prometankaren

Många har börjat arbeta igen efter semestern. Eller åtminstone åker man till jobbet och startar datorn. Går runt och snackar lite och får dagen att gå.
Det är svårt att komma igång.

Själv har jag en vecka till, ska flytta Fredriks prylar från Norrköping till Umeå med släpvagn. Känns sådär.

Idag är jag mest fundersam över att jag inte fått igång kroppen som jag tänkt. Alltid är det någon krämpa.

Det arbetas i huset. Ska förberedas för det nya köket. Det finns massor att göra och det är nyttigt. Hela köket ska tömmas. Hallen likaså. Det blir ny matta i hallen, ommålade väggar och nya lister. Köket blir helt nytt. Inte en bräda kvar av det gamla. Jo förresten kyl och frys blir kvar. Men alla skåp, spisen och ugnar blir nya. Inga underskåp för det ska vara lådor som löper på kullager. Bra för rygg. Diskmaskinen åker upp en halvmeter, också bra för ryggen.

Vi ska sedan leva två veckor utan kök. Det blir spännande och det uttrycks redan en del oro. Fredrik tänker lösa det med att arbeta. Smart kille.
Det ska bli fantastiskt att få ett nytt kök efter trettio år. Våra vackra furuluckor går till de sälla jaktmarkerna. Mörka mattor blir ljusa. En vägg slås ut och vi får mer plats vid köksön. Det blir en ny köksö. Gillar att stå där och låta kniven hacka sig genom grönsakerna.

Igår stod jag bakom en vacker kvinna vid ett trafikljus. Det var rusningstid då alla ville hem. Direkt när det slog om till rött tog kvinnan fram uppsnyggningsredskap, vek ner spegeln och körde igång ett större förbättringsarbete. Det målades på läppar, kinder, ögon och ögonbryn.
Det slog om till grönt. Rött igen.
Det städades och fejades i ansiktet och den fagra blev ännu fagrare.
Det slog om till grönt och bilarna bakom oss började tuta. Jag tutar inte, man lämnar inte föreställningen förrän den är slut.
Efter våldsamma signaler hoppade kvinnan till, kastade ner redskapen på sätet bredvid sig och fick i en växel. Rött!
Först rörde hon sig oroligt i sätet, men tog så småningom en sista koll i backspegeln innan hon vickade upp den och fick in mig i bild. Jag måste ha sett ovanligt road ut, för hon vände sig om hastigt och tittade oroligt på mig. När hon såg mitt leende, riktigt kände jag att hon bytte ansiktsfärg.
Sedan blev det grönt och hon for iväg mot sitt möte, med ett nydonat anletsdrag.


Sanningen smärtar.
Kanske inte så mycket som att kasta sig upp på en cykel utan sadel, men den smärtar.