prometankaren

Familjefarmen har varit här. Kilroy was here!

Hade ingen aning om att det gick att klättra upp över soffryggen, kasta sig över Tobbe, alltså inte på utan över, och kallt räkna med att han fångar en innan huvudet slår i golvet mellan soffan och soffbordet.
Men det funkar. Med två centimetersmarginal fångar Tobbe Wilma alldeles innan skriket som följer när ett barn skallar golvet. Hon vågar hon.

Såna där pilatesbollar kan man använda till mycket. Amanda började med att sitta på den för att sedan övergå till att balansera på den. Hon har balans i kroppen. Det syntes tydligt.
Wilma provar samma och åstadkommer dunsar i golvet.

Leo har varit till doktorn och när han kommer tillbaka sticker han in huvudet vid altandörren och säger "Tjenaaaa".
Två år ung står han där med ett leende, en napp och sitt gosedjur. Standing tall!

Han rusar sedan in och lägger beslag på pianot. Locket är redan uppfällt efter Wilma som spelat sin pianokonsert för oss tidigare.
Leo spelar tvåhänt och lyckas trots det att få locket över båda händerna. Tänk efter, hur svårt är inte det. Hur fick han igen locket? Locket väger kilon, kan jag säga. Men Leo, han spelar på, inklämd med båda händerna. Har inte tid att ha ont. Musikkonsten är för viktig.

Wilma rusar upp på övervåningen och ner kommer ett gäng gosedjur. De sprids över golvet och man kommer ihåg.
Kommer ihåg när grabbarna var små. Det var då man hade talang på en slags hasande gång. Det lär man sig efter att ha klivit på lego mitt i natten.

Wilma slog huvudet i bordskanten, klättrade upp på Tobbes mage, han fick ligga i soffan, och grät säkert uppåt 90 sekunder innan hennes vackra leende tog över.

Vi tittade på tecknat på tv, men de små farmarbarnen konstaterade att vi hade en dålig tv. De hade redan sett programmet hemma.


Hur länge dom var här?
Knappt en timme.

Längtar redan efter nästa gång!!