prometankaren

Promenerade genom staden eftersom det var varm och snön hade med hjälp av värme och salt försvunnit, åtminstone på de delas som var livligast trafikerade av promenerande och stressade människofötter. för mig fungerar det så att de första tjugo minuterna koncentrerar jag mig på att tänka ifrån mig. Det är den tid det tar för mig att städa ut det aktuella, det som ligger på, och huvudet börjar tänka mer filosofiskt.

Efter de tjugo minuterna stod jag utanför en zoologisk affär så jag gick in och tänkte intressera mig för en nymfparakit eller liknande fågel. Det var en till ytan stor affär, men med få spekulanter på zoologisk utrustning eller djur. Två kunder och fem, sex i personalen. Alla antagligen släkt på ett eller annat sätt. En av kunderna var spekulant på någon form av reptil, troligen en ödla. De diskuterade skötsel och vård med stort intresse från kunden och minst lika stort engagemang från säljaren. Han visste det som behöver vetas om reptiler, det förstod jag.

Inne i rummet för smådjur, där även fåglarna fanns, fanns också ett par grabbar i trettonårs åldern. De lät värre än de skränande fåglarna. Två grabbar i den åldern kan verkligen låta. Det störande i det vägdes upp av deras kommentarer. De fascinerades av allt. Av en råttas beteende, en fågels färger, en kanins kinder, fulla med frön. Det är naturlig och äkta entusiasm som återspeglas i deras höga röster och eviga fäktande med armar och ben.

Blev ingen ro att studera några parakiter, och promenaden fortsatte längs gågatan. Längs husväggarna stod avstängningsbockar i form av stolar, brädor, urnor och skyltställ. Risk för snöras. Det var egentligen ingen risk. Det var ett faktum. Det rasade snö och istappar hela tiden och däremellan droppade smältvattnet så stora pölar bildades på marken.

Det är vår!

Vid torget träffar jag på en man som helt tydligt anser alkohol vara nödvändigt för att må bra. Visade sig vara sonen till en man jag kände förr. En stor man som jag såg upp till. Sonen var lite svårare att se upp till just nu, men han var trevlig. Hade massor av minnen att delge. Fast en del minnen ville liksom inte. Han började berätta men det visade sig att han glömt vad den han berättade hette, för det var ju så länge sedan. Det kanske inte ens var den han trodde det var han berättade om. Eller så var det han men händelsen var fel.

Sedan gick den store mannens lilla son och jag fortsatte upp till Clas i Sjön för att köpa ett par handskar. Tänkte ta en fika på Waynes som avslutning på promenaden men fick för mig att gå in på stadsbiblioteket.

Det var länge sedan jag var på biblioteket. Mycket folk vandrade längs bokhyllorna och ännu fler satt och läste. Några satt och småpratade. Gick till avdelningen för tidskrifter. Kan säga att det ges ut en mängd tidskrifter som tillfredsställer de mest skilda intressen. Min förhoppning var att hitta en tidskrift, låna den och sätta mig på bibliotekets kafé. Hittade en skrift om jorden, djuren och växterna. Såg ut att vara intressant. Styrde stegen på kaféet. Men de hade stängt. Tio över fem. När folk avslutat dagens slit och får lite tid att besöka biblioteket. Då stänger fiket.

Bredvid entrén till fiket fick jag se en skrift om Gamla Herrgården. Där växte jag upp. Delvis i alla fall. När jag bodde i stan var det Gamla Herrgården och sedan Kvarnberget. Gamla Herrgården är en del av ursprungsfalun. Gruvstugornas område. Undrar om det inte fanns ett område som hette Västermalm också
Och husen runt Skålpussen. En liten vattensamling som var totaldöd. Rödmulla sa vi om de stora högarna. Antagligen restprodukter från anriktning eller nått. Eller materal för syrafabriken. Eller ättiksfabriken. Otroligt spännande skrift som ska avnjutas sakta och över en längre tid. den inköptes för åttio riksdaler och senare på kvällen påbörjades avnjutningen. Fantastiskt att se att man lekt på taket till hus från femtonhundratalet. Legat i bakhåll för syskonen med staplar av snöbollar.

Huset vi bodde i var omnämnt, eller snarare en gumma som bodde där på den tid det var två lägenheter om vardera rum och kök. Gumman ägde stugan och hyrde ut en av lägenheterna. Hon pratade aldrig med någon. Under alla år hon bodde och levde där, på Skålpussgränd, verkade det som om hon aldrig tilltalat en människa. Men hon drev säkert in hyran. Gumman försvann ur tiden runt nittonhundratjugo. När vi boddde i stugan hade man dragit in toalett. Och det var bara plats för en familj.

Boken berättar om näringslivet i stadsdelen. Massor av häståkerier. De fanns kvar när jag var liten. Vår gata, Skålpussgränd har aldrig asfalterats. Varit grus i alla år. Ska kolla när snön går bort hur det är nu.

Efter att ha betalat boken, eller snarare häftet, tog jag ett litet varv till för att få ihop min timmes Prometänkare. Fast sista vändan låg tankarna i boken. Den gamla stadsdelen. Hade ställt bilen på Fisktorget. Där torghandeln var förr. Där FläskMina höll till i ett rött plankskjul. Hennes konkurrent hade torgstånd. båda sålde de kött och fläsk. såldes blommor också. Och givetvis grönsaker. Och fisk. I Falanhuset med entré från Fisktorget fanns en fiskaffär också.

Det blev en timmes promenad. Avbruten av små korta uppehåll. Med min kondition känns det ändå i benen. Visst är gymträningen bra men senaste testet säger att jag måste promenera mer. Konditionen är för dålig. Styrkan god. Så gym är nu utbytt mot promenader.

Det går att gå och jag är på gång.