prometankaren

Gick ner för räkning med ett otroligt värkande öra och ont i halsen.
Ringde till vårdcentralen.
De frågade om jag var under två år.
Ibland, svarade jag.
Duger inte, sa dom.
Vi behandlar inte vuxna med öronvärk, det klarar kroppen att ta upp själv.

Men det gör otroligt ont och det slår ut min förmåga att tänka och jobba, sa jag.
Ja så kan det vara, ta alvedon och vila sittande.

Ringde sjukvårdsupplysningen, där jag omedelbart fick en akuttid.

Hos doktorn konstaterades kraftig halsinfektion och en trumhinna på väg att krypa in i huvudet.
Ovanligt, sa doktorn.
Sällsynt, men det händer. Du har undertryck i huvudet, sa han.

Å, fan. Det är därför det är svårtänkt, tänkte jag.

Undrar vart hjärnan tog vägen. Det måste vara den som försvunnit och skapat undertrycket. Det blev liksom vacuum.

Fick penicillin av doktorn. Och avsvällande. Det är manligt det!

Nu har det gått några timmar. Sovit och öronvärken är nästan borta.
Skönt. Synd bara att halsinfektionen åter dominerar ett sjukdomstillstånd.
Men jag kan åter tänka. Utan kvalitetskrav.

Smärta tar bort förmågan, man liksom koncentrerar sig på att ha ont. Jag spjärnade mot med käkarna. Så nu har jag ont i käften också.

Ska vara tyst i morgon, sa doktorn.
Aka er på lördag, för de ord som ska ut, ska ut! Får prata fortare på jobbet på måndag.

Att vara sjuk är en ansvarsfull syssla. Sjukvården tar ganska lätt på såna saker.
Men å andra sidan så var de otroligt ansvarsfulla när de skötte om mig i våras! Då var det allvar.
Halsont, det är blaha blaha det.

Fredriks stulna cykel återfanns i en handikapphiss. Fortfarande låst, och i sällskap av två andra cyklar.
Undrar vad de haft för sig där inne!