prometankaren

Bor man i Dalarna är det vackert väder på midsommar, oavsett väder. Kan säga, det är inte midsommar nu. Eftersom allt ska upplevas i väl avvägda doser har jag lite svårt att förstå vilken upplevelse som var den bästa. Torsdag till fredag kom det en enda regnskur. Tror den varade sextio timmar ungefär. Lördag kom det massor av skurar. Såna där när kranen står helöppen på kallt. Det var en hel del hagel med i en del av skurarna och Tor mullrade så berget skakade.
Vi har fått vår andel av regn nu, dags för finväder. Men det ser inte så ut. Antagligen blir det en fantastisk augusti. Vi hade ju april som i år var rena sommarmånaden vissa dagar.

Jennie, världens bästa faster, hoppade fallskärm igår. Vicken upplevelse. Vi var ett jättegäng på marken med tillräckligt hög puls för att hålla ett järnverk gående. Och då var det inte vi som skulle hoppa.

Till att börja med åker hon med folk som inte hittar. De åkte runt flygplatsen och spanade som katter runt het gröt. Medan vi satt där på altanen och myste i förmiddagssolen.

När de väl var framme startade ett sorl som om vore det cocktailparty med förmiddagsdrinkar. Jennie ska köra ett tandemhopp. Något hon fått i present av de närmaste släktingarna. Undrar hur de tänkte. Men gänget på marken hade massor att prata om och Leo gick runt och pangade på allt och alla. Han hade med sig någon ny slags rymdvapen som måste provas. Måttligt intresserad av flygplan, mer intresserad av en minimotorcykel.
Det där med husvagn hade han inte kläm på, där han gick runt bland de vuxna och frågade varför det finns lekstugor man kan åka i.

Flickorna ivrade på att Tobbe skulle spela kula med dem och så fanns en gungställning som måste provas. Mikael har två barn som båda hade massor att fundera på. Att komma till Dalarna var jätteroligt. Men varför pratar dom som bor i Dalarna precis hela tiden? Varför är dom så många? Klappar en till mig på huvudet drämmer jag till dom.

Jennie fick på sig munderingen och såg ut som en commandosoldat med världens sötaste ansikte. Ögonen glittrade som stjärnor och hon förvånade med att forsätta ta sig tid med alla barnen, såväl de små som de lite större som hävdar sig vara vuxna.
Sedan bar det iväg upp i det blå. Faktiskt blå. Vädret var otroligt gynnsamt och för att poängtera solens närvaro meddelade hoppledarna att Jennie skulle hoppa när flygplanet var mitt i solen, sett från där vi stod.
Det tar en stund att sega upp ett flygplan på fyratusen meter och tiden tillbringades med att hålla sorlet konstant. Ingen svacka noterades.

Och så kom då de första hopparna fram ur solen och de gjorde volter och snabba svängar och föll med hög hastighet de sista femtio metrarna för att sedan landa exakt där de vile och med en så mjuk isättning att jorden inte skakade ett dugg.

Sist och långt där uppe svävade Jennie som på moln. Vi böjde våra nackar uppåt och stod där med gapande munnar, mest för att haka vägrade vara med i böjen.

De gjorde några vida, vackra svängar och styrde mot oss. I kameran med det stora potensobjektivet såg jag en leende, eller snarare skrattande Jennie titta rakt ner på oss med händera uppsträckta. Hon hade årets upplevelse just då. Jag lovar att lyckligare Jennie har jag aldrig sett.

Landningen gick perfekt.

Jennie är nere men långtifrån. Svävande på moln kom hon till oss och letade ord för att beskriva hur hon kände. Hon var ganska tyst.

Men leendet var talande!

Dagens stora hjälte i vår stora familj - Jennie!!