorna, det var ju bara tio grader kallt. Men jackan borde på för man vill inte ha naturskakiga bilder. Då kom jag på att jag ju har en kamera med antiskak. I kamerahuset. Inte i objektiven. Alltså skulle det gå bra att hasa ut i hasochslaskläderna.
Sen tänkte jag inte mer på det.
Innan jag nu satte mig ner för att skriva ett inlägg i bloggen så satte jag på kaffe, för det ska ju bli så gott med en kopp till andra åket Anja ska göra. Dessvärre satte jag bara på bryggaren och inte kaffekannan så jag har lyckats få kaffebryggaren att leverera kaffe över diskbänk ner i lådraden och ut på golvet. Mycket torka blev det och jag förundras över hur så lite kaffe kan bli så mycket vått. Räknar med att ungefär två koppar kaffe hann rinna ut på bänk och ner på golv, via tre fyra lådor köksutrustning. Ser mer ut som en hink kaffe kastats över köket.
Nåja, nu är det upptorkat och lite senare ska jag putsa bort kafferänderna från lådornas framstycke. Men det blir sen, kanske, eventuellt. Nä, helt säkert. Eller.
Andra åket han starta där borta i love-land. Slovenien. Rackarns vad fort de har ner, dess unga kvinnor. De står på rakt ner i backar jag inte ens vågar se på tv. Nästan.
Tobbe har omedvetet lärt mig göra egen läsk. Har smygtittat när han kör kolsyra i vatten och tillsätter Fun. Testade det i går kväll efter träningen och idag står en nygjord liter apelsinläsk av egen tillverkning på bordet. De där smakerna man köper till kolsyremaskinen är dyra och innehåller massor av socker och andra saker vi i Sverige inte har någon som helst anledning att stoppa i oss. Det gör Fun också, dock ej socker.
På träningen idag fanns ett antal äldre gentlemen. Riktigt gamla, i min ålder, och jag studerade dem lite medan jag trampade motionscykel. En man satte sig vid maskinen tvärs över. Man ska trycka ner armarna med lagom viktmotstånd. Mannen satte på massor av vikter, säkert 50 % mer än vad jag orkar och sedan började han trycka på. Och han tryckte på ordentligt och tio tryck gjordes nog på fem-sex sekunder. Han tittade sig sedan förstulet omkring, kanske för att säkra att vi andra såg och lät oss imponeras. Inte jag inte. Mannen hade många vikter men knappast något motstånd i armarna. Han rörde axlarna upp och ner så jag trodde de skulle ramla av, så hans övning, om den över huvud taget gjorde nytta, gjordes i princip utan viktmotstånd.
En annan man i samma ålder, kanske lite mer, tippar på runt sextiofem, kom inrusande på lätta fötter och med en vild blick. Han attackerade bicepsmaskinen med stor frenesi och vid varje lyft lättade hans kropp ett par decimeter. Även han var blixtsnabb och han körde fem böjningar på tre sekunder, vilade tjugo sekunder och körde sedan vidare. Även han hade lagt på ordentligt med vikt. Säkert tre gånger det jag vågar men han rörde hela kroppen upp och ner och övningen ger inte mer nytta än att pilla i näsan.
Och så fortsatte det. Några vackra kvinnor i femtioårsålderna vevade på på sina cyklar bredvid mig och deras träning gav verklig nytta. Sedan körde de benträning för både lårmuskel och vadmuskel med lugna rörelser och god distans mellan varje omgång. De har stor nytta med sin träning. Och samtidigt pratade de med varandra i ett rikt ordflöde. Vad de pratade om vet jag dessvärre inte eftersom jag satt med öronmusslor och femtiotalsrock i öronen. Men roligt hade de och bra träning genomförde de.
En av de överdådiga männen irriterades över mina lårmuskelövningar eftersom jag i lugnt tempo gör tio bensprattel och vilar i nittio sekunder. Jag behöver det får att orka mina sex omgångar. Mannen satt sett emot mig och stirrade, framförallt under mina vilopauser.
Blev faktiskt tvungen att göra en extra omgång.
Sånt ska man unna sig.
Helena ringde mitt i magmuskelträningen och hennes ringsignal ekade över lokalen. Jag har satt hundskall som hennes personliga signal. En ordentlig schäfer! Inte för att Helena schäfrar sig så ofta, men det är kul ändå. Tror jag. Helena förbereder sig, precis som jag, för mors begravning och hade några funderingar. Vi funderar bra tillsammans, Helena och jag. Och som vanligt konstaterade vi att om alla var lika smarta som vi, såg världen helt annorlunda ut.
Det är skönt att så sakta vakna upp ur en veckas liv i en kudde. Från mors dödsdag och första veckan kändes som att leva i en dunkudde. Fundera på den, så förstår du.
Och det är banne mig inte helt enkelt att anpassa sig när man kommer ur kudden heller.
Överraskning - vintern är kall!
