prometankaren

Ville bara berätta om en sak som jag gjort en gång i tiden och som det kanske kan vara intressant att läsa om.

En gång, i fullvuxen ålder, vad nu det är för ålder, så hände det sig att jag tog mig en prometänkare. En prometänkare är en promenad för att tänka. Det är också en person som tar en promenad för att tänka. En prometänkare tar sig understundom en prometänkare.

Den här prometänkaren tog sig en prometänkare i skogen. Det var väl kända skogar som skulle bevandras, så även om de ligger avsides, så som bara skogar kan, så var det lugnt. Ingen risk att gå bort sig bara man håller reda på väderstrecken.

I ostvästlig riktning går vägen. Asfalterad och trafikerad. Söderut är det antagligen en mil till befolkade trakter hur man än går. Men åt nord, där finns ingen befolkning och inte heller trafikerade vägar på åtminstone åtta mil. En mil kan man gå, även i mörker, men åtta, inte en chans.

Räknade ut att jag kunde gå en timme i nordlig riktning för att sedan ha tillräckligt med dagsljus för att leta mig fram söderut om den trafikerade asfaltsvägen. För att slippa packning stoppades en liten termos med kaffe i benfickan. I övrigt bestod utrustningen av en skarpslipad kniv.

Ärendet i skogen var rekreation, så det var ingen brådska. Det gällde inte att hinna långt.

Efter en stunds vandring nådde jag fram till ett berg som var brant och som måste bestigas. Höjdskillnaden såg ut att vara något hundra meter och eftersom jag inte varit upp över berget tidigare anade jag mer än att jag visste, att det skulle vara en djup dal på andra sidan. I såna dalgångar brukar djurlivet bli lite mer säreget. Rådjuren blir skyggare än de som lever nära befolkade trakter. Grävlingar som inte vet att vi berättar att de sover på dagarna, är ute och leker i solskenet. Markerna korsar av vargar och björnar. Ja, björnarna bor i skogen. Älgarna är lite större och har fler taggar på sina horn. Rävarna ser friska ut och deras päls ser nästan ut att ha varit till frisören. Skogsmössen springer över stövlarna. De har ingen aning om vad det är för något. Lockar du på järpar kommer ekorrarna. De vet inte att de egentligen inte ska komma. De har inte läst lockboken.

Jag gick uppför berget och ner på andra sidan. Timmen hade blivit två, på väg mot tre.
Där ute, i skogen, satte jag mig på en fallen fura och lät naturen krama mig. Efter en stund visste jag att lukterna av mig absorberades av naturen och att det var som om ingen människa var i skogen.

En älg kom stilla vandrande på avstånd och fortsatte igenom mitt synfält från höger till vänster, gick ner mot en liten tjärn och stod där en stund, liksom jag njöt den av skogens stillhet. Ett par harar kom i hög fart bakifrån och passerade mig på fem meters avstånd. De var jagade. Det märktes på deras fart och den raka löpningen. De stannade femtio meter från mig, gick tillbaka några meter och hoppade av sitt spår och försvann in bland träden. Jag väntade spänt och inte så lite nervöst på vad det var som jagade dem. En varg? Ingenting kom och ingenting hördes. Efter en kvart reste jag mig. Det började skymma.

Satte mig ner en liten stund till. Ville lyssna på tystnaden. Det är aldrig tyst i skogen. Massor av ljud hela tiden. Inte ett enda producerat av människan.

Blev nästa irriterad på de ljud jag åstadkom när jag raskt drog mig söderut för att hitta vägen.
Efter en timme kom jag fram till vägen. Det var nästan helt mörkt. Åt vilket håll stod bilen? Jag prövade höger och se, där stod den efter en liten kurva, bara knappa hundra meter från där jag kom fram. Tänk om jag valt vänster.

Sensmoralen är att om du inte förstår upplevelsen, tjusningen och den andliga styrka skogen kan ge - hör av dig, följ mig till våren ut i skogen, dit där inga människoljud når!

Känsla - det är att ha en harunge mellan fötterna och inte våga röra sig.

Livet - det klarar sig mycket väl utan människan!