prometankaren

Solen står fortfarande som spön i backen, men snart ska spöna byggas av regn. Det är en strålande sommar som söker sig över mot en strilande sommar.

Men det gör detsamma för vi har en plan, en plan som bygger på ett leende. Om man ler mot sina medmänniskor blir resultatet helt annat än om man visar upp en grinig fasad.

I morgon ska jag le mot tio människor jag inte känner. Kan tänka mig att le lite mot de jag känner också, fast det inte räknas. Sedan får vi se utfallet, fick jag några leenden tillbaka eller kanske blev det också en eller annan örfil?

Det gäller också att le med hela kroppen, inte bara anletsdragen. Annars märks det att det inte är ett äkta leenden. Plagiat och andra trick genomskådas som falsarier.

Ska till Skåne och leta hus igen. Ger mig inte! Det ska bli ett hus i Skåne. Jag älskar landskapet och landskapet älskar mig. Jag har pratat med det. Vi har fått ihop det om man säger så. De starka vindarna som slår mot ansiktet när jag vandrar längs dess stränder städar ur huvudet på mig. Det fungerar så att efter tjugo minuters promenad har jag varvat ner så pass att jag fattar att jag går längs vattnet, havet, i Skåne. Efter ytterligare tjugo minuter slutar jag tänka på bekymmer av alla de slag och de sista tjugo minuterna är det tvärnit i huvudet. Inga tankar alls. Då är det städat och klart.
Kvar sedan är bara att titta upp, orientera sig och försöka lista ut var man är samt ta sig tillbaka till bilen.

Andra saker som är bra med Skåne är att skånskorna gärna cyklar till och från arbetet. Året om. När de får snö är det inte mycket, men ingen skottar bort den. Så när det fryser på efter att bilar och andra fordon kört i det tre centimeter tjocka snötäcket så blir det spårigt som tusan. I dessa spår kommer sedan skånskorna på sina cyklar. Klädda i kuddsydda dunkappor och mössa och schal trampar de på med ett fast grepp om styret.
När framhjulet vinglar till och kommer i kontakt med sidokanten på ett bilspår är det inte svårt att spå att ekipaget kommer att gå överstyr.
Den skånska damen kommer att dimpa i backen. Jag har sett massor av sådana små olyckor, alla utan skador. Men en sak slår mig som ett genomgående mönster.
De släpper aldrig styret. Hårdnackat håller de i cykelstyret hela vägen ner till marken. De tar inte emot sig, det får dunkappan klara. De har cykeln i näven hela vägen.

En vinter, som jag tillbringade i Skåne fanns snö i någonstans runt femton dagar. Värsta vintern på mannaminne. De hade minusgrader runt tjugo dagar men aldrig mer än minus tio.
För en man från skogarna i norra Svealand var det som evig sommar. Vi har mer än minus tjugo i tio dagar, minus i nittio dagar och snö längre upp på kroppen än vad du över huvud taget tycker är praktiskt.


Men - vi har inga kuddsydda dunkappor.