prometankaren

Det var en gång en liten tuschpenna, eller egentligen var det en whyteboardpenna, som levde i ett konferensrum på det stora företaget. Det var ett fint företag där man ofta hade möten där någon ville berätta något för de andra. Det var många som hade nått att berätta och ofta behövde rita något på whyteboarden för att visa vad de menade.

Tuschpennan gjorde blåa ränder, streck och bokstäver och trivdes bra i konferensrummet. Det var inte så stort konferensrum så när människorna hade möte fick alla prata och rita.

En del människor använde gröna pennan, eller röda, eller svarta. Den blå tuschpennan försökte alltid att hålla sig framme för den ville synas och hjälpa till att få fram budskapen på ett tydligt sätt. Den tyckte att den gröna var såväl svag som luddig i kanterna. Den röda lyste för mycket och ibland blev det liksom klottrigt, tyckte i alla fall den blå tuschpennan.

Den svarta användes sällan. En dyster penna som ofta fick skriva ord som inte var så roliga. Utom när ekonomerna hade möte. Då fick den svarta pennan skriva glada siffror och den röda fick skriva tråkigheterna. Den gröna fick också vara med ibland, men det handlade oftast om mediokra tal. Inget att tala om tal.

Tuschpennan som gjorde blåa siffror fick aldrig vara med när ekonomerna hade möte. Det var oftast då säljare eller reklamfolk hade möte som den fick vara med. Då var den glad. Den fick ofta skriva ord som "marknadstillväxt", "lönsamhet", "fördel" och "vinst".

Den lyssnade ofta på vad som sades och ibland blev det riktigt ordentligt obegripligt. Folk har börjat prata i bokstavskombinationer som var helt obegripliga för utomstående. Ett slags fikonspråk för det fina företaget. Pennan hoppades att de inte pratade fikonspråket utanför konferensrummet. Vem skulle då bry sig om vad de sa.

Den blå tuschpennan har varit med om mycket i sitt korta aktiva liv. De första månaderna efter att den kom till det fina företaget bodde den i ett mörkt skåp. Visserligen öppnades dörrarna flera gånger varje dag, men det var mest vanliga pennor och block som fick komma ut ur skåpet. Men en dag kom en kvinna i fin grön dräkt och hämtade blå tuschpennan och bar honom och tre andra pennor till konferensrummet. "Tänk att det aldrig finns fungerande pennor när man behövder dem", sa hon och la den blå tuschpennan i rännan vid whyteboarden.

Sedan började kvinnan prata om konsulter och kraven på kompetensförflyttning. Hur flyttar man kompetens? Tar man från en konsult och ger till en annan? Blir den första utan kompetens då? Den blå tuschpennan funderade. Sedan talade kvinnan om att det måste till en skärpning och hon sa att var och en måste gå till sin grupp och upprätta en plan. "Vi ses här igen om två veckor, och då ska ni presentera era planer", sa hon. Så gick alla därifrån. Kvar på bordet stod tre pappmuggar, en porslinsmugg, tre block med kladd på första sidan, en servett med en kärna från en avocado och två söndertuggade träskedar.


Varför arbetar dom så mycket nu med att planera sånt dom ska göra sedan?

(Den blå tuschpennan återkommer med berättelser om sånt den hört i konferensrummen)