prometankaren

Den här morgonen började lika bra som igår. Vaknade hyfsat tidigt, vid halv åtta och med kaffe, olivbröd och youghurt satte jag mig i trädgården, med fötterna i den varma morgonsolen och huvudet i skuggan för att lyssna på min bok. Orkar inte läsa i solljus så jag har skaffat mig några talböcker. Fantastiskt avslappnande.

Alldeles lugnt i kvarteret första halvtimmen, sedan kom den första hjälmen guppandes nedför gatan. Första barnet hade tagit sig ut och körde fram och tillbaka längs gatan helt tillfreds med att vara ensam. Han bor inte här, den grabben, utan är hos farfar och farmor. De är nog inte lika snabba som mor och far och därför är det enklare att ta sig genom den annars hårdbevakade hallen och ut i sommarens fria, men asfalterade natur.

Efter en stund guppade ytterligare några huvuden förbi, och en röst hördes röra sig utanför muren. Ingen syntes till men jag känner igen rösten. Det är den lilla prinsessan och när hon passerat muren kom hon fram och blev synlig. Iklädd brorsans hjälm trampade hon på med sin trehjuling. Efter en lite repa längs gatan parkerade hon den prydligt vid morfars bil och gick in till morfar och mormor. Om det är de som lockar eller smultronen, vet man inte.

Igår hade vi släktträff här hemma. Alla avkommor från mor och deras förvärv av fick- och pojkvänner dök upp. Endast ett fåtal hade inte möjlighet att dyka upp. Det var annat som fångat deras intresse.
Av mors fem barn hade det blivit nästan trettio inräknat en beräknad novemberleverans. Diskuterades huruvida leveransen skulle vara av mans- eller kvinnokön och det var förvånande att så unga människor hade så många synpunkter, det finns ju ändå bara två varianter.
Tobbe kockade vid grillen och körde industrigrillning av fläskfiléer. Fantastiskt gott. Han kan krydda den grabben. Själv briljerade jag med kniven vid flera tillfällen då jag bland annat kompletterade salladerna med tomat och gurka. Dessvärre utgjordes publiken enbart av mig själv, men å andra sidan var jag imponerad!

Mor, som givetvis var huvudpersonen, firades för nyss inträffade åttiofemårsdagen, och satt som den drottning hon är, på en av världens lägsta piedistaler. Vi, hennes avkommor, anklagas ofta för att sätta vår mor just på en sådan och att vi alltid gjort det. Vi, hennes barn, har inga problem med att förklara oss skyldiga till denna anklagelse.

Man ska hedra sin mor!

Fantastiskt att se kusinerna trivas så fantastiskt bra tillsammans och ha så mycket att prata om. Det var en fröjd att sitta där och lyssna på dem. Dessvärre blev det till slut för ensamt för soffan som efter ett högljutt gnäll vann kampen. Det är tröttsamt att ha trevligt också.
Man lär sig att ska man ha gäster från tre till åttiofem får man nog dela in det i halvlekar, men lagom paus däremellan.

Nää. mer om festen kanske kommer sen, när det sjunkit in ordentligt, men nu blir det vilstolen igen. Har prometänkaren kvar att genomföra, men blir den av, blir det framåt kvällningen.
Dagen kommer att förflyta med minsta möjliga aktivitet.

Tobbe kör Warcraft på datorn. Otroligt avundsjuk. Fantastiskt spel från datorns barndom som fortfarande funkar!

Idag är jag stark, idag är jag . . .