prometankaren

Igår träffade jag en gammal bekant på stan. Blev jätteglad när jag såg honom på långt håll och skyndade mig mot honom så han inte skulle hinna försvinna i vimlet.
Förresten, vad gör alla människor på stan?
Har dom inget arbete att vara på?

När jag skyndade mig fram vände han sig om och vi fick ögonkontakt. Han lyste upp och såg glad ut, men samtidigt lite förvånad. Kramade om honom och sa att det var länge sedan.
Joo, sa han lite vagt, det var länge sedan. Hur har livet farit fram med dig, frågade han.

Sånt frågar man inte mig ostraffat. Han fick en kortversion på några minuter och jag returnerade frågan. Under några minuter fick jag en lika manligt genomförd genomgång av de senaste åren i hans liv.

Då slår det mig!
Det var inte han jag trodde det var. Det var någon annan. Han pratade om saker jag inte hade en aning om.

Det visade sig att ingen av oss var den vi trodde. Vi ursäktade oss och jag hastade vidare, benen gick men inte huvudet.


Undrar vem det var?