prometankaren

Tänker du på att allt du gör på dagarna, och nätterna, har du någon gång gjort för första gången. Vissa saker gör du likadant än, varenda gång, medan andra saker har utvecklats genom upprepning, erfarenhet och att du vågat testa att förändra.

Ville bara tala om att det är ingen barnlek att vara barn.

Igår provade jag flugfiske. Det började med att jag åkte runt och kollade stränder där det möjligen fanns plats att svinga linan bakåt utan att riva med sig skogen ner i sjön. Sedan ville jag vara ensam. Det sprack.
Jag valde Sundbornsån vid Backa bro. Där är det alltid folk, men jag förutsatte att om jag inte bryr mig, så spelar det ingen roll.

Hade köpt ett färdigt set förutom att det inte satt en fluga på linan. En fluglina är en tjock elastisk sak som avslutas med några meter nylonlina, man kallade det tafs i butiken. Det lustiga med linan är att den blir tunnare och tunnare. Längst ute på den tunna delen knöt jag fast flugan. Jag gjorde som jag gör när jag fäster en metkrok på fiskelina.

Första kastet. En meter från spötoppen! Och då hade jag säkert fem meter lina utdragen i kastet!
Andra kastet. En meter innanför spötoppen. Nästan vid fötterna.
Tredje kastet. I vattnet. Det får man vara glad för.

Nu drog jag ut mer lina innan jag svingade. Och se. Nu låg flugan säkert fem meter utanför spötoppen. Ett bra utgångsläge för nya rekord. Efter en stunds svingande och svischande kom jag på att jag nog ska ta det lite lugnare och till slut var jag nog ute sju-åtta meter i åns djupa vatten och jag lät flugan ligga där för att se om det inte kunde nappa lite också. Och det gjorde det. Flera gånger var fiskar uppe och smakade på flugan. Det såg roligt ut. Men ingen ville äta upp den.

Uppe vid vägen hade det kommit två mopedister. De stannade och klev av sina antika mopeder och jag såg att förarna var medelålders män i likadana t-tröjor. De pratade och tittade på flugfiskaren nere vid vattnet.

Jag fortsatte min lektion med att efter ett lyckat kast på sju meter försöka flytta ut flugan ytterligare några meter. Då satte jag första flugan i gräset uppe vid vägkanten. Mopedisterna kollade runt sina fötter. Nä, inget hugg, bara gräs. Jag fattade inte på en gång vad som hänt utan fortsatte kasta, nu utan fluga, några kast av sämre kvalitet. Sedan upptäckte jag flugans avsaknad och fick gå upp till bilen för att knyta på en ny fluga.

Mopedisterna hade stadigt ökat i antal. Det var nog någon antikmopedsförening som var ute och luftade sina tvåtaktare. Det var ett stort gäng med stort kunnande om mopeder och, dessvärre också flugfiske. Åtminstone kunde de mer än mig. Eller gissade sig fram. De stod där och pratade och pekade och ibland kom små undertryckta skratt. Tur att jag inte hörde vad de sa.

Med den nya flugan, en brun och gul liten goding, som säkert skulle locka goda fiskar, gick jag åter ner till stranden och gjorde tre fina kast och flugan låg på ungeför 10 meters avstånd från stranden. Efter en stund kändes det rätt att försöka få ut den ytterligare några meter och efter noga övervägande, gjorde jag en prövande spörörelse för att sedan ta i för kung och fosterland. Flugan satt vid vägrenen! Stenhårt i gräsrötterna vid mopedistfötterna.

Mopedisterna ansåg att jag hindrade dem i deras utflykt men att de inte hade kraft att åka därifrån förrän underhållningen var avslutad.

Då åkte jag hem!