prometankaren

Idag är det onsdag. Första invägningen efter första veckan. Egentligen efter sex dagar.

Började dagen med en timme hos tandläkaren. Den tandläkare som verkligen ställde rätt diagnos och fick mig under behandling. Det var april förra året det. Nu är jag som sagt reparerad och är under inkörning.

Den kognitiva beteendebehandlingen börjar med etthundratolv dagar utan mat. Det har gått sex dagar.
Invägningen visade att jag avrustat fyra kilo första veckan.
Visserligen är det troligen rätt mycket vatten i den siffran. Men fyra kilo mindre att bära är det!

Efter invägning och genomgång bar det iväg ner till Avesta för långfika med en arbetskamrat från förr. Vi har träffats några gånger och det är otroligt att man så fort vinner varandras förtroende som vi gjort. Efter mer än tio år utan att över huvud taget träffas.
Den rackarns kvinnan har dessutom bibehållit och utvecklat sin yttre skönhet. Liksom hon gjort med sina inre egenskaper. Där ligger man i lä. Eller kanske inte. Jag har ju utvecklats mest på mitten, men i alla fall.

Tobbe var hemma när jag kom hem och hade precis gjort sin lunch. Egenmarinerade kycklingfiléer med stripes. Otroligt vilken underbar doft som slog emot när jag öppnade ytterdörren. Han gjorde en vacker uppläggning på fat och satte sig att äta ungefär samtidigt som jag ruskat ihop mitt pulver med två deciliter vatten!
Dessutom påstår grabben att jag har del i hans fostran . . .

Nåja, jag är glad och stolt över honom, ändå. Mycket!

Idag är det gråväder, men det gör inte så mycket. Det finns arbete som ska utföras och som kommer att räcka långt in på kvällen. Har ofta funderat på hur jag kunnat haft sån tur att i stort sett alltid fått ha ett arbete jag älskar. Kommit fram till att det inte har någonting med tur att göra. Det är ren skicklighet!


Sällan har en klok människa sagt: "Jag vet."
Tror jag . . .