Det går inte att öppna - julen står för dörren!
Söndag morgon har blivit måndag kväll och jag sitter nu vid mitt nystädade skrivbord och ska försöka skriva några rader som beskriver läget i mitt liv.
Det är julstök runt omkring mig och Tobbe har flytt fältet. Han har varit borta nästan hela dagen och skiter högaktningsfullt i arbetet runt julen. Inte ens att klä granen verkar locka, något man nästan slagits om att få göra tidigare. Senaste åren har grabbarna gjort det tillsammans, men i år verkar Fredrik få vara ensam herre på täppa.
Det märks på Tobbe att det är något som tynger honom, men som den artonåring han är, kommer man inte honom in på livet så man får veta. Antagligen blir det ingen skillnad heller. Alltså om pappa lägger sig i eller ej. Eller, snarare, det blir bara värre. Tobbe anser, och han har rätt, att pappa är för energisk. I ivern att skydda sonen kan jag ibland göra radikala lösningar, som en man med arton års livserfarenhet har svårt att hänga med på.
Å andra sidan så klarar han sig bra utan att pappa lägger sig i. Jag vet ju att han säger till om det blir för jobbigt. En andel i hans lite småvrånga framtoning är ju också julen och förberedelserna. De går ibland till överdrift.
Själv har jag lärt mig att avvakta och se tiden an. Joo, så är det. De som känner mig har nog svårt att tro det. Men jag har tränat nåra år på att inte lägga mig i olika händelser, även om jag är inblandad. Låt det hända så får vi se.
Julen är annars en längtans tid för mig. Längtar efter harmoni, lycka, ett annat liv. Ett liv jag stod i dörrhålet till men inte hade vett att ta det sista steget. I stället drog jag igen dörren med så stor kraft att den inte går att öppna igen. Kanske vågar jag göra ett försök senare i livet. Vi får se tiden an.
Familjefarmen var hit en stund. Allihop utom pappa Jonas, som fick jobba i stället. Lika glad var nog han. Tre barn drog iväg och utnyttjade grabbarna totalt. Leo spelade piano så att bottenvåningen försökte frigöra sig från kåken och söka asyl hos grannen. Wilma visade stolt mängder av prickar efter vattkopporna på ryggen. Hon sken med hela kroppen och såg ut att vara världens gladaste femåring. Hon går hårt åt Fredrik som inte ser något val än att ställa upp. Amanda, så söt, försöker vara åtta år men det går inget vidare. Hon drar iväg och busar som de andra.
Själv har jag inga problem. Är ju 5-55 så 58 jag är!
Det är julstök runt omkring mig och Tobbe har flytt fältet. Han har varit borta nästan hela dagen och skiter högaktningsfullt i arbetet runt julen. Inte ens att klä granen verkar locka, något man nästan slagits om att få göra tidigare. Senaste åren har grabbarna gjort det tillsammans, men i år verkar Fredrik få vara ensam herre på täppa.
Det märks på Tobbe att det är något som tynger honom, men som den artonåring han är, kommer man inte honom in på livet så man får veta. Antagligen blir det ingen skillnad heller. Alltså om pappa lägger sig i eller ej. Eller, snarare, det blir bara värre. Tobbe anser, och han har rätt, att pappa är för energisk. I ivern att skydda sonen kan jag ibland göra radikala lösningar, som en man med arton års livserfarenhet har svårt att hänga med på.
Å andra sidan så klarar han sig bra utan att pappa lägger sig i. Jag vet ju att han säger till om det blir för jobbigt. En andel i hans lite småvrånga framtoning är ju också julen och förberedelserna. De går ibland till överdrift.
Själv har jag lärt mig att avvakta och se tiden an. Joo, så är det. De som känner mig har nog svårt att tro det. Men jag har tränat nåra år på att inte lägga mig i olika händelser, även om jag är inblandad. Låt det hända så får vi se.
Julen är annars en längtans tid för mig. Längtar efter harmoni, lycka, ett annat liv. Ett liv jag stod i dörrhålet till men inte hade vett att ta det sista steget. I stället drog jag igen dörren med så stor kraft att den inte går att öppna igen. Kanske vågar jag göra ett försök senare i livet. Vi får se tiden an.
Familjefarmen var hit en stund. Allihop utom pappa Jonas, som fick jobba i stället. Lika glad var nog han. Tre barn drog iväg och utnyttjade grabbarna totalt. Leo spelade piano så att bottenvåningen försökte frigöra sig från kåken och söka asyl hos grannen. Wilma visade stolt mängder av prickar efter vattkopporna på ryggen. Hon sken med hela kroppen och såg ut att vara världens gladaste femåring. Hon går hårt åt Fredrik som inte ser något val än att ställa upp. Amanda, så söt, försöker vara åtta år men det går inget vidare. Hon drar iväg och busar som de andra.
Själv har jag inga problem. Är ju 5-55 så 58 jag är!
Kommentarer
Trackback