Det blev en ordentligt kallperiod denna vinter och det ser ut som vi får ett par veckor med kallare än tjugofem minus i Dalarna. Det är inte ofta det, på tal om att vi rör om i naturlagarna.
Nu har det funnits såna här kallvintrar tidigare och de är inte ens ovanliga, men när de kommer blir man kall.
Köpte ju hus i Skåne för att komma bort från det här med snö, men det ser inte ut som snön hinner bort innan jag hinner ner. Arton minus har det varit sägs det, åtminstone i Båstad som ligger lite närmare havet. Fast havet är väl varmare än land just nu. Vete tusan hur det där fungerar.
Det som är klockrent är att våren kommer och när den kommer ska jag vara på plats. Slå ut som den största blomman.
Mor avled i torsdags efter en tids sjukdom och flera års tuffa krämpor. Nu har man bara en mor, vilket man inte ska missa att komma ihåg, men det tar kan jag säga. Tankarna är som skott i mörkret. Man hör smällen men vet inte om det träffade.
Märker att det är svårt att låta sorgen få den plats den vill. Vill gärna styra i det och få det att gå över, eller vara på ett visst vis. Men jag har bestämt mig för att den, sorgen, ska få härja fritt till den blir en del av vardagen.
Såg en flock fåglar på vägen alldeles efter sandbilen åkt förbi och spridit fin röd sand. Visst är det väl så att de blandar lite salt i sanden för att få den att fästa i isen? Tror jag i alla fall, för salt kan småfåglarna ha i magen, men röd sand kan skapa uppror i den lilla fågelmagen.
En av fåglarna satt kvar, kurandes i den stränga kylan. Den hade inte ork att flyga upp med sina kamrater när vi kom bullrandes me Saaben. Den duckade i stället och satt där och såg upp mot mig när jag gled förbi. Fick lust att ta upp den, ta in den och vårda den så den skulle få uppleva våren, som jag ska.
Människan vill alltid lägga sig i naturen och av någon anledning har människan fått för sig att den är kompetent den uppgiften. Men, men, ser vi oss omkring på det människan uträttat så är det klockrent underkänt.
Människan är naturens värsta fiende, och ändå, långt där inne, tillhör vi naturen. Snacka om att såga av den gren man sitter på.
Funderar man lite på vad vi människor åstadkommer så blir man förvånad. Vi drar runt några hundra miljoner bilar på asfalterade vägar. Överallt på klotet. Hur gynnar det naturen? Inte ett skit. Det gör att vi kommer fortare fram över längre avstånd. Varför ska vi göra det? Varför ska det gå fortare och varför ska vi längre bort?
Blir allt mer övertygad om att man måste ta människan i örat på ett mer handgripligt sätt eftersom den inte begriper att göra nått av sig själv. Människan saknar initiativkraft!
Och människan verkar ha blivit så lat att den kan jobba hur mycket som helst för att slippa jobba.
Denna torsdag komma aldrig åter
Nu är det vårt ansvar att leva. Att uppleva och att bidra med den lilla men viktiga insats varje människa gör. Mor fick fem barn, åtta barnbarn och hittills sju barnbarns barn, så det finns resurser som kommer att rota runt i livet.
För vår del kommer säkert en hel del nya upplevelser med utgångspunkt från huset i Skåne. Det är nytt inslag i livet. Grabbarnas framfart på arbetsmarknaden är i startgroparna medan min närvaro där ska minskas. Gäller att hinna mer än arbeta också. Ska bli spännande att se vad jag fyller tiden med.
Vaknade idag med förhoppning att det relativt milda vädret skulle vara kvar. Vi hade sexton minus igår, men ack nej. Idag var det tjugoåtta minus igen. Soptunnan står där ute och hoppar och skriker. Den är liksom jag proppfull efter julen. Men till skillnad mot mig har den inte blivit tömt sedan dagarna före julaftonen.
Det är dags att ta en tur till tippen och det är väl inga större problem, annat än att tippen ligger utomhus. Att rota fram brännbart som man snabbt kan kasta rättsorterat på tippen är inget man vill göra i vinterkylan. Men det blir nog så att det ska göras i alla fall.
Hoppas inte Tobbe vill ut i skogen idag, det är lite oroligt att ha honom där när det är så kallt även om jag vet att jag själv gjorde lika när jag var jägare. Flera gånger kom jag hem med stelfrusna rådjur, eftersom de frös ihop raskt i trettiogradig kyla.
Hörde förresten att det varit så kallt på nått ställe i Sibirien att när man tog en kastrull med kokande vatten och gick ut på gården och hällde ur vattnet så var det is innan det tog mark. Kan det vara så?
Eftersom det är fundersamhetens och eftertankens tider för mig ska det inte skrivas för mycket, det kan bli hur tokigt som helst då.
Lyckades få Tobbe att gå ut och sätta i motorvärmarsladdarna och hämta lokalblaskan. Mest för att han vill ha en av bilarna, men ändå.
En kopp kaffe och dagens bortsprungna katter i byarna runt stan blir förmiddagens höjdpunkt.
En del av livet är mindre livat.
