prometankaren

Hej, jag är barn här i huset. Fast jag är olika gammal. Mamma säger att jag är arton månader. Pappa säger att jag snart är två år. Farmor säger att jag är gullig. Undrar om det är olika gammal?

Har precis lärt mig att gå. Jag kan gå jättebra, men det törs jag inte visa för mamma och pappa, de blir ju så glada när jag vinglar och drattar på ändan. Sånt vill man inte ta av dem.

Jag kan öppna kylskåpet själv. Det är sånt man inte berättar. Igår öppnade jag kylskåpet medan mamma satt på toaletten. Jag hann käka i mig potatis med skal, lite lök som var jättestark så ögonen svämmade över av gråt utan att jag gråtade. Sen hörde jag mamma spola så jag fick stänga kylskåpsdörren och torka av mig på en av de stora handdukarna som hänger i köksfönstret.

Mamma har lite svårt att klara sig själv så hon är med mig hela dagarna. Hon har också svårt att få dagarna att gå. Det har hon sagt. "Vad skulle jag göra utan dig, min älskling" sa hon.

Älskling, det är jag det.

Mamma kan inte handla mat utan att jag är med och hon frågar hela tiden vad hon ska handla.
"Lilla gubben, ska vi ta köttfärs till kvällen, tror du pappa skulle tycka om det"
"Älskling, vi får inte glömma köpa toalettpapper"

Sen envisas hon med att tvätta mina kläder fast jag dregglat in dem så bra. Det är ett elände att få tröjorna att lukta alldeles rätt. Går åt rätt mycket dreggel och helst ska det vara lite kräks också. Men så fort man fått tröjan precis som man vill ha den, så tar mamma den och tvättar den.

Ibland pratar mamma och pappa när det tror att jag inte lyssnar. De pratar gammalt. Fattar inte varför de diskuterar ny president i ett land långt bort när de inte ens kan komma sams om vem som ska gå ut med mina bajsblöjor.

Mamma och pappa är skitstolta över att jag kan säga flera ord. De har ingen aning om att jag kan massor av ord och kan prata rent, det bara hörs inte. Men jag hör det, här inne i huvudet.

Nää, nu måste jag skrika lite så mamma känner sig behövd!