prometankaren

Nyklippt och stilig sitter jag i trädgården och ser ut över barnens lek på gatan. På vår gata leker barnen på gatan. Så har det varit sedan husen byggdes för trettio år sedan. Man leker på gatan, i lekparken och på gräsplanen bakom våra hus. Det finns tjugotvå hus på vår gata. Det är en återvändsgata, men vi har en liten gammal byväg uppe vid vändplanen, som vi kan använda om vi vill. Det vill vi inte. Det finns de som är födda här och som nu bor här med sina familjer, inklusive ett gäng metermänniskor.

Två flickor har växt upp och blivit mammor till två barn vardera. De har blivit med man och hus och Volvo också. Deras föräldrar bor kvar, tvärs över från vårat hus. Så de små, prinsessan, Svinto, Snattran och den Goa har mormor och morfar nära. Mormor och morfar har gult hus. Mitt bland alla röda. De målade om i avvikande färg och sedan dess har de alltid hittat hem efter kräftskivor och andra muntrationer utanför det egna hemmet.

Vi var lite mer diskreta, kanske, och gjorde en stenmur. Enda stenmuren efter gatan. Så om man kommer hemkrypandes är det bara att krypa på till det gör riktigt ont i huvudet. Då är man hemma.

Vädret är minst sagt omväxlande. Under promenaden på förmiddagen regnade det några gånger, solen sken några gånger, men grundvädret var mulet.

Hittade kantareller idag! Första gången, men jag har väl inte letat så ofta heller ska jag erkänna. Men idag kom det hem ett gäng och antingen blir de smörstekta eller så blir de huvudattraktionen i kvällens sås. Klart är nog att Tobbe drar i sig de flesta svamparna och att man får vara glad om man hinner känna lukten.

När man sitter så här i trädgården och tänker tillbaka på finvädret i början av sommaren så är det stor skillnad. Inga hammarslag nu inte. Inga sågar, inga gräsklippare. Alldeles tyst på jordbruksarbete, snickerier och andra ljudframkallande sysselsättningar. Det som hörs är metermänniskorna. De lever om efter gatan och drar fram och tillbaka på en sträcka av cirka femtio meter. De bor längre upp efter gatan och är tillsagda att för deras del tar gatan slut vid oss och morfar.

Människofarmens moder är i Linköping på tjejträff. Det ska nog jag också satsa på!

Leo är sjuk, men på bättringsvägen. Så när modern kommer hem är det säket fullt drag igen. Det är bra det, för under Leos förkylning har vi inte varit dit och på nått sätt är jag beroende av att få ett par doser människofarm i veckan.

Själv är jag också på bättringsvägen - trots att jag inte varit dålig!

Till sist vill jag be dig att strö ditt leende kring dig. Det lockar till skratt!

Leenden kan skänkas i stora mängder utan att någonsin ta slut.