prometankaren

Idag är det onsdag. Det är jag nästan alldeles säker på. För det ryktas om att det ska jobbas i morgon. Dessutom har Fredrik åkt iväg mot Umeå.

Den här gången ska han ha tre unga, vackra damer med sig, som också studerar i Umeå. Så han har lagt beslag på Opeln, eftersom han räknar med att de har mycket packning. Verkar vara ett klokt drag. Peugeoten får vara hemma tills vidare. Det är också bra. Det är en rolig bil att köra.

Vi var uppe i natt. Beskådade hockeyhjältarna, som fick stryk av Canadas fanatiska spelare. Rättvist men ojust. Inte på planen, direkt. De roade sig med att köra på vår målvakt några gånger, men å andra sidan finns domare som ska visa var skåpet ska stå. Vilket de inte vågade. De var inte ens i närheten av att vara opartiska, de stackarna. Men våra ungdomar förlorade inte matchen på det. Det är bra.

Vid fyratiden stegade familjemedlemmarna in på sina rum för några timmars sömn. Fredrik skulle ju upp tidigt och iväg mot Umeå. Tobias har inga såna problem så han sov till han var färdigsoven. Vid ettiden kom han nerdimpande i köket. Då hade Fredrik varit på väg någon timme redan.
Fick precis sms, Fredrik med damer är i Tönnerbro. Tönnerbro har en stor betydelse i mitt resande på Norrland för i tiden. Alltid där jag stannade, ungefär 14 mil från Falun, vilket jag i många år ansett vara en lagom sträcka att köra mellan pauserna, när man ska köra långa sträckor. Som till Umeå, nästan 60 mil. Det är en trepausers resa. Tönnerbro, Sundsvall, Höga Kusten-bron.

Det är bara fyra kallgrader ute. Nästan vårvärme, eftersom vi varit närmare trettio minus för ett par nätter sedan. Om jag hade orkat hade det blivit en prometänkare nu på eftermiddagen, men eftersom jag är slut efter allt hockeyspelande, så blir det bad i stället. Mats hade letat fram badankan, men jag har ingen, så det blir öppet fönster och klassisk musik i dur.

Märks tydligt att det var länge sedan jag tog en prometänkare. Mycket som är otänkt för tillfället. Känns som jag saknar lite grepp på tillvaron. Är inne på första året av nedtrappningsåren, som är två. Har fått ny chef, vilket innebär att jag måste lära mig förstå hans mål, medel och metoder, för att bidra aktivt på ett sätt som ger resultat. Sånt är roligt. Något nytt på jobbet, igen!

Står om en vecka inför en stor utmaning, då jag mest troligt kommer att få grundförslaget på min livsstilsförändring i slutet av nästa vecka. Viktminskning givetvis, men också nya matvanor, nya vardagsrutiner (det är nog den stora utmaningen). De nya vardagsrutinerna måste in i ryggmärgen så att jag även fortsättningsvis kan inbilla mig att jag inte har några vardagsrutiner.

Att bry sig om andra människor är egoistiskt - för tänk vad man mår bra av sånt!