prometankaren

I den något ljumma höstdagen glider jag fram genom Dalarnas skogar. Avbrutna med små av lantbruk öppna ängar. Det är stämningsskapande och jag slår av radions brusande musik och här ljudet från däcken mot asfalten. Väg 250 slingrar sig genom Västmanland,  genom täta skogar, öppna landskap, längs sjöar, åar och bäckar.
Blandskogens björkar lyser i olika gula nyanser och en eller annan lönn skiftar från djupaste rött till blekaste gult. I

Bilen rullar över ett krön och i en mjuk högerböj glider jag ner i en liten dal. Där finns bönder som håller öppna landskap, avbrutna med små öar av lövträd, som i höstens alla färger visar harmoni, men ändå på något sätt åskådliggör livet.

Några kor gör ett avbrott i betande och höjer sina huvuden för att se mig åka förbi. Viljan att köra fort försvinner och jag glider sakta förbi dessa kor och ser då att det finns några kalvar bland dem. De har växt på sig bra under sommaren och är nu som tonåringar, så unga de är, där de försöker få fart på varandra samtidigt som de tränar sig i idisslandets ädla konst.

Vid en lada står en man och arbetar. Han lagar hässjegubbar. Hinner se att han har färdiga tillyxade pinnar som han med yxans baksida slår fast och gör gubben klar att användas ytterligare några år. Han är klädd i grova byxor, nedstoppade i storstövlarna och hans svarta skinnväst hänger oknäppt över den blårandiga skjortan. På huvudet har han en mörkblå kepa med blankt brätte.

Hela resan längs väg 250 är underbar i dess kurvighet. Romantiskt, bonderomantiskt, naturromantiskt.

Den enda som gick på alkhol var Saaben!