prometankaren

Det är inte lätt att vara ung och utan arbete. Tittade in i myndigheternas statistik över arbetslösheten och redan medan jag sitter kvar i soffan inser jag att de ljuger. De använder statistik för att beskriva en bild som för invånarna inte är sann, även om den borde vara det. Arbetsförmedlingar och arbetsmarknadsmyndigheterna är oerhört ineffektiva och fångade i rutiner och reglementen som är direkt människofientliga. Och ingen gör något åt det. Det saknas civilkurage i ett samhälle som inte gör något åt så uppenbara fel.

Att kräva att de som arbetar där, t ex på arbetsförmedlingen, själva ska ta sig i kragen är inte att begära. För de jobbar skiten ur sig. Ungefär som en motor som går på tre cylindrar. Den sliter och den jobbar och den förbrukar massor med energi, till ingen nytta.

Spelreglerna för en ung människa är att du måste vara arbetslös i tre månader för att få en så kallad praktiktjänst. Praktiktjänst kan med fördel användas av en arbetsgivare för att ge ungdomar inblick i deras verksamhet och samtidigt se vad ungdomar går för. Det är korta perioder och är inte det mest effektiva medlet att få fast jobb, men det funkar hyfsat.

Om den unga människan i sin iver att få inkomster tar sig ett påhugg en dag, så är han tillbaka på dag noll i de tre månader som måste gå för att få praktiktjänsten via arbetsförmedlingen. Vad gör då en ung människa? Avstå från påhuggets tusenlapp? Be om svart betalning? Hitta annan deal? Ljuga?
Vad uppmuntrar myndigheten till? Att unga människor - ni kommer fortare fram med att ljuga och tjäna svarta pengar?

Knepigt det där.

För att inte reta upp mig på regelverksbyråkratiserad inkompetens lämnar vi ämnet.

Tobbe är idag 20 år. Idag!
Bara för en liten tid sedan rusade han runt och gjorde illa sig. Ramlade i trappen till övervåningen så han blödde. Han kunde ramla på vägen upp för trappen så han blödde.
Han log hela tiden. Skrattade jämt. Hittade på småbus och stod sedan studsande och väntade på att pappa skulle gå på en mina. Salt i tevattnet.

Pappas tonåringar har tagit slut. Ingen kvar. Inga nya i sikte. En era har gått till historien. En fantastisk historiebok skulle kunna skrivas om en pappas upplevelser av sina tonåringar.

Samtidigt som jag saknar mina småpojkar, stortrivs jag med mina vuxna söner.

Rapporterna från Skåne säger mig att tvåochenhalv decimeter snö på fem dagar fick ge upp. Det finns snö kvar, men plattgången börjar synas. Åkrarnas högsta grässtrån sticker upp och åkrarna skiftar i grått och brunt och kanske till och med lite grönt här och var.

I Dalarna är det halvmetern snö kvar. Och det fylls på allt eftersom det smälter. Just nu ramlar det ner små, spinkiga snöflingor i strid ström. De är inte färdigväxta än, inte ens tonåringar, utan spinkiga babysnöflingor som lägger sig som ett puder över marken. Blir nog inte ens skottbart. Det är minusgrader så de blir kvar, de små spinkiga flingorna. Men inte länge. För de är utrotningshotade av vårens intåg. Får våren fäste i Skåne kommer den att sakta arbeta sig uppåt i landet och det står inte på förrän den även kommit till Dalarna.

Vårens intåg är en av de minst konfliktfyllda. Det är väl en eller annan knopp som brister ut i blom. Men det gör inte ont.
Lövsprickningen är inte så våldsam som det låter och den ger träden en klädsam grön beklädnad.

Men inte än. Än ligger snön, inte som ett vitt täcke, så tjocka täcken finns inte. Utan som ett bolster full i kvalster.
Inte fint längre. Inte lockande. Går inte att göra snöänglar längre eftersom snön innehåller flera lager av skare.

Skare gör ont. Skare göra det?