prometankaren

Så har man vaknat den tredje dagen.
I natt var jag ute och hämtade hem min yngste son som gick en träningsmatch i konsten att umgås med alkohol och krogbesök. Då kör pappa taxi. Precis som när han tränade fotboll förr. Och bandy.
Idag ska han sälja korv i femton graders kyla. Frivilligt. Åtminstone var det frivilligt när han tog på sig det.

Själv är jag på tredje dagen utan att tugga. Magen berättar hela tiden för mig att det är tomt och ensamt där inne. Tarmarna börjar känna sig tomma och hoppar runt och letar efter eventuella eftersläntrande potatisar eller köttbitar. Men det kommer inga. Då skriker tarmarna ut sin längtan.

Det är fantastiskt väder idag och jag ska ta med kameran ut på en liten resa. Kanske en liten promenad längs någon plogad skogsväg. Vi får se vad det blir. Senaste fotorunda resulterade i en bild som kvalade in som bakgrundsbild i min dator. Det är bra gjort av kameramannen.

Borde också ta mig en prometänkare i största allmänhet. Har varit väl slukad av jobbet ända sedan julhelgerna. Distansen försvinner och det känns som jag är tillbaka i att jobbet är mitt huvudintresse. I och för sig inte så konstigt efter så många år, där jobbet varit mitt liv. Men snart ska andra intressen råda. Och då måste jag vara avvänjd med jobbet.

Strax får jag nöjet att väcka sonen. Även om det är dagen efter natten före, så kommer han att vakna snällt, men segt.
Precis som en tonåring ska.


Själv är jag absolut otonåring, jag vaknar alltid snabbt, hoppar upp ur sängen och står där mitt på golvet och har ingen aning!