prometankaren

Äntligen måndag och dagen drogs igång på ett bra sätt med frukost och tidning. Därefter körde telefonen igång sin musik. Moderna telefoner har möjligheter, så jag har olika melodier som ljuder beroende på vem som ringer. Mjuka, fina låtar för mjuka, fina människor, tuffare låtar för tuffare människor. Frippe får Tomtarnas vaktparad att spela upp när han ringer mig.

Igår blev det en händelse som sticker ut i vardagen. Under Sundborns sista match för säsongen gjorde en av våra pigga juniorer ett inhopp och kom efter tio minuter vacklande över planen mot avbytarbänken.
När han hörde trygga rösten föll han ihop i en lagkamrats armar och vi fick påkalla ambulans. Som tur var fanns såväl sjuksköterska som ledig ambulansman på plats och de kunde hjälpa honom.

Ett knä vid tinningen avslutades med en 90 kilos motståndare över hals och huvud i fallet. En kraftig olycka även för en division femmatch. Vår junior kompenserar erfarenhet med vilja och visade verkligen att han både ville och vågade, men den kraftiga smäll han fick när motståndaren drog upp sitt knä gjorde att båda föll i backen och den störste hamnade överst.

En kamrat och sköterskan följde med ambulansen till lasarettet i Falun och jag kom efter så snart matchen slutat. Olyckan hände i slutet av första halvlek vid ställningen 0-0 och vi förlorade med 0-3, vilket inte ens diskuterades av grabbarna efter matchen. Även om de stöddigt påstod att olyckan inte påverkade spelet, så var det helt uppenbart.
Det är bra det. En kamrat är viktigare än resultat.

På akutavdelningen var det tomt i väntrummet när jag kom in. Jag hade grabbens kläder i näven när jag kom in och tog kontakt med receptionen.
- Hej, skickade in en kille i fotbollskläder för en stund sedan, var är han.
- Följ med mig, sa en sköterska. Han har varit på röntgen och nu väntar vi på resultatet, samtidigt som vi vill att det ska gå lite tid med tanke på hjärnskakning.

Vår juniorspelare låg där och hade ont i huvudet. Vi tog ett par minuter och tyckte synd om honom.
Han var dessutom mycket nödig. Men vi sa att han inte fick stiga upp.

De närmaste timmarna satt vi, jag och kompisen, vid spelarens säng och drog vitsar om sjukvård. Kamraten var otroligt lockad av en sparkcykel i korridoren och till slut klarade han inte att hålla emot utan fick fatt i cykeln och efter ett par tveksamma provrundor i korridoren, på akuten, fick han upp oanade hastigheter. Han upptäckte att bromsen tog stenhårt och då vågade han ännu mer. Till slut satte han antagligen världsrekord i hastighet på sparkcykel på Faluakuten.

Den skadade fotbollsspelaren var fortfarande nödig, men vi talade om för honom att han inte fick stiga upp.

En sköterska kom och berättade att det inte fanns blödningar på konstiga ställen och att nacken var hel, så vi fick ta av stödkragen.

Men vi sa att han inte fick stiga upp. Nödig!

Vi drog en repa ut i receptionen och väntrummet och där var det nu fullsatt. Har folk inget annat för sig en söndagskväll än att göra illa sig?
Dessutom kom det in riktigt sjuka. De kom med ambulans och de krävde sjukvårdens uppmärksamhet och vi prioriterades ner eftersom vår kille numera endast var nödig.

Men vi sa att han inte fick stiga upp.

Sedan kom en läkare och sa att han fått en hjärnskakning men fick åka hem.

Sedan frågade läkaren:

Du har väl varit uppe och provat att röra dig?